Mys!

Läste i en tråd på ett forum att order mys var det ord de irriterade sig mest på. Det var fredagsmys, mys med familjen och ja mys i största allmänhet helt enkelt. Själv gillar jag ordet och tycker det låter precis det som det betyder; mys!

Och sån dag har vi haft, en riktig mysdag. Pappa har varit ledig så hela familjen har varit på hemmaplan. Tänk om man kunde få vinna en massa pengar så båda kunde vara hemma. I tre år minst! Det vore något det. För det är ju då familjen är som bäst, när vi är tre! Moa älskar att borra in huvudet i pappas halsgrop när hon rapats färdigt, hon somnar ofelbart då. Så gör hon aldrig på mig. Hon har också börjat pilla honom i skägget när hon ligger på hans arm. Det är så härligt att se att redan nu delar de två saker som jag aldrig kan erbjuda, aldrig kan ersätta. Far och dotter knyter ihop sig med varandra och jag är säker på att det är en knut som aldrig glider upp.

Vi skippade kasen i år men tog en lite kvällspromenad. Tyvärr såg vi inga fyrverkerier som vi hoppats på men vi hörde smällarna. Moa hade sina hörselkåpor på sig för säkerhets skull.

Mums!

Moa har hittat sina händer på allvar nu. Hon grejar och fäktar, tittar på dom med fascination men smakar helst på dom. Då hennes precision inte är den bästa slår hon sig själv i ansiktet ibland. Det händer att jag direkt efter hon fått sig en smäll i pannan får en blick som säger -mamma, hur kunde du?

Nja.

Riktigt nöjd är jag inte men ge mig lite tid så ska det nog ordna till sig. Två av mina önskemål blev uppfyllda i alla fall: Jag ville ha den ljus och lite grön, vårig helt enkelt.

Moa då? Moa har haft besök idag och återigen fått finfina presenter. Hon har även satt rekord i vakentid idag! Faktiskt har hon trots det varit på bra humör under dagen. Nu när kvällen kom var det goda humöret slut. Inget är riktigt bra, inte i vagnen, inte i famnen eller soffan. Vill INTE sova trots att ögonen nästan går i kors på henne. Hon som aldrig krånglar. Så till slut tog jag med mig fröken övertrött upp och la henne i vaggan istället. Detta inlägg skrivs liggandes i vår säng bredvid vaggan. Jag tror att hon somnat nu men vill inte gå ner riktigt än.

Dagens läxa: se till att ungen sover minst ett längre pass på dagen även om hon är på solskenshumör!

Funderar också på om det är dags att göra det här till en vana? Efter sista kvällsmålet är det sängdags på riktigt, i sovrummet i vaggan...

Bloggdesign.

Nu är det vår, ny årstid, nystart och allt det där. Tänkte att det skulle gå avspegla sig här så jag började kika runt på nätet efter gratismallar. Och så långt gick det bra, jag fick till och med ner några till hårddisken. Men sen körde jag fast. Som ni ser. Jag sliter mitt hår över att det ska vara så svårt och att jag är så kass på datorer!! Håll tummen för att jag löser det.

Shopaholic?

Ja det må så vara. Men det är ju till Moa, och då är det okej. För det har C sagt och då måste det vara sant. Så länge jag inte handlar till mig så räknas det liksom inte. Håller det tycker ni?

Jag hade precis fått på en nyäten Moa ytterkläder och skulle ta en promenad när det börjar regna. Och riktigt så duktig är jag inte att jag tar en regnpromenad. Jag packade in oss i bilen istället och åkte ner till Uppsala med sikte på Babyproffsen. Vi har bara Barnens Hus här i Gävle och det blir lite tråkigt med samma saker hela tiden. Jag är väldigt förtjust i Jollyroom också men saknar Babyproffsen. Moa sov hela bilresan och var inte alls imponerad av deras affär i Uppsala så hon tog en stödvila medan jag skrotade runt där. Efter fyra varv insåg jag att jag nog sett allt de hade att erbjuda. Och det klart jag handlade! Halkskydd till badkaret, söta badankor, en mugghållare till vagnen (måste ha om jag ska bli en latte-morsa nån gång) och en superfin filt från Elodie. Det var kärlek vid första ögonblicket och man kan inte ha för många filtar, jag lovar.

Dagens bild av Moa är given. Hon har varit lite trött både idag och igår. Endera så är det utvecklingssprånget hon är inne i som spökar eller så kanske det är en förkylning. Eller så är det ingenting.

På lokal.

En sak är säker; jag behöver inte dra mig för att med Moa på fik! Idag var vi till stans mysigaste handelsträdgård för att titta på alla fina blommor och kanske lyckas skapa lite vårkänslor. Jag och Moa hade med en varsin kompis för att göra tillställningen ännu trevligare. Småflickorna var på sitt bästa humör, dvs Moa sov och kompis A låg och tittade sig omkring. Då passade mammorna såklart på att fika. Det har gått lite trögt för mig att bli en latte-morsa men skam den som ger sig! En trevlig dag som avslutades med att jag köpte en morsdags-present till min mamma. Undrar vad jag får av Moa? ;)

Ett minne blott?

Den senaste tiden, ungefär sedan operationen, har jag inte skrivit om så mycket tankar och känslor. Har jag då slutat tänka och känna kan man undra? Nej såklart inte, men vardagen fylls av så mycket vardagliga saker att mycket försvinner i bruset. Stillsamt ligger tankarna och känslorna kvar och bara väntar på ett lägligt tillfälle att ge sig till känna igen. Ibland krävs det inte mycket alls för att sorg över en missad förlossning ska komma över mig. Idag var det "Unga mödrar" (av alla program!) som gjorde att jag plockade fram sorgkänslan igen. Andra dagar kan inget rubba mina cirklar och jag blir nästan less på mig själv för att jag har svårt att släppa det som hänt. "Som hänt" det betyder att det inte händer nu, att det ligger bakom oss och vi kan gå vidare. Jag undrar ibland om min svårighet att inte släppa det handlar om att jag vill att alla ska förstå att Moa är speciell. Hon ÄR faktiskt inte som alla andra.

 Jag är inte den jag var förut, jag har inga rosa glasögon på mig längre.

Men det här med att sörja en förlossning som inte blev betyder inte att jag absolut vill ha revansch. Jag vet inte om jag törs. Det är så mycket som kan gå fel. Det nästan knyter sig i magen på mig bara av att tänka på det nu. OM vi skulle vilja ha ett syskon, OM jag har turen i så fall att bli gravid och OM jag får gå tiden ut den gången. Så är det så mycket som kan gå fel, jag tror inte att jag törs. Jag hatar att jag vet det jag vet.

Charmtrollet Moa.

Igår var vi på Bvc och fick aktuell vikt och längd. Moa ligger ett hack över genomsnittskurvan på alla tre parametrar, vikt, längd och huvudomfång. Så för att vara sju veckor är hon aningens stor och för att vara 19 veckor är hon alldeles för liten. Men för att vara Moa är hon alldeles perfekt. Det enda råd vi fick med oss därifrån var att fortsätta som vi gör eftersom det verkar fungera ypperligt!

Idag var vi upp på mitt jobb för första gången och det var nog bara jag som tyckte det var lite jobbigt. Moa tittade med stora ögon på alla människor i likadana kläder och jag vakade över henne som en hök, redo att slå ner på den som blev för närgången. Men det gick bra och hon charmade nog fler än bara mig.

Moa...

...är en väldigt nöjd bäbis.
...sover hela nätter.
...älskar nappen, så länge det är rätt sort.
...gillar inte att ligga på mage.
...tycker inte om babygymet än.
...sitter i babysittern korta stunder.
...älskar mobilen som pappa gjort.
...är mycket intresserad av färger och rörelse.
...har växt ur strl. 56!
...somnar i bilstolen.
...tycker inte om att bli påklädd.
...somnar på en gång i sin vagga.
...börjar få en hals!
...är stark i nacken och benen.
...blir rädd ibland för plötsliga ljud.
...har ett strålande morgonhumör.
...väger 5500 gram.
...är 58 cm lång.
...var i tidningen igår, söndag.
...är mamma och pappas finest!

Mys!

Moa har varit en supernöjd bäbis idag. Nu är det inte så ofta hon inte är det men hon har sina stunder, som jag berättat om tidigare. Men idag har hon som sagt varit nöjd. Umgåtts med pappa på förmiddagen då jag tog sovmorgon. Sovmorgon förresten, hon vaknar vid åtta-halv nio om dagarna nu och det är väl också sovmorgon! När jag pallrat mig upp ur sängen och vi alla tre var mätta och klädda åkte vi och uträttade lite ärenden. Fortfarande med en väldigt nöjd bäbis. Och så fortsatte det resten av dagen. Väldigt skönt att ha en mysig familjedag så här på en söndag.

Äntligen!

Ett leende på bild! Som jag väntat, larvat mig med kamera i högsta hugg, jollrat och skramlat med leksaker så lyckades jag äntligen. Mammas hjärta! I den stunden, när hon ler, glömmer jag allt. Tiden står still och jag dör gullighetsdöden en smula.

Journaler.

Idag hade jag tid på specialmödravården för att gå igenom min och Moas journal. Blev positivt överraskad när min barnmorska erbjöd sig att fixa en tid. Hon tyckte inte hon kunde svara på mina frågor när jag var där på efterkontroll. Det var en månad sen och på en månad hinner det hända mycket. Så när jag väl satt där hade jag inte så många frågor kvar att ställa. Vissa saker har jag tagit reda på själv och vissa saker känns inte lika viktiga längre.

Moa och jag passade på att ta en rejäl promenad, jag packade ner henne i barnvagnen och så lät vi bilen stå när vi skulle till sjukan. Självklart började det regna när vi var på hemväg men då fick jag övning på att trä på regnskyddet på vagnen. Tro mig, övning krävs. Trädde på det fel två gånger innan jag fick till det. Moa börjar förresten bli riktigt rolig att umgås med. Hon flinar och fäktar och tittar nyfiket. Och pratar! Lite söta smågurgel kommer då och då när man pratar med henne eller när hon sitter i babysittern. Har ännu inte lyckats fånga ett leende på bild men ett litet sött ljud fick jag med på film!

Dagens mystjej

Från en dag till en annan är Moa mer intresserad av sin omgivning, mer nyfiken. Hon tittar länge på färgglada saker och tycker om att se mamma och pappa. Undrar om förändringen går så snabbt eller om den smyger sig på och en dag finns där som en självklarhet?

Igår var hon mammas tjej och idag är hon pappas flicka. Igår en "Mummy"-body och idag en "Daddy". Alla dagar är hon vårt hjärta!

Typiskt!

Den 5e december 2011. Jag sitter på en brits på förlossningen och väntar på en ambulans som ska ta mig och magen till Uppsala. Kommer på att jag inte hunnit fixat gravidförsäkring än. Såklart. Så sambon ringer försäkringsbolaget medans jag vilar vidare. Får besked om att försäkringen börjar gälla så fort vi betalat, inbetalningskort kommer med posten. Två saker gör att vi inte betalar den. Ett: tror inte jag ska få nån ersättning eftersom försäkringen tecknas när jag redan är på sjukan. Två: jag får lite dåligt samvete eftersom försäkringen tecknas när jag redan är på sjukan.
Så den betalas aldrig. Fyra dagar senare föds Moa och blir kvar på sjukhus till den 29e februari.

Idag fick jag reda på att så länge man betalar innan bäbisen föds så får man ersättning. Det betyder att jag har sumpat i runda slängar sjutusen kronor. Pengar som kunde ha varit Moas.

Fan fan fan.


Edit: nu när mamman pratat med pappan visar det sig att inbetalningskortet kom tisdagen efter Moa föddes. Så jag ska kanske inte svära för mycket...

Skynda skynda...

..nu är det bråttom! Vill faktiskt göra ett inlägg varje dag men käre du där uppe, ge mig fler timmar på dygnet är du snäll! Inte det, nej.

Det har varit hockey idag och sambon har suttit klistrad framför tvn, han som avskyr sport om det inte involverar en motor. Det har inneburit att han kunnat ha Moa i famnen hela kvällen. Tack och lov, för idag har hon varit kinkig så lite avlastning satt som en smäck. Vet inte vad det varit med lillefis idag. Misstänker ett utvecklingssprång av något slag. Dels det här med att sova hela nätter som hon började med helt själv för några dagar sedan och dels hennes närhetsbehov. Nu vill hon vara i famnen ännu mer och då nära ansiktet. Idag var hennes aptit inte heller vad den borde vara men kvällsmålet satte hon i sig hela flaskan så det är inget som oroar mig.

Jag har läst att bäbisar har utvecklingsfaser bland annat vid fem och åtta veckor. Eftersom Moa är som Moa är skulle det kunna vara åttaveckorssprånget som kommit nu. Spännande att se hur natten blir.

Blicka framåt!

Vi har äntligen kommit igång med lite ryggträning här hemma. Har inte blivit av förrän nu. Först gick det inte på grund av navelbråcket som stack ut nästan två centimeter och sen har hon haft ett operationssår som fått läka i lugn och ro. Men nu ser naveln jättefin så idag blev det premiär. Till en början tyckte Moa att det var spännande att se världen ur ett nytt perspektiv men ganska snart tröttnade hon. Hon ville inte ens ligga och vila lite på mage. Nu ska hon ju inte göra det men jag blev ändå förvånad över att hon ville upp upp upp. Undrar om det har att göra med att hon i stort sett tillbringade sina två första månader mestadels på mage?

Skulle så gärna vilja veta om och hur hennes tidiga födsel kommer att påverka henne. Kan inte låta bli att jämföra med andra bäbisar, gör dom si, gör dom så? Jag vet att man inte ska jämföra men visst oroar jag mig lite för hennes utveckling. Men det kanske är det man gör som förälder, oroar sig?

Foto-Lasse....

.... har varit på besök. Han hjälpte oss att fota La Familia. Här är några utvalda

Foto: Lasse Wikstrand

Vi började med familjens sötaste så att inte Lasse skulle bli avskräckt.

Foto: Lasse Wikstrand

Och det här blev ju okej.

Foto: Lasse Wikstrand

Det här med,

Foto: Lasse Wikstrand

Sen spårade vi ur lite. Men jag gillar den här bilden. Vi ser roliga ut allihop, till och med Moa.

Foto: Lasse Wikstrand

Men sen var det någon som blev trött.


 Lasse hann bränna av ca 100 bilder så nu ska vi sätta oss och välja vilket kort vi ska skicka in till tidningen. Vi tänkte först strunta i det eftersom det dragit ut på tiden av allehanda anledningar men klart Moa ska vara med! Som de flesta andra nyfödda i stan. Kan bli mer än en som sätter morgonkaffet i halsen när de ser hennes längd och vikt när hon föddes.

Tack snälla Lasse för hjälpen!

Tre generationer och en hund.

Efter ytterligare en natt med sammanhängande sömn gnuggade vi geniknölarna för att komma på nåt att göra. Mina idéer lös med sin frånvaro, det är svårt nog att hitta på saker i veckan. Pappas tanke involverade garage och hoj och däckbyte, något jag och Moa inte var särdeles sugna på. Så vi packade skötväskan och lastade vagnen och styrde kosan mot mormor och Dalarna. Det är trots allt inte så långt och det var skönt med ett litet miljöombyte. Moa sov mest men den stund hon var vaken verkade hon väldigt glad över att träffa mormor. Hon gurglade, jollrade och fyrade av smajls på löpande band. Jag hade precis beklagat mig över att hon än så länge är lite snål med sina leenden. Tji fick jag. Tror nästan mormor fick en liten tår i ögonvrån.

Men det var ändå min hund som stod för det varmaste välkomnadet. När jag öppnade bildörren för att ta ut Moa tog det inte många sekunder innan Asti hade hoppat in. Där satt hon på golvet och sträckte sig så långt hon kunde för att ge Moa en sniff på handen. Sen var hon nöjd och hoppade ut igen. Älskade hund!

Trött bäbis = utvilad virkerska!

Imorse vaknade vi av klockan, både jag och pappa. Jag i lätt förvirring undrar om pappa varit upp i natt och matat Moa eller om jag är så snurrig att jag glömt att jag gjort det. Men inte, vår lilla tjej har nämligen sovit en hel natt! Inte förrän kvart i åtta tyckte Moa att det var dags för frukost. Så på den biten ligger hon lite före sin korrigerade ålder på sex veckor. Inte mig emot.

För omväxlings skull fick hon ta förmiddagsluren i bara blöja. Och då jag ville passa på att göra mig i ordning samtidigt blev det i vaggan. Hon brukar annars bara sova för natten i den. Men det gick som synes hur bra som helst.

En Hagasessa.

Av någon anledning har jag lite svårt för att alla kallar sina söner för prinsar och sina döttrar för prinsessor. Så vitt jag vet finns det bara en majestätisk familj i Sverige och dit hör i alla fall inte vi. Moa heter oftast gumman, hjärtat lillefis eller faktiskt för det namn som vi valt åt henne.
Meeeen så var det em granne som kallade henne för vår Hagasessa och det tyckte mamman var sött. Speciellt eftersom fröken i fråga ofta och gärna ligger ligger och spretar med lillfingrarna!

Drömbäbis!

Moa är ju alltid vår drömbäbis men det jag hade i åtanke nu gällde den gångna natten. Inatt sov hon från halv tolv till halv sex! Så länge har hon aldrig sovit förut. Hon somnade dessutom om efter frukost så vi gjorde dag klockan nio idag. Mysigt, skönt och alldeles underbart. Hoppas det blir en vana, om inte nu så ganska snart. Det är något speciellt med sammanhängande sömn... Kvällsluren tar hon helst sittande av någon konstig anledning.

Jag är övertygad om att nattsömnen hänger ihop med att vi bytt ut hennes flaskor mot en annan sort. Med de gamla flaskorna åt hon 100 ml och var jättetrött i slutet av varje mål. Nu suger hon i sig 130 ml och är dessutom pigg för det mesta i anslutning till mat. Och blir man inte hungrig så kan man sova lite längre. Behöver jag säga att jag gillar de nya flaskorna?

Såg på Greys idag. Jag som för några dagar sedan kaxigt påstod att Greys inte berörde mig längre. Ha, säger jag. Satt idag igen med tårar i ögonen och gråten i halsen. Men med en stor skillnad. Denna gång grät jag inte för vår skull eller för Moas skull. Jag grät för alla premisar som har sin kamp framför sig, för alla föräldrar som får leva på hopp några veckor, månader. Jag önskar så att jag kunde få säga till dom att det ordnar sig, det blir bra, ni får komma hem. Jag önskar jag kunde göra något!

Från Moa till Bolivia.

På torsdag åker en av Moas neosköterskor till Bolivia. Där ska hon jobba med pytten och deras föräldrar. Läs om Sanna på hennes blogg Sjuksköterska på äventyr. Redan när Moa fortfarande var inlagd och Sanna jobbade i Gävle pratade vi om urvuxna kläder. Nu när vi varit hemma ett tag och Moa faktiskt har vuxit ur kläder och Sanna hunnit vara i Norge och jobbat så har det blivit dags för överlämning.
En hel kasse blev det.

Det är dessutom så fantastiskt roligt att få "visa upp" Moa för någon som sett henne yttepytte. Stolthet över min lilla hjältinna och stolthet över hur himla fin hon är!

Ny vana?

Moa har hittills somnat för natten nere med oss, i vagn eller i famn. Tvn står på och vi pratar och rör oss i rummet. Efter första nattmålet har hon lagts i vaggan så gott som sovande. Har de senaste dagarna funderat på om vi gör henne och oss själva en björntjänst. Så ikväll efter det sista kvällsmålet, fortfarande vaken men trött gick jag upp med henne. Tänker att det kan vara bra om hon blir van att somna i vaggan själv. Med lugn och ro ikring sig. Hon hör ju fortfarande Tvn lite svagt och borde höra oss när vi går här nere. Vi har aldrig samsovit med henne eftersom hon var van att ligga själv när vi fick ta med henne hem från sjukhuset.

Nu är jag inte så korkad att jag tror att det alltid ska gå att lägga henne och sen är det bra, syftet är snarare att hon ska vänja sig att somna utan att vi är i samma rum. För förr eller senare är det så det ska vara även om jag inte vill flytta henne till eget rum riktigt än.

 

Det är förresten lite lustigt, det där påslakanet ni ser på bilden förälskade jag mig i så fort jag såg det på Tradera. Underbara Tradera. Jag vann budgivningen och snart kom paketet. Påslakanet med de söta älvorna var mitt! Packar upp det och tittar nyfiket på etiketten övertygad om att det skulle stå nåt chict där. NÄ, det kommer från Ikea!

På turné

Igår var vi hembjudna till Moas Farmor på påskmat. Det var också första gången Moas kusiner och faster fick träffa henne. Moa tog det hela med ro och sov mest.
Idag var det Mormors tur och klockan tolv packade vi in oss i bilen för att åka mot Dalarna.

Som alla andra ungar sov hon sig igenom den timmeslånga bilfärden. Bra att ha som tjuvknep om det kniper nån kväll. Mormors sambo Olle tyckte Moa hade blivit så stor! Det var nog en månad sen han såg henne sist.

Även jag slås ibland över hur lång hon blivit och vilka runda kinder hon fått! Vår lilla tjej är inte så liten längre och bjuder då och då på riktiga smajl. Hon blir starkare och starkare i nacken, det var längesen hon lyfte och vred på huvudet när vi sitter med henne på bröstet. Idag gjorde hon en ny grej i babyskyddet, hon lutade sig framåt med huvud och axlar. Svårt att förklara men ungefär som en liten crunch. Och apropå crunches; hon har snudd på magrutor stackarn. Allt krystande som varit har antagligen trimmat hennes magmuskler lite onaturligt mycket. Tummen hittar hon titt som tätt och det är spännande var dag att se vad som ska hända på utvecklingsfronten.

 Något annat som vi märkt är att om har magknip så vill hon helst sitta upp. Vi pallar upp med kuddar och filtar bakom henne och då somnar hon oftast i lugn och ro. Hos mormor fick kökssoffan duga.

Glad Påsk!!

Långfredag.

Om gårdagen var en segdag så var det här verkligen en långfredag och om möjligt ännu segare. Vädret gjorde mig inte så sugen på prommis. Huvudvärken gjorde mig inte så sugen på nåt alls faktiskt. Så jag och lillefis kamperade mest i soffan, slöade och mös medans pappan for på roadtrip.
Känner mig ruskigt onyttig men hey, man kanske behöver såna här dagar också?

Fast jag är glad att den snart är slut!

Segdag.

Vet inte om kanske biverkningarna från sprutorna hängde kvar idag med men hon har varit väldans trött idag. Inte ledsen, inte gnällig eller arg. Mest bara trött. Och det måste man få vara ibland så hon har sovit massor idag och mamman passade på att ta lite sovmorgon. Det är lite missledande att kalla det sovmorgon för vi går fortfarande upp och ser till att få mat i den lilla kroppen. Hon har ätit bra idag, vissa mål 120 ml!

Eftersom Moa varit trött idag och vi har ett alldeles nyinstallerat badkar tog vi ett kvällsdopp i lugn och ro. Badkaret var en hit, jag tror hon aldrig varit så nöjd i badet tidigare. Inte lika länge i alla fall. Det är när det är dags att kliva upp som surläppen tittar fram.

På den översta bilden syns hennes indragningar tydligt. Hon har en mjuk bröstkorg men det förväntas växa bort. Kompressen på magen har varit för att skydda naveln men nu ska den inte behövas längre eftersom det såg finfint ut.

Sprutor.

Igen. Men bara helt vanliga vaccinationer idag. Och ytterligare ett bevis på att våra liv är back on track. Lillefis fick glukos som jag sparat för detta tillfälle. Men vet ni, jag tror det mer är för mammans skull nu för tiden. Får för mig att hon blivit för stor för att det ska ha effekt. Hon blev jätteledsen såklart när de stack henne. Vänligt nog var det två sköterskor som stack i varsitt lår samtidigt. Låter brutalt men på det viset blir det bara ett "trauma". Jag kände mig som ett proffs när jag satt där med Moa på knäet. Gjort det förr. Med den otroligt viktiga skillnaden att jag kunde krama och trösta henne efteråt.
Vi vägde henne också och nu är det nära! Moa väger idag 4910 gram och hon glider säkert över till fem kilo imorgon. Fem kilo och jag fortsätter sakta men säkert rensa bort urvuxna kläder från hennes byrå.

Som ett brev på posten kom även febern frampå eftermiddagen. Nu har vi givit Alvedon och hoppas på att vi alla får sova inatt.

Så kommer alla känslorna igen!

Här går man och tror att man är färdig, att Neo-tiden med en yttepytteMoa verkligen ligger i då-tid. Men det krävs inte så mycket för att jag ska kastas tillbaka i oron och ångesten igen.

 För någon månad sen kunde jag knappt titta på Greys Anatomy på tv för om övervakningen plingade var jag genast tillbaka på sal sex igen. Jag har vant mig nu.
Men så idag står jag helt plötsligt och gråter inne på Clas Ohlsson. Träffade en annan premismamma och då blev det lite mycket. Fick en tröstande kram trots att det borde ha varit tvärtom. Tack och förlåt.

För att det inte bara ska bli ett inlägg i moll så bjuder jag på ett filmklipp också. Det är något bedårande med en bebis som kämpar mot sömnen..

Låååång dag

Efter fem-målet imorse tyckte inte Moa att det var någon idé att sova mer. Faktum är att hon nog aldrig haft en så vaken dag som hon haft idag. Och det hade varit jätteroligt, verkligen, om hon hade varit glad. Men istället har det varit en gnällig, ledsen bebis som hållit mig sällskap idag. Jag känner mig så otillräcklig när hon är på sånt humör. Precis som alla andra föräldrar. För nu är det bara att inse att Moa är en bebis som utvecklas. Och det ganska fort. Och ibland vill hon helst bara vara i famnen. Jättemysigt om det samtidigt inneburit att jag kunde ta mig en tupplur men nej, jag ska sitta upp och ha henne på axeln. Då somnar hon av ett tag men nåde mig om jag försöker lägga henne i vagnen eller sängen. Då blir hon världens olyckligaste igen.
Jag har en misstanke om att det är magen som spökar lite grand. Blir morgondagen likadan som idag så ska jag införskaffa minifom igen och ge det en till chans.

I ett försök att distrahera henne inhandlade jag två nya leksaker från Lamaze. Tycker det är så fina saker och jag hoppas de är så utvecklande som det påstås från företagets sida. Moa var mycket imponerad, stora ögon och armar som viftade så mycket att jag trodde hon skulle lyfta när som helst. Kul!

Efter 20 minuters lek i babysittern somnade hon och i mitt inre jublade jag! Jaaa, ska jag få sova lite nu? Neeeej, det fick jag inte för en halvtimme senare vaknade hon igen. Jaja så kan det vara. Imorgon är en annan dag och allt det där. För att inte somna i tv-soffan när pappa Pär var hemma passade jag på att baka. Ett projekt jag tänkt göra ett tag men som inte blivit av förrän nu. Kakmonster-cupcakes, goda och söta på mer än ett sätt!

Men nu, kvart i elva, väntar jag bara på att Moa ska vakna och vara hungrig. Sen tänker jag lägga mig och sova. Har jag tur sover hon fem timmar istället för tre. Anledningen till att jag oftast sitter uppe senare är att slippa gå upp två gånger på en natt. Av någon anledning känns det lättare att bara kliva upp en gång även om det innebär att jag sitter vaken till två ibland.

Komma ikapp

Tror det är det jag försöker göra. Har sovit mellan 10 och 17 idag. Så fort pappa vaknade och kom ner gick jag upp och lade mig för att vila lite. Vaknar sju timmar senare. Vad händer? Visst Moa har varit lite gnällig inatt och inte riktigt kommit till ro men såna nätter har vi haft förr.

Jag tror mitt inre försöker komma ikapp. Jag har inte sovit bra sen den fjärde december, natten innan vi åkte in till sjukan och blev kvar. För även om jag kunde sova ostört när hon låg på sjukhus och vi sov hemma var det en orolig sömn och ingalunda åtta timmar, kanske skrapade ihop sex timmar en bra natt. Nu när jag äntligen börjar landa i det här och bråcket är borta kanske kroppen ser sin chans att komma ikapp? Ladda batterierna igen? Må bra helt enkelt, orka vara glad, orka vara en bra sambo och den bästa mamman.

Dagens bästa: Moa fyrar av tre svarsleenden på raken! Så nu VET vi att det inte är en slump. Det klart mamman började gråta!
Bjuder på en bild som är rykande färsk, dock utan leende.