Dumma tankar...

Nu har de dykt upp igen, de där dumma tankarna. Oron, ängslan kalla det vad du vill men nu har de bitit sig fast. En efter en ur marsmamma-gruppen rapporterar om att deras bäbis kryper, vinkar, klappar händerna eller reser sig upp. Det gör inte Moa, långt ifrån. Hon är inte stadig nog i kroppen för att ens ställa sig i krypposition. Att ta sig ner på alla fyra från sittande känns avlägset. Om jag håller i henne så står hon, men väldigt vingligt. Ser ut dom ett litet mini-fyllo där hon står, höfterna vickar och knäna viker sig. Stavelsejollret står också still. Oro. Över att hon ska ha nåt motoriskt fel eller vara sen. Jag har en känsla av att om jag skulle fråga Bvc så är det säkert normalt. Men det spelar ingen roll när de dumma tankarna bitit sig fast. Och det här med att de ska förstå några ord i den här åldern... Va? Hur ska jag kunna veta det? Riktigt veta det? Jag TROR att hon fattat att det är hon som är Moa, jag är mamma och pappa är pappa men mer än så? Ingen aning.

Erfarenheten har dock visat att Moa oftast bara gör, plötsligt kan hon utan att vi tänkt på att hon övat. Det kanske är så det är? Hon är lat, väntar tills att hon vet att hon kan. Eller så är hon jäkligt smart, varför ta ut sig i onödan? Fast det sista motsägs lite av det faktum att hon fortfarande kämpar som en liten blå för att sätta sig upp från liggande.

Hursomhaver så verkar hon ha blivit en varannan-natt-bäbis. Varannan natt sover hon ända till 8-9 och varannan vaknar hon 2-3 gånger. Hoppas bara hon sover "min" natt i helgen! :) På bilden sitter hon och kollar på Top Gear med pappa, hon ser helt förfärad ut. Pappa hävdar att det beror på att de just kraschat en Aston Martin...

Pappa/Moa-dag.

Det började med att jag fick sovmorgon, alltid lika skönt. Att få vakna av sig själv är underbart! Förresten så började det lite tidigare än så. När Moa vaknade en sväng vid fyra-tiden var det pappa som tog med henne ner och matade. Det om något är ju skönt att slippa ibland. Vid sju gjorde de morgon och jag tror inte ens jag hörde när de klev upp. När jag klev upp några timmar senare hade de hunnit med både promenad och Moas lunch. En Moa som var mätt i magen och en pappa som var hungrig som en varg åkte iväg till köpis för att handla lite. Under tiden började jag med vår något sena höststädning av trädgården. När de kom tillbaka sov Moa lämpligt nog så vi kunde göra klart ute.

Moa somnade vid åttatiden men vaknade igen vid halv ett. Efter mat brukar det oftast bara vara att lägga henne igen men inte inatt. Nu är klockan halv tre (halv två?) och det låter som att hon äntligen kommit till ro. Så fort jag lagt henne i sängen har det blivit gnäll, vet inte hur många gånger jag sjöng "blinka lilla..." Testade till och med att lägga henne i vaggan men det var samma visa där. Nu har vi nyss varit nere och traskat genom kök, vardagsrum och hall i ca en kvart. Så fort hon gnuggade sig i ögonen gick jag upp med henne. Nu ligger både hon och jag i hennes rum. Moa i spjälsängen och jag i extrasängen vi ställt hit. Där tänkte vi till! :)

Bilden är tagen tidigare när vi satt och lekte vid köksbordet. Och ja, det är en dreglis hon har på huvudet. Hon tyckte tydligen den var lite mysig eftersom hon inte tog bort den. Fast hon ser lite frågande ut. Och söt.

Fnissigt.

Hur sött är det inte att tösabiten ligger och garvar i sömnen? Första gången jag hör det, och då snackar vi ändå om Hagaströms gladaste bäbis...

Nattvanor

Idag var det trögt att inleda blogginlägget. Skriver på mobilen i sängen. Klockan är snart två på natten och det har hunnit bli Torsdag. För ungefär en timme sedan nattades Moa för andra gången. Hon har så oregelbundna sovvanor nu, ibland sover hon hela natten och ibland vaknar hon var tredje timme. Trots att rutinerna har sett lika ut väldigt länge. Jag gissar på att både tänder och utveckling stökar till det för henne. Hoppas hon sover hela natten inatt! Konstigt nog är jag nästan lika trött efter en hel natts sömn som efter en stökig natt. Däremot så är inte tupplursbehovet lika stort.

Under de två timmar som Moa var vaken nu ikväll var hon som vanligt på strålande humör. Det är sällan, nästan aldrig faktiskt, som hon vaknar och är ledsen. Hon ville inte ha nån mat utan var bara pigg och glad. Hon satt mellan oss i soffan och körde igenom hela repertoaren av fågelpip och roliga ljud. Och hon är inte dum heller. Det var längesen hon lärde sig att hon får uppmärksamhet om hon hostar. Nu händer det nästan dagligen att hon fejkhostar när hon tycker vi ska titta på henne istället för maten, tvn, vägen eller vad det nu är vi tittar på.
Hon har också börjat luta fram huvudet mot mig, då vill hon ha en puss eller att vi ska gnussa våra näsor mot varandras. I alla fall tror jag att det är det hon vill för hon blir nöjd med det. Det är så himla mysigt och varje gång hon gör så sväller mitt hjärta lite extra av kärlek. Och längtan efter första "mamma".

Bildbevis.

Med ganska stor hjälp av tvn lyckades jag äntligen ta en bild av Moas lilla bissing. Eller bissingar som det visade sig. Vi har misstänkt att det varit två men bara skymtat en när hon garvat. För den lilla fröken vaktar sin mun som draken vaktar prinsessan. Vi har knappt fått dragit upp dragkedjan på pyjamasen de senaste dagarna.
Men där var dom alltså, i all sin prakt. Den ena nyss uppkommen och den andra lite längre på väg. Det syns dåligt på bilden men med lite god vilja kan man se dom. Undrar hur hon kommer att se ut med tänder? Det där riktigt bäbisrunda kommer att försvinna när tänderna gör ansiktet mer ja, ansiktsformat.

Moa börjar ha mer och mer roliga ljud för sig. Förutom klickandet med tungan, ungefär som om hon härmar hästhovar, så har hon börjat ned nåt annat skumt ljud. Svårt att beskriva hur det låter men hon är mäkta stolt och övar jämt. Stavelsejollrandet går trögt men jag tror hon är för upptagen med de andra ljuden.

Glömde... Moa sover fortfarande i sitt rum i sin spjälsäng! Hela natten fram till ca sex. Då vaknar hon till och jag hämtar in henne till vår säng. Kanske inte så mycket för att Moa vill utan för att jag vill. Hon brukar kunna sova lite oroligt på morgonkvisten och då är det enklare att ha henne nära. Och så tycker jag att det är oförskämt mysigt att få ligga bredvid med fjunigt babyhår som killar i näsan och en liten kropp som makar sig närmre och närmre.
Ska jag vara helt ärlig tycker jag att det är lite jobbigt att hon inte sover inne hos oss. Innan flytten behövde jag inte ens öppna ögonen för att kunna konstatera att hon andades. Nu måste jag gå in i ett annat rum. Och det gör jag, två gånger innan jag kan somna. Det klart att det är bra att hon sover i sitt rum och framför allt bra att hon sover i en större och djupare säng. Men det känns lite som när hon bodde på sjukhuset och vi sov hemma. Framsteg för Moan och backflash för mamman. Igen.

Tro, hopp och kärlek.

Min hobby nu för tiden är ju att sy. Främst kläder till Moa men även mössor, dreglisar och en och annan bralla till andra sötnötter. Självklart vill jag ha "mitt" namn med på plagget. Det känns liksom lite proffsigare och mer färdigt. Efter många om och men blev det Moas namn som fick bli namnet på kläderna. MoMaNy. Jättefint tycker jag. På den förra laddningen namnlappar hade jag med tvättråden. Tycker själv det kan vara ohyggligt irriterande att få hemsytt men man har ingen aning om hur man ska tvätta plagget. Nu har det blivit dags att beställa en ny laddning lappar och lagom till det lyckades jag nosa reda på storlekslappar med tvättråd. Kanonbra eftersom det öppnade upp för att ha en symbol på. Frågan var bara; vad för symbol? Vad representerar mig, Moa, oss, familjen? För det var jag säker på, det skulle betyda nåt. Inte bara tryckas dit nåt för att det fanns plats. Efter mycket funderingar och med lite bollande ned marsmammorna kom jag på det perfekta. Tro, hopp och kärlek. Ett kors ,ett ankare och ett hjärta. Korset är för mig inte en kristen symbol i detta fall utan endast en symbol för tro. Jag tror till exempel på Moa.

Det kändes även som en fin symbol att ha som prematurmamma. Man tror på sin bäbis, hoppas på att allt ska gå bra och framförallt älskar man sitt barn.

Här nedan ser ni första utkastet på min nya fina lapp.

Nu tänker ni kanske oj då, vad snabbt hon skakade av sig vankelmodet. Både ja och nej. Som jag skrev igår är det svårt att inte leva nu när man lever med barn. Men i mitt hjärta finns en särskild plats för er. Ni vet vilka ni är och jag tänker på er varje dag.

Växel i ....

... Och full fart framåt.

Med barn tillåts man inte att vara kvar i det förgångna för länge. Man jan liksom inte värja sig mot en bäbis som ler sitt tandlösa leende mot en eller en tre-åring som vill visa alla fina bilar i garaget eller sex-åringen som för 132a gången frågar - Varför då?
De drar tillbaka en i nuet och ser till att du kommer ihåg att leva idag och inte igår.

Nu har jag ju vare sig en tre-åring eller en sex-åring. Och som det har visat sig under dagen har jag ingen tandlös bäbis heller! Moas första tand har kommit upp. Som en liten taggig vass liten pryl skjuter den upp ur hennes i övrigt släta tandkött. Jag antar att den är vit men jag vet inte för hon vägrar visa den. Hon vaktar munnen frenetiskt och de få gånger vi fått känna har hon glömt bort sig. Nattens bajskalas har fått sin förklaring. Jag har aldrig sett så mycket bajs på så stor del av min lillefis nån gång. Det slutade med att jag slängde både pyjamas och skötbordsöverdrag i soporna!

Nu sitter hela familjen i soffan. Moa borde sova sen nästan tre timmar tillbaka men det gör ont att bli stor. Hon är ledsen och har svårt att komma till ro. Hon har lite feber också så vi har faktiskt givit henne en Alvedon. Ja, vi vet att man inte ska ge medicin för lättvindigt.

Starta på noll.

Imorgon är första dagen i resten av ditt liv. Sägs det ofta. Och tänk om det kunde få vara så enkelt alltid. Att vid varje midnatt få starta igen. Lägga allting bakom sig och bara blicka framåt. Kanske till och med glömma gårdagen ungefär som i 80-talsfilmen Måndag hela veckan eller filmen med Drew Barrymore, 50 first dates. Ibland önskar man att man kunde.

Dagarna innan Moa kom kändes allt så overkligt där vi låg, P och jag. Moa i magen och vi hade svårt att föreställa oss hur det skulle vara när hon inte var där längre. I magen där hon hörde hemma. Kvällen innan snittet minns jag att jag tänkte; så här blir det aldrig igen. Vad som än händer så kommer P och jag komma ut på andra sidan förändrade. Det klart att vi hoppades på att det skulle bli en positiv förändring men säkra kunde vi inte vara. Vi kunde inte ens föreställa oss hur vi trodde att det skulle bli, de referensramarna hade vi inte då.

Alla som gått, eller går, igenom ett trauma förstår vad jag menar. För det är ett trauma att få barn för tidigt oavsett om barnet är friskt eller sjukt. Posttraumatisk stress är det många prematurföräldrar som drabbas av. Och jag tror jag fått en liten släng av den sleven jag också. Om något händer som jag kan relatera till så kastas jag tillbaka i tiden. Tårarna rinner över och klumpen i bröstet växer. Även om det inte är min sorg just där och då.

Dagen då Moa kom ut till oss kändes det ännu mer overkligt. Vad gjorde vi där? Det klassiska; det händer inte mig. Fast det gjorde det ju. Och jag lovar er att jag inte är ensam om att ha känt så, att ibland fortfarande känna så. Och jag lovar dig som läser att du inte är ensam om att känna så. Visst läker tiden alla sår, men ärret kommer alltid finnas där. Irritera och skava, kanske gå upp och blöda lite till och med innan det läker på nytt. Ärret gör mig till den jag är idag och kommer att finnas på mig, i mig så länge jag lever. Jag både hoppas och tror att det kommer att blekna och skava mindre och mindre men försvinna? Nej, inte alls.

Vi hade tur, jag är så medveten om att vi hade tur.

Idag gråter jag.

Jag är med i två grupper på Facebook för föräldrar och anhöriga till för tidigt födda barn. På grund av dessa grupper har jag fått kunskap om saker jag helst inte velat veta. Men tack vare dessa grupper har jag lärt känna fantastiska föräldrar och krigarprinsessor och kämparprinsar. Ni är fantastiska!

Livet är orättvist och jag kommer aldrig att förstå varför vissa prövas så hårt? Varför barn prövas så hårt?

Idag gråter jag.

Annas två teser.

Den nionde blev Moa tio månader. Det firade vi med ett besök på Bvc. Lillefis hade inte växt en enda millimeter men gått upp nästan ett halvt kilo. Vågen stannade på 8860 gram. Hon följer fortfarande sin kurva fint så att hon inte växt på längden denna gång var ingen anledning till oro. Tyckte Bvc-tanten. Hmm, vi vet alla vad man gör när nån säger åt en att inte oroa sig. Man oroar sig. Men efter tio månader som mamma är det två saker jag lärt mig.

1. Oron är konstant - det är bara anledningarna som varierar.

2. Man ska inte tro att man vet nåt - när du tror att du listat ut hur ditt barn fungerar så ändras mönstret. Ofelbart.

För ca en månad sen började Moa vakna på nätterna. Vi som varit vana sen länge att sova fick ställa om oss blixtsnabbt. Jag hade oftast inte lagt mig när hon vaknade och att då sitta med vaken bäbis till tre-tiden roade mig inte. Precis lagomt till att vi vant oss med det nya, slår hon till och sover hela natten igen. Så imorse, dvs torsdag morgon, kände jag mig ganska utvilad. Vi får se hur denna natt blir. I skrivande stund är klockan ett och hon sover fortfarande. Men kom ihåg, du ska inte tro att du vet något!

Har införskaffat lite barnsäkringsprodukter också, det börjar bli dags. Hon kryper inte än men det är väl bara en tidsfråga. Om hon inte skräller och hoppar förbi krypstadiet vill säga... Hon tränar i alla fall klåfingrarna redan.

Bloggar

Jag läser en del bloggar, främst såna som skrivs av andra prematurföräldrar. Det har bara blivit så. I början när Moa var pytte sökte jag mig till dom för att söka information, hur går det sen och hur har det gått och när får man komma hem, undrade jag över då. Vissa bloggar tycker jag så mycket om att jag stannat kvar trots att frågeställningarna jag har nu i mångt och mycket liknar en "vanlig" förälders. Men så ibland hittar jag en ny blogg och då vill jag gärna lämna ett avtryck. Jag blir ju jätteglad när ni kommenterar och då kan jag inte vara sämre själv.
Och ikväll fann jag en blogg där jag ville lämna en kommentar, lite tips och uppmuntran. Men serru det gick inte! Innan jag valde blogspot testade jag andra blogportaler, bl a wordpress. Min mail ligger tydligen sparad där och jag ombeds logga in för att kunna posta min kommentar. Jag kommer varken ihåg användarnamn eller lösenord.

Så här kommer min kommentar, Elsas mamma: Apropå napp, har ni testa Difrax? Den nappen var den enda Moa tog när hon var lill-liten men för stor för neo-nappen.. Och apropå ersättning: jag känner igen känslan av dåligt samvete. Men lägg undan det. Det finns alternativ till amning, vilket jag är evigt tacksam för, varför inte använda det?

Till er andra som nu säkert är lite nyfikna på vad jag pratar om för blogg kan kolla in kommentarerna under förra inlägget. Där kan ni följa länken.

Guldkant.

Jag har det jäkligt bra nu. Jag har en familj som jag älskar över allt annat, jag har ett jobb att gå tillbaka till, jag bor i ett hus där jag trivs och känner mig hemma i. Jag har vänner, både i cybervärlden och Irl som stöttar, tröstar och berikar mitt liv. Varje dag har sin guldkant trots sömnlösa nätter då och då.

Idag fick jag en guldkant på guldkanten i form av en läsarkommentar här på bloggen. Tack, jag blev jätteglad.

Titt ut!

När Moa tar sina tupplurar under dagen så gör hon det i sin vagn som står i hallen. Funkar bra och det är skönt att ha henne nära. Idag passade jag på att gå ut med soporna när hon vilade. Eller jag trodde i alla fall att hon vilade. Möts av ett solskensleende när jag kliver över tröskeln.

Tur mamman köpt en ny vagn som kommer nästa vecka.