Årsavslutning

 Året är slut. Det mest omvälvande året i mitt liv. Även om Moa föddes 2011 känns det som att det var först på detta året som jag verkligen blev mamma. Det inleddes skakigt och ångestladdat men blev bättre och bättre när månaderna flög förbi. Idag ser jag tillbaka och kan inte förstå hur många fantastiska människor det finns där ute. Som trots att jag inte träffat er erbjuder pepp, tröst och lugnande ord. Som gläds med mig och hejar på. Och de vänner som jag träffar; kärlek till er.  

Må vi få ett underbart 2013!

Många bloggare avslutar året med en lista, ett bokslut på året. Så även jag och jag har snott den nästan rakt av från denna blogg som min vän Anna har.


Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Oj, massor!! Som förstagångsmamma, och dessutom till en premis, är det svårt att välja ut ens 10 saker...
 
Höll du några av dina nyårslöften? Förra nyåret var vi på sjukhus och avlade inga nyårslöften.
 
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Japp, mååååånga!
 
Vilka länder besökte du? Inget, vi har hållit oss i Sverige.
 
Är det något du saknat år 2012 som du vill ha år 2013? Det jag saknade på senvinter/vår fick jag på hösten/förvintern. :)
 
Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas? 29e februari blev Moa utskriven från sjukhuset.
 
Vad var din största framgång 2012? Att familjen mår bra.
 
Största misstaget? Vet faktiskt inte...
 
Har du varit sjuk eller skadat dig? Förutom blodtrycket som krånglade i början på året har jag mått fint.
 
Bästa köpet? Bilen, känns tryggt att åka fyrhjulsdrivet. Halva huset, så att det är mitt oxå.
 
Vad spenderade du mest pengar på? Bilen, om man ser till ett inköp. Moa, om man ser till flera.
 
Gjorde någonting dig riktigt glad? Den fantastiska stöttning vi fått av vänner, familj, bekanta och facebookpolare.
 
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2012? Babblarna, båda sångerna.
 
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Båda två. Året har präglats av högre berg och djupare dalar än någonsin.
 
Vad önskar du att du gjort mer? Tränat, läst.
 
Vad önskar du att du gjort mindre? Ätit.
 
Blev du kär i år? Ja, ännu mer i min Pär.
 
Favoritprogram på TV? Den enda tv-serie jag har passat är Greys Anatomy trots att jag inte riktigt vill se alla avsnitt.
 
Bästa boken du läste i år? Har för första gången i mitt vuxna liv inte läst ut en hel bok.
 
Något du önskade dig och fick när du fyllde år? Japp, ett presentkort på massage av P.
 
Något du önskade dig men inte fick? Hmmm ja, en blomma på mors dag. Eller vad som helst på mors dag.
 
Vad gjorde du på din födelsedag 2012? Eftersom Moa blev utskriven veckan innan så var det en väldigt lugn födelsedag.
 
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Japp! En Moa som föddes fullgången, utan bråck och annat som följer med en för tidig födsel.
 
Hur skulle du beskriva din stil år 2012? Mammabrallor och bekväma tröjor.
 
Vad fick dig att må bra? Familjen. Vänner.
 
Vem saknade du? Min mormor.
 
De bästa nya människorna du träffade? En gammal klasskompis som oxå fick barn för tidigt. Alla mammor i marsmammagruppen. Sen är det några människor som jag inte träffat än men värdesätter, Josefine och Mestis bl a.

Några rader om oro.

Under det gångna året har jag verkligen fått känna på en av föräldraskapets baksidor. Oron. Alltid är det nåt att oroa sig för, ibland stort och ibland litet. Det som är litet för mig är stort för dig och tvärtom. Så nu ber jag er som läser detta; nästa gång någon, jag, grannen, kompisen, är orolig över något, lyssna. Ta det på allvar och tänk till över hur du vill bli bemött när du känner oro.

Jag vet hur jag vill bli bemött i min oro, eller snarare hur jag inte vill bli bemött. Jag vill inte att du säger -oroa dig inte.
Tro mig om det vore så enkelt skulle jag inte oroa mig. När du säger -oroa dig inte, känns det som att min känsla inte räknas, inte betyder något. Men det gör den. Och även om du inte tror att jag behöver oroa mig så behöver du faktiskt inte säga det så. Du kan försöka tänka dig in i hur jag känner och säga -jag förstår att du är orolig.
För du vet ju antagligen inte om jag bör vara orolig eller inte och oro kan vara väldigt individuell. Du får gärna berätta om egna erfarenheter eller om nåt du läst som får mig att inse själv att jag inte behöver oroa mig. Jag har inget emot att lyssna till goda råd uttalade i all välmening. Men säg inte åt mig att sluta känna det jag känner.

Eftertankens tid.

Man blir lätt nostalgisk på högtider. Julen är inget undantag och jag är absolut inget undantag. Detta inlägg har dröjt eftersom jag inte riktigt vetat hur jag ska formulera mig, hur jag ska skriva så att ni förstår. Eller så att jag förstår när jag blivit nostalgisk nästa jul och läser detta inlägg på nytt.

Jag har tänkt mycket på förra julen. Då låg Moa på sjukhus, fortfarande på iva-sal så vi kunde inte bo med henne. Jag åkte till sjukhuset och lånade mitt barn på dagarna och sov hemma på nätterna. Vi bor visserligen bara 5 minuters bilresa från sjukhuset och om jag/vi bott på sjukhuset hade vi inte kunnat sova med henne. Men det gnager i mig. En liten Moa i en stor säng. Ensam. På jul. Och alla dagar före och efter för den delen men på jul. Det svider i min själ som om någon skurit ett litet snitt och sen står och droppar citron i såret, -här har du, rätt åt dig!

Jag förstår, min hjärna förstår, att Moa inte var mogen nog i hjärnan då för att förstå. Jul var inget hon brydde sig om då och det var knappt att hon fattade det i år heller. Men mitt hjärta känner inte det hjärnan förstår och det gör mig ledsen och tankfull. Idag skulle det inte falla mig in att lämna henne ensam på sjukhus. Allra minst en hel natt. Jag funderar över när vändningen kom och det var nog när hon kunde flytta in på samvårdsrum och bo med oss. Då var hon inte längre en bäbis till låns och vid det laget hade jag absolut förstått att hon skulle med hem.

Bilden ovan är en av mina favoritbilder. Det lyser stolthet och glädje om mig, utan oro och ångest. Det dröjde ca två veckor till innan hon fick följa med hem men bilden och tillfället bär jag alltid med mig.

Det är kanske inte konstigt att tankar dyker upp nu, att det dåliga samvetet gör sig påmint. Vi har varit hemma ett bra tag och haft det lugnt och skönt utan incidenter. Så kom födelsedagen, julen och en förkylning. Moa har feber idag och har haft det i tre dagar nu. Hon är liten och ynklig och ledsen. Tänk om hon var så ledsen förra julen men hade inte kraften att visa det. Usch, hemska tanke.

För att förklara hur jag känner ska jag blanda två kloka citat, det ena är från en kvinna som just förlorat sin andra tvilling och förklarar att hon "inte är sorg, hon känner sorg men det är inte det hon är". och att träffa andra vill hon göra för att hon vill känna glädjen inte att de ska känna sorgen. Nu är det väldigt viktigt att ni inte läser det som att jag jämställer min sorg med hennes sorg. Men det var så fina och tänkvärda ord att de förtjänar att delas.
Det andra citatet är sagt av en 4-årig flicka som tröstas av sin mamma men förklarar att "hon är inte ledsen färdigt än".

Det är ju så, att jag alltid kommer att känna sorg, nånstans, över att det blev som det blev. Men det är inte den känslan jag är.

Jul och sjukgymnasten...

Snart är det julafton. Då fyller min mamma år! Hipp hipp hurra för världens bästa mamma. Jag är uppvuxen med att fira hennes födelsedag på dagen och på eftermiddag/kväll då, då var det julafton för hela slanten. Vi firade oftast hos min mormor och morfar. Vi klädde oss fint såklart och jag tyckte det var olidligt barnplågari att vi skulle äta efter Kalle Anka. Julklapparna då? När får jag öppna? Va va va? Näääär?

Julen var speciell och det vill jag såklart föra vidare till Moa. Det pirriga i magen, det förväntansfulla och det högtidliga. Det högtidliga utan att vara kristen. Redan idag hade vi faktiskt tomten på besök. Moa blev inte särdeles imponerad och vågade sitta i tomtens knä.

Sjukgymnasten då? Hon tittade, kände, tänjde på Moa. Förklarade att de allra flesta barn börjar krypa mellan sex och tio månaders ålder. Och Moa är ju drygt 9 månader i sin korrigerade ålder. Hon påpekade att det fortfarande är viktigt att korrigera Moas ålder ett tag till. Så kontentan blev att jag/vi inte behövde oroa oss. Det kommer när det kommer. Men vi fick med oss lite övningar att träna på hemma. Moa är tydligen lite väl mjuk i höft- och fotleder så vi ska träna upp muskler runt ikring. Styrketräna helt enkelt! Återbesök i slutet på januari.

För ett år sedan...

... Hade vi varit på Gävles neo några dagar och jag hade just lidit mig igenom en rent ut sagt vidrig helg! Omställningen från toppmoderna, välbekanta och tryggheten på Akademiska till en avdelning där de slåss för varje krona, där avdelningschefen varierar vecka till vecka ibland och där vi inte kände någon. De kände heller inte oss och att byta sjukhus var jättejobbigt. Men så var det. När måndagen kom var jag helt slutkörd psykiskt, och då kom hon. Sjuksköterskan med den lågmälda rösten, ömma handlaget och hennes empati blev nog min räddning. Jag var så lättad över att det fanns "Uppsala-personal" även i Gävle. Ett år senare, med facit i handen, inser jag vilken extrem otur jag hade den där första helgen. Den sammansättningen av personal jobbade aldrig igen. Men tänk om hon, räddningen, och hennes likar hade jobbat under våra första dygn i Gävle. Vad annorlunda intryck jag hade fått då. Tyvärr tar det ett tag att sudda bort ett första intryck men med tiden upptäckte jag såklart fler sköterskor med samma förhållningssätt som den mjuka.
Ja, jag vet att jag var extremt sårbar då och säkert tog illa vid mig av sånt som inte skulle röra mig i ryggen idag. Men det spelar ingen roll tycker jag, för det är sårbara föräldrar de jobbar med dagligen. Punkt.

Om ca 8 timmar är vi hos sjukgymnasten och det ska bli väldigt intressant att höra vad hon säger. Moa har ju börjat gunga på alla fyra och visar tydligt att hon vill iväg. På bara två dagar kom den förändringen. Hur nån kan tycka det är tråkigt att vara hemma med barn övergår mitt förstånd. Det händer ju grejer hela tiden...

På bilden ser ni en kvällsvaken Moa och en "ny" mamma. Nygammal är kanske ett bättre ord. Trivs i mina glasögon gör jag hur som helst.

Moa kan....

Hon kan sätta sig upp,
lägga sig ner mjukt och försiktigt,
rulla obehindrat åt båda håll,
göra pussljud.
Hon vaknar sällan ledsen och äter jättebra.
Hon är en jäkel på dada, baba etc.
Hon lägger huvudet på sne när hon vill flörta och kan skaka på huvudet.
Hon kan luta sig fram för en puss närsomhelst.
Hon är lugn och trygg, oblyg.
Hon har precis börjat tråckla sig ner på mage från sittande utan att ta nån omväg.
Några gånger har hon försökt dra sig upp med armarna från sittande.

Mående och Bvc.

Undrar hur jag hade mått utan bloggen? Hade jag behållit alla funderingar inom mig och till slut imploderat och blivit ett vrak av tårar? Eller hade jag gått vidare eftersom jag inte hade fått samma respons på mina funderingar? What's the point om ingen lyssnar liksom... (Nu låter det som att min Pär inte lyssnar, men det gör han.)
Hursomhelst är jag glad över att jag började blogga. Tror jag kommit tillrätta med en del saker genom det extra funderandet som det innebär att skriva ett inlägg. Jag har alltid tyckt om att skriva, önskade länge bli författare men dels har jag för dålig fantasi och dels får jag dåligt samvete när jag ljuger. Men i bloggen skriver jag "en sann historia". Min historia, Moas historia ur mitt perspektiv. Vid årets slut har jag bloggat ett år! Då kommer jag att använda mig av sidan bloggtillbok och beställa bloggen. Få den på pränt. Tänk om nåt händer med servern och wockatzmirakel försvinner...

Idag var vi på besök på Bvc. Läkarkontroll och spruta stod på dagens meny. Sprutan gick jättebra, hon var så duktig och lugn. Moa väger nu 9240 gram, en ökning på knappt 200 gram. Längden hade däremot spurtat lite extra och hon är idag 74 cm lång. Hon har vuxit tre cm på en månad. Inte så konstigt att hon är ledsen ibland. Det måste göra ont att växa så fort!
Moa börjar närma sig riskzonen för att vara motoriskt sen. Hon ålar inte, kryper inte, reser sig inte med stöd, går inte längs möbler. Som decemberbebis är hon rejält sen men det var ju inte oväntat. Som marsbäbis... Hmmm ja, hon börjar som sagt halka efter lite. Eftersom vi ändå går och väntar på kallelse från sjukgymnasten så tyckte Bvcs läkare att vi skulle ringa in och försöka skynda på den lite. Så nu har vi tid den 20e december hos samma sjukgymnast som i somras.

Vi hann med handling idag också. Moa fick premiärturen i kundkorg.

Brev från Moa

Det är jobbigt med tandsprickning. Jag blir gnällig och bökig och rastlös och en liten liten bäbis igen. Jag vill inte sova ensam i min stora stora spjälsäng. Nä, tacka vet jag att ta rygg på mamma och ligga så nära jag bara kan. Ibland kittlar mammas hår mig på huvudet men det brukar ordna sig på nåt magiskt vis om jag gnäller lite. Hoppas jag känner mig bättre när jag vaknat för vi ska till bvc på ett-årskontroll. Jag ska få en spruta och träffa doktorn. Hoppas den doktorn är lika snäll som doktor Sofia.
På eftermiddagen kommer mina polers E och W och hälsar på med sin mamma och pappa. Det ska bli så kul att leka lite medans mamma och pappa pratar vuxensnack med E och Ws mamma och pappa. E är rolig att leka med för han är lite som jag, en iakttagare.

Med vänlig hälsning, Moa

Mycket av det goda!

Och mer blir det för varje dag som går. Moa blir bara roligare och roligare att vara med och hennes utveckling både står still och har raketfart. Hon ålar inte, kryper fortfarande inte. Gillar inte att ligga på mage så träningstillfällena blir få. Några fler tänder har inte dykt upp utan de två små risgrynen nere får vara ifred ett tag till. Som sagt vissa saker står still.

Men vad det gäller andra saker går det undan. Hon älskar numera att härmas, både ljud och rörelser och hon iakttar noga våra munnar när vi pratar. Hon har börjat förstå var lampan är och hon kan vinka. När hon känner för det. Hon har blivit lite gosigare igen och har lärt sig att pussas (nåja). Äntligen förekommer det att vi får sova hela nätter igen. Men ofta vill hon gärna ha lite mat vid två-tre. Hennes babbel har blivit mer nyanserat än tidigare och hon älskar att leka tittut.

Mamman tycker det känns jättekonstigt att ha en ett-åring. En ett-åring född i mars...

För ett år sedan...

Hade vi nyss blivit föräldrar. 10:04 kom hon, röd kladdig och tyst. När jag hörde första skriket från upplivningsbordet i rummet bredvid grät jag. Före det hade tårarna mest runnit men då, när den lilla lilla flickan som var vår dotter skrek för första gången, då grät jag. Timmarna som följde på uppvaket var hemska. En del av mig ville fnissa ohämmat av lycka för att jag fått barn och en annan del av mig fattade inget, var livrädd, kände mig tom och ensam. Pär kom till mig två gånger under de timmarna. Han visade ett foto och rapporterade om läget. Till slut fick jag åka säng ner till Moa som låg i sin kuvös på 95f.

Jag trodde inte mina öron när de frågade om jag ville hålla henne. Och med hjälp av 2 sköterskor, en som lyfte och en som flyttade med alla slangar och sladdar, fick jag ha min älskade dotter på bröstet. Jag vågade knappt röra mig för att jag var så rädd att göra henne illa. Allt kändes så overkligt. Det var den 9 december 2011 och jag blev aldrig densamma igen.

Idag har våra familjer varit här och firat henne med oss. Den enda som saknades var hennes farfar så honom får vi bjuda på tårta vid ett annat tillfälle. Krya på dig.

Tankarna och känslorna har svallat idag, speciellt när jag tänker på den lille pojke som idag blev en ängel. Vi ska vara rädda om varandra och ta vara på livet. Kram på er därute.

På bilden ser ni presenten till Moa från mig och Pär.

För ett år sedan...

... Så blev det ingen bäbis idag. Morgonens UL påvisade bättre flöde i navelsträngen så snittet sköts upp.
Under dagen började jag må sämre och sämre och värdena såg inte så lovande ut. På kvällen fattades beslut om kejsarsnitt morgonen efter, förra året var den 9e dec en fredag. De ville inte riskera att behöva snitta urakut under helgen och nåt hopp om tillfrisknande med bäbis i magen fanns inte.
Jag sov och slumrade mycket men var faktiskt lättad över beslutet. Från och med imorgon skulle de i alla fall kunna ha stenkoll på henne, Moa.

Idag har vi tjuvstartat hennes födelsedag. Haft en härlig dag hela familjen och Moa har trivts med all uppmärksamhet. Imorgon kör vi del 2, släkten!

För ett år sedan.

För ett år sedan hade vi varit på Akademiska i två dygn, jag samlade på mig ca ett och ett halvt kilo vätska per dygn. Det var onsdag och mina värden började gå neråt. Tyvärr började även bäbisens värden följa med ner. Vi visste redan att hon var tillväxthämmad på grund av det försämrade flödet i navelsträngen.
Var fjärde timme, dygnet runt, kom en uska och tog mitt blodtryck och kollade hur mycket jag kissat. Havandeskapsförgiftning påverkar bland annat njurarna och därför håller de koll på hur mycket vätska som blir kvar i kroppen.

Den här dagen för ett år sedan fick jag operationsduscha för om värdena försämrades ytterligare under natten var det dags att plocka ut bäbisen. När jag somnar den natten är jag både livrädd och pirrig av förväntan. Det var kanske sista natten som icke-föräldrar.

Ett år senare har vi köpt första födelsedagspresenten till vår dotter. Ett hängsmycke i guld med symbolerna för tro, hopp och kärlek. Det symboliserar vår tjej och hennes tuffa start väldigt bra.

På bilden leker hon titt-ut under bordet.

För ett år sedan.

Var det söndag, den 4e december, och på morgonen när jag klev upp för att åka till jobbet ser jag att jag svällt lite till i ansiktet. Började ana att nåt var på tok men åkte till jobbet som vanligt. Mådde lika som dagen före. Pratar lite ned en tjej på jobbet som tyckte jag skulle ringa mvc. Men eftersom de inte har öppet på söndagar (väl?) så var det bara att vänta. Tänkte inte ens tanken att ringa förlossningen. Jobbade klart mitt pass och tillbringade eftermiddagen och kvällen på soffan.

Bäbisen i magen var oroväckande lugn och jag hade ännu ingen aning om vad rädsla var.
Vill du läsa mer detaljerat kan du läsa fliken "en lång förlossningsberättelse" här på bloggen.

I övrigt planeras 1-årskalaset för fullt. Det blir delat på två dagar. Våra vänner kommer på lördag och tjocka släkten på söndag. Lördagen bjuder även på julbord så det blir en späckad dag.

Det är så fantastiskt att vara förälder, att få se denna lilla människa lära sig nya saker, testa gränser, öva rösten och bli större för var dag som går. Ibland när hon sitter i sin matstol eller i pappas famn hajar jag liksom till, förvånad över hur stor hon blivit. Ni som läser bloggen och inte är prematurförälder kanske tycker att jag tjatar om det? Men det går inte att se förbi det. Inte än. Ett år senare är det fortfarande för färskt för att jag ska kunna släppa det. När jag tänker tillbaka på första tiden hemma, med en pytte-Moa som dessutom hade ett elakt bråck som gjorde ont, förstår jag inte hur vi klarade det. Jag önskar så att jag kunde resa tillbaka i tiden och ja, vad? Trösta, stötta, peppa? Hade jag lyssnat?

För ett år sedan

För ett år sedan, den 3e december 2011, var det lördag och jag hade jobbat. Halvdag eftersom jag var sjukskriven för foglossning. Och trots att jag bara jobbat 4 timmar mådde jag inte bra. Svårt att riktigt sätta fingret på det men huvudvärk, illamående och matt i hela kroppen. Men eftersom det är normalt (nej, det är det inte men jag trodde det då) att må så dåligt när man är gravid så mötte jag upp Pär på stan efter att jag slutat. Vi tittade på barnvagnar och gick sedan till Brända Bocken för att äta. Vi bestämde oss för att kolla på blocket efter vagn, de var ju hutlöst dyra och vi hade gott om tid på oss.

När vi kom hem lade jag mig på soffan och blev liggande där tills det var dags att byta soffa mot säng. Bäbisen i magen rörde inte lika mycket på sig som hon brukade men buffade tillräckligt för att jag skulle bli lugnad. Svullnaden i ansiktet som jag lagt märke till på morgonen hade i varje fall inte blivit värre på kvällen. Jag hade ännu ingen aning om vad rädsla var för något.

Bildbevis nr 2

Så här såg det ut när jag stod på marknad med mina sydda mästerverk. Det snöade hela dagen...

Bildbevis del 1

Här är lite bilder från vår Alftaresa. Hoppas vi kan hälsa på igen. Eller i alla fall ses så att flickorna får leka igen.