tisdag 8 januari 2013

Stillastående framsteg.

Idag fick jag hämta ut Moas mini-medicinbollar som vi ska träna med. Jag har tjuvstartat såklart med en del av övningarna och tror nog att det gett lite resultat. Eller så är det hennes egna utveckling, vem vet? Hon är mycket stadigare i höfterna nu, kan stå utan att börja wobbla på en gång. Så duktig! Har börjat förstå att hon kan dra sig upp från sittande men har inte riktigt koll på fötternas placering. Hon börjar även bli en van rullare och blir smidigare för var dag som går. Hon har inga problem att gå från sittande till magläge och det är jättebra. Men helst hade vi sett att hon stannade i krypställning och inte kana hela vägen ner på mage. Så det ska vi sätta igång att träna på nu när vi fått bollar som underlättar. Att stärka hennes muskler kring höfter och fotleder står fortfarande på schemat. Den 18:e ska vi tillbaka till sjukgymnasten.
Det klart jag funderar, kanske inte så mycket över varför hon inte kryper än. Men över varför hon inte ålar eller rumphasar heller. Hon bör ju vilja kunna förflytta sig? Följa efter mig, hämta leksaker, möta pappa i hallen och allt sånt. Har hon inte fattat att hon kan? Eller hon kanske inte vill? Hon kanske trivs bra under sin korkek där hon kan lukta på blommorna...

Jag slår mig i backen på att hennes oförmåga att förflytta sig har ett finger med i spelet om nattsömn! De senaste två nätterna har varit lite bättre. Hon har fortfarande vaknat men inte levt om på samma sätt. Och det är jättebra om lugnat ner sig nattetid. Pappa har börjat jobba ni efter ledighet och förkylning och uppskattar om han får sova. I skrivande stund är klockan snart två på natten och Moa sover, hoppas hoppas hon sover hela natten nu!







3 kommentarer:

  1. Så fin hon är duktigaste Moa!
    Hon har blivit så stor. Ingen liten flickbebis längre. Utan en liten mini tjej! Pappas och mammas mirakel flicka!

    Och visst är det jobbigt att ständigt behöva oroa sig. Kommer det någonsin ta slut.. Oron alltså?
    Men lite oro är väl ett sundhets tecken också? Det visar att vi bryr oss om våra älsklingar inte sant.
    Men vem lurar jag.. Jag hade aldrig några problem med gossarna. Oroade mig inte en sekund! Allt bara löpte på. Och jag älskade dem lika mycket!

    Om Moa någonsin ev skulle få ett syskon hoppas ni får en enkel väg då :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är det sant, Anna? Oroade du dig inte med pojkarna? Jag trodde oro var nåt som följde med föräldraskapet... ;)

      Men ja, visst hade jag oroat mig mindre om hon fötts fullgången. Trots att allt gått så bra med vår lillefis så är jag på nåt vis beredd...

      Syskon ja, hmmmmm :D

      Kram på dig och krama fina Skruttfia från mig och Moa oxå!

      Radera
  2. Jaaaa, det är sant Anna!

    Jag vet idag inte om det var tur lr inte med tanke på min senare historik. Men båda gossarna var så tidiga. Jag hann aldrig oroa mig gällande motorik lr prat. Dom och min mamma roll bara flöt på.

    De gick båda vid nio mån, åt bra, Alexander vägde dryga 8 kg vid hans dop vid 3 mån ålder och nästan tio då han var halv året.
    Fick mycket tjat om hans vikt, men jag hel ammade och han växte på.
    Lillebror Kevin var lite nättare men vägde då han kom ut i v37 4150.
    Så det var två lätt skötta gossar som sov om nätterna och och var tidigt motoriska.
    Som barn så fortsatte de vara lättsamma gossar utan trots ålder lr andra problem.
    Båda var torra dag och natt innan 2 års ålder.

    Men visst jag fick min beskärda del iaf, Alexander med aspberger diagnos vid 5 års ålder och Kevin vid kraftig migrän diagnos vid 3 års ålder.

    Med Skruttfia har jag haft en oro känsla inom mig sen plusset!
    Och jag får en släng av oro nojja var dag gällande henne!
    Ändå är hon frisk och så glad varje dag. Och det är väl det som räknas! :-)

    SvaraRadera