lördag 21 juli 2012

Stor dag för en stor tjej och en liten mamma.

Imorse ringde klockan kvart i sju och efter tre timmars sömn var det bara att pallra sig upp. På började en klänning till Moa lite för sent igår och kom inte i säng förrän halv fyra. Utan färdig klänning. Jag hade velat fått den klar så den kunde följa med på semestern men icke. Nåväl, efter att Moa fått frukost och bilen packats var det dags att sätta kurs mot Strängnäs och Hot Rod Reunion. Pappa skulle hjälpa en raceande kompis och vi skulle mysa och titta på fina bilar.

Moa skötte sig som vanligt exemplariskt och såg sig nyfiket omkring varje vaken minut. Det tog nog på krafterna att vara ute och att se så mycket för det var mycket tupplurande.
Hörselkåporna var väl inte poppis direkt men efter ett tag vande hon sig. Jag tror hon tyckte det var lite läskigt att hon inte kunde vrida på huvudet när hon låg på rygg i vagnen.

Framme på hotellet tyckte hon nog att det var skönt att få på sin lilla pyjamas för det var längesen jag såg henne så trött utan att sova. Under dagen har det mest varit ryggläge, i vagnen eller på pick-nickfilten eller sittandes i knät på oss. Lite bensprattel och babbel på den mjuka hotellsängen gjorde nog gott för en liten Moa-kropp. La henne på mage så hon skulle få byta ställning och efter ett tag händer det! Hon rullar runt. Från mage till rygg och jag vet inte vem som blev mest förvånad, hon eller jag. Berättar för P att det är den vändningen bäbisar brukar starta med och att vi nog får vänta ett tag på den andra sorten. Johejdu tio (10) minuter tig det innan hon vände sig från rygg till mage! Så skumt, tröttare än tröttast och ändå gör hon två stora grejer. På en mjuk hotellsäng i Södertälje. Mammas lilla tjej blir större. Och jag kan inte låta bli att för en sekund tänka; snart behöver hon mig inte.


2 kommentarer:

  1. Hon kommer ALLTID att behöva sina föräldrar!!! Goa Moa!!!! Hoppas ni får en fortsatt bra semester!!! Tanten på 10:an

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, visst vet jag att det är så. Det blev bara ett av många kommande ögonblick där man inser att hon "kan själv"! :)
      Tack.

      Radera