Den senaste tiden, ungefär sedan operationen, har jag inte skrivit om så mycket tankar och känslor. Har jag då slutat tänka och känna kan man undra? Nej såklart inte, men vardagen fylls av så mycket vardagliga saker att mycket försvinner i bruset. Stillsamt ligger tankarna och känslorna kvar och bara väntar på ett lägligt tillfälle att ge sig till känna igen. Ibland krävs det inte mycket alls för att sorg över en missad förlossning ska komma över mig. Idag var det "Unga mödrar" (av alla program!) som gjorde att jag plockade fram sorgkänslan igen. Andra dagar kan inget rubba mina cirklar och jag blir nästan less på mig själv för att jag har svårt att släppa det som hänt. "Som hänt" det betyder att det inte händer nu, att det ligger bakom oss och vi kan gå vidare. Jag undrar ibland om min svårighet att inte släppa det handlar om att jag vill att alla ska förstå att Moa är speciell. Hon ÄR faktiskt inte som alla andra.
Jag är inte den jag var förut, jag har inga rosa glasögon på mig längre.
Men det här med att sörja en förlossning som inte blev betyder inte att jag absolut vill ha revansch. Jag vet inte om jag törs. Det är så mycket som kan gå fel. Det nästan knyter sig i magen på mig bara av att tänka på det nu. OM vi skulle vilja ha ett syskon, OM jag har turen i så fall att bli gravid och OM jag får gå tiden ut den gången. Så är det så mycket som kan gå fel, jag tror inte att jag törs. Jag hatar att jag vet det jag vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar