onsdag 5 december 2012

För ett år sedan.

Var det söndag, den 4e december, och på morgonen när jag klev upp för att åka till jobbet ser jag att jag svällt lite till i ansiktet. Började ana att nåt var på tok men åkte till jobbet som vanligt. Mådde lika som dagen före. Pratar lite ned en tjej på jobbet som tyckte jag skulle ringa mvc. Men eftersom de inte har öppet på söndagar (väl?) så var det bara att vänta. Tänkte inte ens tanken att ringa förlossningen. Jobbade klart mitt pass och tillbringade eftermiddagen och kvällen på soffan.

Bäbisen i magen var oroväckande lugn och jag hade ännu ingen aning om vad rädsla var.
Vill du läsa mer detaljerat kan du läsa fliken "en lång förlossningsberättelse" här på bloggen.

I övrigt planeras 1-årskalaset för fullt. Det blir delat på två dagar. Våra vänner kommer på lördag och tjocka släkten på söndag. Lördagen bjuder även på julbord så det blir en späckad dag.

Det är så fantastiskt att vara förälder, att få se denna lilla människa lära sig nya saker, testa gränser, öva rösten och bli större för var dag som går. Ibland när hon sitter i sin matstol eller i pappas famn hajar jag liksom till, förvånad över hur stor hon blivit. Ni som läser bloggen och inte är prematurförälder kanske tycker att jag tjatar om det? Men det går inte att se förbi det. Inte än. Ett år senare är det fortfarande för färskt för att jag ska kunna släppa det. När jag tänker tillbaka på första tiden hemma, med en pytte-Moa som dessutom hade ett elakt bråck som gjorde ont, förstår jag inte hur vi klarade det. Jag önskar så att jag kunde resa tillbaka i tiden och ja, vad? Trösta, stötta, peppa? Hade jag lyssnat?





2 kommentarer:

  1. Vad bra då kan jag tjata om det i några månader till ;) Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Asch, jag tycker vi får tjata om det resten av livet jag!

      Radera