Kompisar från förr.

För ett år sedan var vi inne på vår sista "riktiga" vecka på neonatalen. Hela familjen bodde i ett rum tillsammans och Moas övervakning började trappas ner. Vi visste inte då att februari skulle bjuda på två återbesök på avdelningen utan fokus låg på att komma hem. Gå tillbaka i bloggen om du vill veta hur det var då.

I en sal tvärs över korridoren låg en liten liten pojke. Och om jag minns rätt var hans lite större, men fortfarande liten, syster där då också. Vår neo-resa började närma sig sitt slut och deras hade nyss börjat. Med facit i handen önskar jag att jag hade kunnat visa mer omtanke redan då. Men vi höll oss mest inne på vårt rum och satt känguru med Moa.
Den lille pojkens och hans systers mamma har jag skrivit om förr. Vi har blivit vänner. Från att ha varit klasskompisar på högstadiet och ingen kontakt efter det så har vi nu något gemensamt. Våra fina barn och vetskapen om att man inte vet något.

Den 19:e januari var vi till den lille pojkens systers grav. Vi tände ett ljus och gratulerade på födelsedagen. Vi stod där ett tag och kände in den lugna och vackra platsen. Vi gick därifrån med kalla händer och röda kinder. Och med känslan av att ängeln A firar med sin kompis och ballonger och tårta bland molnen.

Häromdagen var vi hem till den lille lille pojken från salen mittemot. Han är inte så liten längre och har precis fyllt ett år. Precis som Moa skulle tvillingarna fötts i Mars och jag kan inte sluta fascineras av hur lika han och Moa är. Fina E, lika lugn och nöjd som vår tjej. Söt som socker och fortsätter han så här måste jag nog paxa honom till Moa! E var väldigt nyfiken på Moa och ville känna på henne, på hennes hand och på hennes ansikte. Moa som inte är riktigt van med närgångna små herrar viftade bort hans händer. Men var precis lika nyfiken hon! Undrar om Moa hade varit mer "känn-vänlig" om hon haft storasyskon liksom E? Han är kanske mer van eftersom storebror W och han busar tillsammans?

I skrivande stund ligger pappan och snarkar bredvid mig, det är faktiskt trevligt med hans snarkningar nu. När han inte varit hemma på ett tag saknar jag de mest konstiga saker! Hoppas det blir mer jobb på hemmaplan nu för hans del. Det händer så mycket med Moa nu och det är tråkigt att han inte får vara med och se.
På min mage vilar ett Moa-huvud. Jag bara väntar på att hon ska vakna så jag kan byta hennes blöja...

Myrsteg blev elefantkliv!

Lillhjärtat har gjort det! Krupit alltså. Tre fina, tafatta krypsteg. Men hon tog sig framåt. Och mamman och pappan är så stolta och faktiskt lättade även om oron lagt sig betydligt. Nu är hon riktigt på gång, hon vill så mycket mer än vad kroppen och knoppen vågar.
Än så länge kryper hon inga längre sträckor utan nån meter liksom för att känna sig för. Hon fortsätter även ställa sig på knä för att sedan kämpa sig upp på fötterna. Ibland lyckas hon och ibland går det mindre bra. Tänk om vi som vuxna kunde ha kvar samma envishet och tro på att vi klarar saker vi ännu inte bemästrar, vilka stordåd vi skulle kunna utföra!

Tänder, gröt och framsteg.

Har varit så mycket andra funderingar ett tag nu så jag alldeles glömt den "vanliga" utvecklingen. Moas två framtänder uppe kikade fram för ett tag sen, föga förvånande eftersom hon dagarna/nätterna innan varit orolig och lite varm. Så när vi upptäckte att de spruckit igenom var det mer ett konstaterande och så tänkte vi inte mer på det. Förrän tre dagar senare när jag tyckte att det var lite väl mycket vitt för att bara vara två bissingar. Och mycket riktigt, det var en till där uppe. Nu har Moa fem tänder även om alla inte är helt framme. Det blir mer och mer småbarn och mindre och mindre bäbis.
Det händer att jag hajar till när jag ser henne ligga i pappas famn eller sitta i bilstolen, hon har blivit så stor!

Jag vet inte om det är del av det men den senaste månaden har hon druckit mindre ersättning än hon brukar. Istället för vanliga 220-250 ml har det blivit kanske 150 och det är ganska stor skillnad. Väldigt bekymmersamt eftersom hon inte tycker om välling och har ratat varenda gröt vi provat. Hemlagad havregrynsgröt funkade inte heller. Till slut kokade jag mannagrynsgröt och halleluja, den var jättegod! Låt vara att den är pimpad med paltbröd (för järnet), grädde (för fettet) och katrinplommon (för magen) Huvudsaken hon äter! Äter hon lite gröt har jag erbjudit ersättning efteråt men faktum är att hon de senaste dagarna ätit så bra att det inte behövts. Lite senare idag,tisdag, ska vi till Bvc och mäta och väga och det ska bli intressant. Hoppas vågen på sjukhuset visade fel och att hon gått upp mer än de 60 gram som den visade...

Stordåd har uträttats också. Hon har äntligen rest sig upp mot en möbel! Hon har rest sig tidigare men då med hjälp av oss. Den här gången rörde vi henne inte ens utan hon drog sig upp med hjälp av vardagsrumsbordet. Glad mamma och pappa! Jag tror dock inte att hon förstod själv för det har inte hänt igen, men hon är på gång i alla fall. Ålningen som hon upptäckte för nån dag sen verkar ha sjunkit in och flera gånger idag har har hon ålat en yttepyttebit. Så det kommer, hon har bara inte så bråttom. Men det är ju lite sån hon är.

Babysteps...

Med små små myrsteg visar Moa att hon vill. Eller nja, det är ju inte ens myrsteg än så länge. :)
Hon har fortsatt utforska det här med ålandet idag, fått lite kläm på att hon faktiskt rör sig framåt med hjälp av händerna. Nu ska hon bara fatta att hon kan ta hjälp av benen också. Hon har stått i krypställning flera gånger idag och hon har tagit sig dit på egen hand. Jag och pappa försöker fundera ut vad som lockar henne mest att få fatt i. Än så länge toppar mobiltelefonen tätt följd av tvns fjärrkontroll!

Efter att Moa lagt sig passade vi på att rensa ut lite babysaker. Vi har satt ut sakerna på blocket. Saker vi inte ska använda mer. Barnvagnen med liggdel, vaggan vi hade i början och skötbordet vi hade i köket när Moa var pytte. Det känns lite vemodigt. Ska jag aldrig mer få lägga nyfödd bäbis i vaggan? Ska jag aldrig få veta hur det känns att amma eller hur det känns att vara höggravid? Vemodigt, men man kan inte spara på allt heller. Sakerna tar plats och den platsen behöver vi till annat.

I samma veva som vi laddade över säljes-bilderna från kameran till datorn så tittade vi igenom gamla bilder som fortfarande låg kvar i kameran. Av en slump snubblade vi över bilder tagna idag fast för ett år sedan. Så här såg hon ut då, titta på henne lilla lilla överarm som är mindre än pappas fingrar! Och stora stora magen som var som ett utspänt trumskinn.

Vill du läsa vad vi gjorde för ett år sedan, titta här. Det var ett år sedan jag flyttade in på sjukhuset för att äntligen få bo med min dotter! Över en månad gammal och nu blir vi äntligen familj på riktigt. Jag har inte sovit utan henne sedan dess och det kommer nog att dröja innan jag gör det frivilligt.

Sjukgymnast och fototagning...

Efter en lite stökig natt var det två slitna tjejer som åkte till sjukhuset vid halv elva. Som tur är ska det mer till för att dämpa den yngre av oss charmanta humör! Och vem kan vara trött och sur när solstrålen är just en solstråle? Man blir full i skratt ibland när hon kör igång. I hissen, i kön på Coop eller var vi nu är går hon igenom allt hon kan. Mammas lilla flörtkula!

Hos sjukgymnasten gick vi igenom samma saker som sist, hon tittade på hur Moa rör sig och känner på leder och muskler. Och precis som doktor Sofia sa i tisdags så är hon ju överrörlig, alltså lär vi hjälpa henne att bygga muskler för att stötta upp. Hon tyckte dock att Moa gjort framsteg och att hon blivit starkare i höfterna. Något som jag och pappa också märkt. Vi ska fortsätta med samma övningar och ha henne på golvet så mycket som möjligt. Och vet ni? Nu på kvällskvisten ålade hon!! Yttepyttelite men ändå, hon drog sig framåt med händerna och det har hon aldrig gjort förr... Det händer grejer på Wockatz och nu är det riktigt spännande att se vad hon gör först, kryper eller går? Sjukgymnasten var inte ett dugg orolig nu men hon erkände att hon varit en smula bekymrad sist vi var där. Och på sätt och vis var det så skönt att höra! Min oro var inte obefogad. Återbesök om en månad igen så nu gäller det att ligga i och träna.

Efter att ha slängt i Moa lite banan var det dags för fotografering på Barnmottagningen. Det visade sig vara väldigt svårt att fota huvudet så att snedheten verkligen syns. Till slut vattenkammade vi Moa och då blev det lite tydligare. Man vill ju trots allt ha bilder som verkligen visar hur hon ser ut och det lyckades inte fullt ut. Men blir doktor Sofia nöjd med fotona så är vi det med. Bröstkorgen var lättare att fota. Indragningarna och formen syns tydligt från alla vinklar. Nu börjar en väntan på fem-sex veckor.

Det känns fortfarande jättemärkligt. Det är dumt att oroa sig redan för det kan lika gärna vara ingenting. Men funderar gör jag, känner mig apatisk mellan varven. Orkat inte ta in, orkar inte tänka.

Ge av sig själv.

Det här inlägget skrevs för en vecka sen men blev aldrig publicerat av nån anledning jag inte råder över. Håll till godo.

Idag var jag och lämnade blod för första gången sen jag blev gravid. Det kändes bra innan Moa att donera av mitt blod, men nu känns det såklart ännu viktigare!
Moa fick blod två gånger innan hennes bf och under året som gått har jag lärt känna ett helt gäng mammor som är lika tacksamma som jag över att folk inte bara ger av sin tid utan även ger sitt blod.
När jag satt och väntade på min tur började jag prata med en kvinna som precis blivit klar. Jag kunde givetvis inte låta bli att berätta för henne hur tacksam jag är över det hon nyss gjort. Eftersom Moa var med föll det sig naturligt att berätta att hon fått blod som liten prematur. Hon i sin tur berättar om sin dotter som i 15-årsåldern blivit svårt sjuk och också fått blod. Idag är hon frisk.

Ge blod, rädda liv. Kontakta din lokala blodcentral om du vill börja donera.

Moa var som sagt med och i vanlig ordning charmade hon alla sköterskor och de andra givarna. Så roligt att se henne spela upp hela registret. Hon har börjat med en ny grej där hon skrynklar ihop hela ansiktet, störtskön! Ibland när hon ler rynkar hon på näsan och lägger huvudet på sned och ser så där galet söt ut. Hon har nog övat framför spegeln hon fick av mormor häromdagen.

Återbesök på neo- eller ibland blir det inte som man trodde.

Idag, eller igår egentligen eftersom klickan passerat tolv som vanligt, var det så dags för Moas ett-årskontroll på neo. Jag såg fram emot att ytterligare en gång få visa upp min fina dotter för doktor Sofia. Var lite rädd för att hon skulle skriva ut oss helt men med tanke på krypandet förstod jag nästan att det inte skulle ske. Så här gick det: Doktor Sofia konstaterade att Moa är en charmig, social, glad tjej som samspelar fint. Krypet/gången kommer att komma även om hon är sen. Än är hon inte oroväckande sen, så det var ju skönt. Hon tyckte Moa var lite blek (?) och med hennes historia ang. blodvärde ville hon kolla det igen. Så stick i fingret blev det men Moa hann knappt märka det, hon blev mest arg över att bli fasthållen.
Vi pratade lite kring maten och att det var svårt att få henne att dricka, men det är vara fortsätta som vi gör. Erbjuda vatten vid varje måltid. Absolut inte mjölk då det hämmar järnupptaget. Jag frågade lite om Moas huvudform och om det påverkade hjärnan och fick höra att det inte gjorde det. Phew! Men sen kom överraskningarna...

På fredag efter sjukgymnasten ska vi tillbaka till Barnmottagningen. Då ska de fota hennes huvud och skicka bilderna till Gbg för bedömning. Hennes ögon är inte parallella längre och då ska det kollas upp. Vi ska även fota hennes bröstkorg. Den är lite för mjuk och lite för spetsig, hon har alltid indragningar. Dom bilderna ska skickas till Uppsala för bedömning och ev. får vi åka ner och visa upp henne där.

Till på köpet har hon bara gått upp 60 gram och inte vuxit nåt på längden på en hel månad?

Det var en månad sen vi var hos Bvc och mätte och vägde. Har sökt "vår" sköterska så hon ringer väl upp imorgon.
Allt detta blev lite chockartat för både mig och pappa. Vi har ju trott att allt är över, att vi är färdiga med prematuriteten. Visst, man ska inte måla fan på väggen och blablabla. Det är ju bra att de tar det säkra före det osäkra och det är inte ens säkert att det är något. Men ändå. Det blev ett bryskt uppvaknande.

Huvudet/ögonen tror jag inte de kommer göra något åt. Det är så lite det diffar. OM det ska åtgärdas så blir det skallbensröntgen till att börja med för att se om det finns nån öppning i fontanellen. Gör det det så kan det bli hjälm. Jag har väldigt svårt att tänka mig att de opar en sån liten skillnad som Moa har. Det hon isf får dras med är problem med djupseendet. Kanske.
Bröstkorgen, kan opereras eller ordineras väst. Den oroar mig mest.
Blodvärdet... Hmm ja, medicin antar jag om det visar sig vara dåligt.
Allt Moa får kan "skyllas" på hennes prematuritet. Vilket innebär att jag alltid kan ringa in till barnmottagningen, utan mellanhänder, det är ju bra.

Hur jag känner? Jaha, var det inte över? Ska vi börja oroa oss igen?
Men jag har inte hunnit smälta allt än...

Konstigt nog känner jag mig tryggare efter detta besök än det i somras. Doktor Sofia underströk att om något blev värre, trögare i magen eller att hon börjar gå ner i vikt eller varsomhelst så var det bara att ringa in. Och det känns ju jättebra även om jag hoppas vi slipper.

Nu har vi lite väntan framför oss. Blodprovet bör vi ju svar på inom två veckor men det andra.. Tja, ingen aning om hur lång tid det kan ta, fem, sex veckor kanske?

Bilden är tagen inne i mottagningsrummet innan Sofia kommit. Moa flinade upp sig när hon fick se mobilen.

Tillbakablick.

Imorgon ska vi tillbaka till neo igen. Aningens försenad, eller för tidig, ett-årskontroll. Det blir antagligen sista gången vi träffar fina doktor Sofia. Hon ska börja jobba nere på Akademiska igen. Synd för oss här i Gävle, jag kommer sakna henne. Ingen aning om vad som ska kollas. Kanske liknande Bvcs dito? Undrar vad hon säger angående Moas förflyttningsstatus? Fast hon kan faktiskt rulla dit hon vill så länge det handlar om kortare sträckor. Pappa är övertygad om att hon kommer att krypa innan veckan är slut, han tyckte sig se handförflyttning idag. Och det vore väl lite typiskt om han fick rätt, han ska nämligen ligga borta på jobb tisdag till fredag...

Hursomhelst så kan det ha varit det kommande neo-besöket som fick mig att läsa igenom hela januaris inlägg från förra året. Tårarna kunde inte hålla sig borta heller. Jag läste om vännen C som då hade gått över tiden och nu har en 1-åring som knallar omkring där hemma. Jag läste om cpapens återkomst och senare träningen för att få bort den igen. Det var även exakt idag som en av mina favoritbilder togs, ni ser den uppe på bloggens header. Jag sitter i en fåtölj med Moa på bröstet och bara strålar stolthet. Jag läser även om en nygammal vän som precis fått tvillingar. Ett år senare vet vi att livet är orättvist och att det ibland inte spelar någon roll hur hårt man kämpar. Ängeln A finns alltid i mitt hjärta och hennes bror E är en av Moas lekfavoriter.

Vad lite vi visste, vad mycket vi hoppades på. Men nåt jag slås av när jag läser är att jag var så klok. Hur orkade jag resonera på det sätt jag gjorde då? Fast jag hade väl egentligen inte något val, man omvärderar hela tiden sin situation och agerar därefter. Förra januari hoppades jag på väldigt mycket. Hoppades hon skulle slippa cpapen, att hon inte skulle bli sjuk, att hon skulle få komma hem snart.

Detta års januari hoppas jag också på många saker men inte lika dramatiska. Jag hoppas, och är ganska övertygad om, att februari 2013 blir väldigt olikt förra årets. Utan konkurrens så var februari 2012 en hemsk månad. I mitten på mars började det reda upp sig igen i och med Moas andra bråckoperation och på den vägen är vi nu. Framåt och uppåt.

Stillastående framsteg.

Idag fick jag hämta ut Moas mini-medicinbollar som vi ska träna med. Jag har tjuvstartat såklart med en del av övningarna och tror nog att det gett lite resultat. Eller så är det hennes egna utveckling, vem vet? Hon är mycket stadigare i höfterna nu, kan stå utan att börja wobbla på en gång. Så duktig! Har börjat förstå att hon kan dra sig upp från sittande men har inte riktigt koll på fötternas placering. Hon börjar även bli en van rullare och blir smidigare för var dag som går. Hon har inga problem att gå från sittande till magläge och det är jättebra. Men helst hade vi sett att hon stannade i krypställning och inte kana hela vägen ner på mage. Så det ska vi sätta igång att träna på nu när vi fått bollar som underlättar. Att stärka hennes muskler kring höfter och fotleder står fortfarande på schemat. Den 18:e ska vi tillbaka till sjukgymnasten.
Det klart jag funderar, kanske inte så mycket över varför hon inte kryper än. Men över varför hon inte ålar eller rumphasar heller. Hon bör ju vilja kunna förflytta sig? Följa efter mig, hämta leksaker, möta pappa i hallen och allt sånt. Har hon inte fattat att hon kan? Eller hon kanske inte vill? Hon kanske trivs bra under sin korkek där hon kan lukta på blommorna...

Jag slår mig i backen på att hennes oförmåga att förflytta sig har ett finger med i spelet om nattsömn! De senaste två nätterna har varit lite bättre. Hon har fortfarande vaknat men inte levt om på samma sätt. Och det är jättebra om lugnat ner sig nattetid. Pappa har börjat jobba ni efter ledighet och förkylning och uppskattar om han får sova. I skrivande stund är klockan snart två på natten och Moa sover, hoppas hoppas hon sover hela natten nu!

Minsta motstånd.

Japp, ibland får man välja. Och vi valde minsta motstånd. Efter ytterligare en natt med en Moa som förtvivlat gör allt för att inte sova i sitt rum i sin säng, en mamma som försöker trösta och lugna och inte orkar kliva ur sängen på morgonen och till slut en pappa som gärna vill sova på natten men kliver upp på morgonen så fick det bli så.
Om hon nu genomgår en separationsfas som är så jobbig att hon inte ens vill somna ifrån oss, så känns det bättre för oss alla om vi ger henne det hon behöver; närhet. Man kan aldrig skämma bort ett barn med för mycket närhet och nu känns det som att Moa klart och tydligt har visat att det är det hon vill ha. Klockan är nu halv två på natten och pappa är nere och ger henne mat, den biten slipper vi inte undan. Men förhoppningen är att när de kommer upp och hon får sova med oss så somnar hon. Ingen av oss mår bra av att streta åt olika håll flera timmar mitt i natten.

Tror det är mer saker som bråkar med lillefis nu oxå. Tand tre och fyra segar sig fram och det måste ju kännas i en liten mun. Sen har vi det här med att förflytta sig. Moa har inte gjort några framsteg på krypfronten än och nu börjar det ha inverkan på hennes humör. Humöret har verkligen bekänt färg de senaste två veckorna. På äkta trotsmanér kastar hon sig bakåt, om hon sitter i knä, och illvrålar om hon inte får som hon vill. Sitter hon själv kör hon style fällkniv och illvrålar.
Man kan inte låta bli att le lite när hon får sina utbrott men vi gör det i smyg.

Giganternas kamp!

I den ena ringhörnan; Moa, 13 månader, envis, energisk och söt som få. Sa jag envis? I den andra ringhörnan; mamman, 35 år, envis, trött och osminkad. Men tydligen envisare!

Klockan är i skrivande stund halv fyra på morgonen den andra januari och jag har precis gått en match mot min dotter. I samma veva som det dök upp tänder blev hon förkyld och fick därför sova mellan oss. Och där trivdes hon uppenbarligen för de två senaste kvällarna har hon börjat hulkat bara vi har kommit in på hennes rum vid läggdags. Vare sig jag eller hennes far har något emot att hon sover med oss, behöver hon närhet och tanka lite extra trygghet så får hon göra det. Men om sanningen ska fram sover vi alla tre bättre om vi ligger i de sängar vi hör hemma i. Därför har vi sen förkylningen gick över testat med hennes egna rum men utan större framgång. Kvällens nattning slutade på samma sätt och återigen somnade hon i vår säng..
Efter nattmaten testade jag igen och denna gång gick det bra, hon var sitt vanliga glada jag när jag lade ner henne i hennes säng. Och där körde vi igång vår match i envishet.

I en och en halv timme har hon snurrat, kravlat, rullat, pillat på väggarna, babblat, halvsovit, slagit med nappen mot sängen, sittdansat, ja hon gick igenom hela sin repertoar. Allt för att inte somna. För min del blev det lite så att när jag hade suttit där på sängen bredvid i en halvtimme och tittat på henne, räckt henne nappen och snutten ett tjugotal gånger, så kunde jag bara inte ge upp. Så länge hon inte blev ledsen fick hon hålla på... Och hon höll på i en och en halv timme innan hon till sist somnade. Tre gånger var hon på väg att somna men for upp som ett jehu och började babbla. Man kan inte låta bli att le trots att man är toktrött och bara tänker; soooooov onge!

Sen när kampen är slut, minihjälten är slagen så kommer nästa problem. När törs jag resa på mig? Tro mig, man vill inte väcka en sån här gång. Allt låter, mina händer som tas bort från spjälsängen låter, fjädrarna i sängen jag sitter på låter, mina kläder låter som en jordbävning och mina fotsteg hörs när jag steg för steg tar mig ut ur hennes rum.

Även om hon skulle vakna nu så skedde nåt viktigt inatt. Moa fick återupptäcka att spjälsängen är ganska så skön och att det inte är farligt att sova på sitt rum.