Livet innan Moa

Det fick jag känna på lite idag. Jag fick nämligen sovmorgon. Jätteskönt för det var två veckor sen sist. I veckorna tar jag nattmålen, nån enstaka gång om Moa vaknar vid "rätt" tid petar jag på pappa istället. Det har bara blivit att jag kliver upp, jag vaknar av Moa och då kliver jag upp. Så enkelt är det. Men desto skönare när jag får sova, för som alla andra småbarnsföräldrar lider jag av konstant sömnbrist.
Idag klev jag upp klockan 12! Va?! Hela dagen hade nästan försvunnit. Så sov jag nästan jämt förr, innan Moa kom, på mina lediga dagar. Jag har alltid varit en nattsuddare, mycket trevligare att få ligga kvar i sängen på morgonen.

Ser fram emot när Moa har blivit lite större och kanske sover i sitt rum. Hon vaknar och ropar "mamma" (eller "pappa") en av oss stapplar upp med sömndruckna ögon. Svär över att behöva vakna halv sex en söndag. Vi har redan glömt hur det var att vakna två-tre gånger per natt. Går in i Moas rum och möts av en tröttmosig, sällskapssjuk tjej som står upp i spjälsängen och sträcker armarna mot oss. Lyfter upp henne och tar med henne in i vår säng. Kanske lyckas få henne att sova någon timme till mellan oss. Kanske ligger hon och pillar i mitt hår för att känna efter att jag verkligen ligger bredvid. Jag ligger antagligen och snusar i en varm nacke. Alldeles säkert händer det att vi tittar på henne när hon somnat om och alldeles säkert tycker vi att hon är det finaste vi gjort.

Ett leende

Jag har fått några svarsleenden nu. Gör misstaget att bli girig. Vill ha ett kort på en leende Moa. Sitter böjd som en ostkrok, pratar fånigt, viftar skallra, ler överdrivet, gör allt jag kan. Jag tar 40 (!) bilder innan jag ger upp. Moa måste tro att jag är knäpp.

Om man tittar på det här kortet med lite god vilja så kan man ana ett smil. Kanske.

Premiärvisit

Dagen var så otroligt lugn och harmonisk, speciellt efter att Moa laddat ur sig allt hon sparat på sen igår morse!
Så mycket ur en sån liten kropp, jag blir lika förvånad varje gång.
För att dagen inte skulle bli alltför händelselös så tog vi med oss Moa till grannarna för en premiärvisit. Moa har hittills hälsat på hos Mormor och Farmor så nu var det dags att vidga vyerna ytterligare. Det vill säga två hus bort. Hon skötte sig exemplariskt med bara lite skrik. Så skönt att kunna ta med henne istället för att hälsa på i skift som vi gjort tidigare. Vi begränsar ju oss ganska mycket fortfarande och då är det extra skönt att ha en familj i vars sällskap vi trivs i och som dessutom bor nära. Den familjen har stöttat oss under hela tiden och jag hoppas att ni vet vad ni betyder för oss?

Det ser nästan ut som om hon gör tummen upp på bilden.

Sen passade hon på att tupplura lite också! Sittande....?

Ansvar.

Tittar ner på ett litet oskyldigt ansikte förvridet av gråt. Men jag vet inte varför hon är så ledsen. När vi har uteslutit det självklara sakerna då finns det två alternativ kvar. Endera har hon magknip eller så är hon övertrött. Vi står hukade över skötbordet, gullar och masserar mage. Hoppas det ska hjälpa. Vi rullar barnvagn och stoppar in nappen för förtioelfte gången. Hoppas det ska hjälpa. Vi lider med henne och det är tufft för ett mammahjärta och ett pappahjärta. Helt plötsligt slår det oss att vi inte behövt tänka tanken att det har med bråcket att göra. För bråcket är borta. Det är nu nio dagar sedan operationen och allt ser jättebra ut. Helt plötsligt blev det lite lättare att gunga vagn och massera mage.

Och helt plötsligt tittar jag ner i min famn på ett litet oskyldigt ansikte som sover. Än en gång förundras jag över vilka känslor Moa väcker hos mig, man kan verkligen älska någon så mycket att det värker i kroppen och ögonen tåras. Hon är det bästa av oss två, det finaste vi gjort. Och jag hoppas att när hon är otröstlig i alla fall känner att vi finns där och att vi slår knut på oss själva för att det ska bli bra igen, att det onda ska försvinna.

Någon sa - I'm the me I choose to be. Det blev extra viktigt och sant sen Moa kom.

Moas rum.

Som ni säkert märkt så är det oftast vid den här tiden jag gör inlägg. Nu har pappa gått och lagt sig, Moa har fått första nattmålet/sista kvällsmålet och jag har en liten stund för mig själv. Jag har alltid varit kvällspigg och konstigt nog är jag det fortfarande trots att det är ständigt minus på sömnkontot. Det som räddar mig är nog att jag tycker om att tupplura på dagtid. Älskar att sova middag och ännu mer nu när jag får ha en liten lillefis bredvid mig. En god vän förvarnade om att snart är den tiden förbi, snart får även jag dra barnvagn i tid och otid för att få henne att somna. Men inte än, så vi passade på idag att vila en seriös middag. Jag tog med Moa upp i sovrummet och sov middag med henne i vår säng, nåt som jag bara gjort enstaka gånger hittills. Men mysigt var det så det blir nog fler gånger.

Kvällen ägnades åt att äntligen göra klart Moas rum, hänga tavlorna som jag traderat hem och vimplarna jag sytt själv. Nu är det färdigt... ända tills det är dags att ta bort grejer när hon börjar gå och gärna vill dra ner saker!

 Tavlan med den fiolspelande ängeln är helt underbar! Runt tavlan med gunghästen har konstnärinnan skrivit dit en dikt; A Newborn Child.Vill du se mer av henne så kika in på hennes hemsida.

Kanske lite overkill att ha en fåtölj i hennes rum men då slipper vi i alla fall sitta på golvet när vi ska läsa sagor. Hon bor än så länge inne hos oss men jag funderar starkt på att ta fram gästsängen och sova med Moa i hennes rum. Kvalitetskontroll liksom.

Bvc

Idag har vi för första gången varit på Bvc för kontroll och Moa har växt som jag vet inte vad. Hon är 53 cm lång och väger 4680 gram. En viktuppgång på 300 gram sen hon vägdes i Uppsala för en vecka sen, kan inte klaga!

Bvc-sköterskan fortsätter att göra intryck på mig. Hon är med i matchen vad det gäller prematurkurva och vad man kommer att kunna förvänta sig av Moa, framför allt NÄR man kan förvänta sig saker. Hon tyckte inte heller att det var konstigt att jag ville skjuta på vaccinationen till nästa vecka. Jag har nämligen glukos kvar sen Neo-tiden och har vårdat det ömt just för att kunna ge när det var dags att vaccinera. Hon bokade även in en till sköterska så att de ska kunna sticka Moa samtidigt. Jag har fått för mig att det är bättre istället för att hon ska bli ledsen två gånger, men jag har haft fel förr.
Gick därifrån med en skön känsla i kroppen och en sovande Moa.

Fotograf

Alla kort blir ju inte bra. Speciellt inte om man fotar enhandskort med mobilen...

Och en del andra blir underbara, fast det kanske beror mer på motivet än fotografen?

Bra Söndag!

Jag skrev tidigare att det händer saker varje dag och det gör det! Tack och lov bara bra saker numer. Moa har legat på rygg och sprattlat för sig själv idag. Länge. Det var första gången hon verkade tycka att det var ju ganska mysigt det här. Roligt att se hur hon såg sig omkring med förundrad blick, pausade för att fundelura lite och sen köra igång med sprattlandet igen. Hon ger oss bevis varje dag på att hon blir äldre. Vissa saker hon gör är inte alls i fas med att hon ska räknas som en tre veckor gammal tjej. Det är så kul att hon växer och blir större, även när hon växer ur fina favoritkläder....

And the beat goes on.

Resten av dagen fortsatte med samma tema som den började; med en missnöjd Moa. Tänk vad enkelt om man kunde fråga vad som var fel, vad man skulle göra för att ställa allt till rätta.

Lactuloset har i alla fall den effekt det ska, hon bajsar som aldrig förr. Tror jag bytte fyra blöjor inom loppet av en och en halv timme! Och efter har vi hunnit med en till. Stackarn, tycker lite synd om henne men det är ju av en god anledning. Vill inte riskera att ploppa ut bråcket igen. Kirurgen tyckte vi kunde ge lactulos i två veckor för att underlätta för henne och snart har första veckan gått.

Vi hann med en solskenspromenad som avslutades med lite regnstänk. Det är så skönt nu att våren sakta kommer. Det var till och med så skönt att jag packade ner henne i vagnen vid halv nio och tog en kvällspromenad. Tänkte att hon skulle behöva sova lite längre än en timme som hon gjort under dagen. Hon sov fortfarande när vi kom hem så då fick hon fortsätta med det.

Utslagen

Så här sitter vi nu, lillefis och jag. Trötta efter morgonens bravader. Efter fyra-målet imorse kom hon inte riktigt till ro och vid sex tyckte jag att hon började låta besvärad. Det var bara att kliva upp och försöka få i henne lite Alvedon. Inte helt lätt eftersom hon inte var hungrig men till slut hade hon slurpat i sig 10 ml tillsammans med alvedonet. Efter det var lade vi oss på soffan och slumrade lite. Sen vid åtta kom pappa ner och höll lite koll och jag försökte hinna sova innan han skulle iväg vid halv elva. Det gick sådär... Och nu sitter vi här, trötta. Så fort hon somnat ordentligt ska jag pallra mig in i duschen. Solen skiner och det skulle vara underbart med lite frisk luft!

Dagens bästa...

.... kort tog pappa med sin mobil!

My baby´s back!

Anledningen till att jag kan vara säker på det är att vi bytt fyra bajsblöjor idag! Innan jag fick barn trodde jag inte att jag skulle bli glad av att hitta bajs i blöjan, snarare tvärtom. Men nu är det ett bevis på att tarmarna funkar efter operationen och på att hon kan krysta utan att bråcket ploppar fram igen. Peppar peppar, men för varje dag som går växer det fast mer och mer. Idag var det dags att ta bort tryckbandaget på naveln för att kunna tvätta. Och vet ni vad? Det var den finaste naveln jag någonsin sett! En platt fin riktig navel. 

Idag har jag haft kameran bredvid mig nästan hela tiden för att kunna fota henne när hon är vaken och jag lyckades ganska bra. Men finaste kortet för dagen tror jag pappa tog med sin mobil.

Flaskan ser så stor ut men det är minsta modellen än så länge. Hennes ätbeteende har blivit mycket bättre sen op. och det är en stor lättnad. Jag sitter fortfarande på helspänn men börjar slappna av så sakteliga.

Hon tyckte fårskinnet var jättemysigt att ligga på, låg och drog i pälsen och flinade lite.

Jag vill bara äta upp henne ibland! Hon har börjat jollra lite grann och vill gärna vara med händerna på nappen och nappflaskan. Det händer grejer varje dag...

Efterkontroll

Idag, 15 veckor efter att Moa kom till världen var det äntligen dags för efterkontroll på Mvc. Barnmorskan hann jag bara träffa ca fyra gånger men fick ett bra intryck av henne ändå. Det befäste hon idag. Hon lyssnade på mig och hur jag upplevt vissa saker (bl a fikabrickan) och skulle ta det med sig på möten. Jag kommer ihåg att jag kände mig väldigt lämnad vind för våg när vi kom hem till Gävle. Absolut så låg fokus på Moa men det hade varit trevligt om någon från BB kommit ner och frågat hur jag mådde, hur snittet kändes, kanske till och med känt lite på magen. Ett kejsarsnitt är trots allt en ganska stor bukoperation, förstår inte hur det kan kallas snitt?
Vi pratade även om hur det blir om vi skulle vilja ha ett syskon till Moa. Jag kommer att redan innan graviditet börja medicinera och sen under hela graviditeten få gå hos specialmödravården parallellt med vanliga Mvc.
Än så länge har vi inte ens börjat fundera i dom banorna men det är skönt att veta att det kommer att finnas en plan OM vi vill försöka oss på ett syskon.

Moa var med hela tiden och skötte sig exemplariskt, hon var så duktig att jag köpte lite kläder till henne som belöning... Perfekta cruisingkläder!

Efter Mvc mötte vi upp min goa vän och hennes dotter som är nästan jämnung med Moa. Efter en lunch på en lugn restaurang och promenad i Boulongerskogen tog vi en sväng på stan. Vi var in i några få affärer och sedan pallade inte mina nerver med något mer. Vaktar vagnen som en hök så att ingen tokig liten tant ska få för sig att nypa lillefis i kinderna eller ta henne i händerna, ungar gick jag omvägar kring. Men det var alldeles alldeles underbart att vara latte-morsa för första gången. Nu dröjer det nog ett tag igen.

Trots att Moa sov sig igenom nästan hela stadsvisiten var det inga problem att ta en liten eftermiddagslur.

Igår började fröken med något nytt, glömde berätta. Hon ville inte bara ligga rätt upp och ner. Hon ville ha koll. Efter att ha suttit och hållt upp henne hur länge som helst bullade vi till slut upp med kuddar bakom henne. Hon tittade sig omkring och filosoferade och sen somnade hon, fortfarande lite halvliggande.

Ska försöka ta lite mer kort på en vaken Moa. Oftast är jag så upptagen med att titta på henne och prata med henne när hon är vaken så jag missar att fota. Det är lite synd. Skärpning!

Mamma

Här bodde min mamma innan hon tog sitt pick och pack och flyttade till sin Olle efter 19(!) års särboskap.
19 års helgpendlande, 19 år av boende på två platser. Jag saknar att ha henne nära. När hon bodde i huset ovan hade vi 15 minuters promenad till varandra, det tillsammans med att hon var bonus-matte till min hund gjorde att vi träffades flera gånger i veckan. Så blir det inte nu när hon bor 10 mil bort. Nu träffas vi en gång i veckan då hon kommer till Gävle för att hälsa på min morfar och mig och Moa. Jag saknar att ha henne nära, men vår relation har gått in i ett nytt stadie. Jag har blivit mamma och hon har blivit mormor. Vi har båda andra förväntningar och förhoppningar på oss själva och kanske på varandra.
När vi ses nu för tiden ses vi under längre tid, inte bara 5 minuter i dörren när jag hämtar eller lämnar hunden. Jag tror hon saknar att ha oss nära.

Och på tal om mammor. Jag är så glad över det stöd och glada tillrop och uppmuntande ord jag får av er andra mammor, premismammor, bloggare eller ej, via bloggen eller via sms eller mail. Tack.

Moa har varit fortsatt trött under dagen och ätit mindre än hon brukar, men än är det ingen fara på taket. Ibland kan det vara en nackdel att ha stenkoll på hur mycket hon får i sig. Hade jag ammat henne hade jag inte vetat alls. Inte oroat mig i onödan.

Jobbig natt.

Det har varit en jobbig natt för familjen. Moa har varit orolig, krystat och knorrat och ibland givit ifrån sig ett isande vrål. Har tyckt så synd om henne. Hon får Alvedon och mer än så kan jag inte göra och det känns hjärtslitande. Det klart att det måste spänna och dra i magen på henne! Även om alvedonet tar udden av det värsta.

Hittills under dagen har det tack och lov lugnat ner sig. Moa sover mest och jag undviker att "bråka" med henne.

Borta bra...

men hemma bäst, speciellt om borta är sjukhuset. Efter en lång sömnlös natt gjorde jag morgon vid sex-tiden imorse. Moa visade tecken på att vara hungrig och trots att hon inte var klarvaken fick hon i sig 50 ml. Då bestämde vi oss för att ta bort näringsdroppet för att ge henne en chans att bli riktigt hungrig.
Kirurgen som opererat Moa kom ner och kikade på såren och var nöjd med det han såg. Eftersom det inte hör till vanligheterna med återkommande bråck på flickor ville han träffa henne igen i början på sommaren. Känns skönt att han vill hålla lite koll. Han gav oss även klartecken att åka hem om hon åt bra även nästa mål. Och det gjorde hon. En lite vaknare tjej fick denna gång i sig 70 ml! All övervakning hade tagits bort och då valde vi att åka hem. De var noga med att poängtera att vi fick vara kvar om vi ville. Men om hon inte behöver övervakning åker jag hellre hem. Även om hon bara äter 70 ml i några dagar så är det ingen fara. Hon väger nu 4330 gram och har således gått upp 500 gram på de tolv dagar som gått sen vi vägde henne sist!

Nu visade det sig att maten inte var ett problem, sen vi kom hem har hon ätit fulla mål. Hon har varit trött och känner nog lite obehag kring såren. Men på det stora hela verkar hon vara en nöjd bäbis. Jag är så nyfiken på hennes nya platta navel. Kirurgen förvarnade om att den ser lite ut som ett gristryne, men hellre det än en 2 cm lång snabel. Den överflödiga huden lämnades kvar så att det inte blir tokigt när hon växer.

Det känns så skönt att vara över knölen, hemma med världens sötaste tjej! Hon har blivit så stor, fick nästan inte plats i sängen som hon försvann i förr. Jag är så tacksam över min fina tjej. Att hon är här med oss och mår så bra. Jag får nästan nypa mig i armen ibland, speciellt när jag tänker tillbaka på hennes första månad och hur orolig jag var innan jag förstod att vi skulle få ta med henne hem så småningom.

För att citera en känd finska: "Jag vill tacka livet"! ;)

Lättnad!

Operationen gick bra! Båda bråcken åtgärdades som planerat. Förutom en apne' under tiden hon rullades ner från operation ser alla värden bra ut. Känner mig så lättad att jag vill sätta utropstecken efter varje mening för att ni ska förstå...

Har haft henne på bröstet i tre timmar nu och hon sover än. Jag passade på att ta en liten paus nu innan pappa åker hem. Imorgon em räknar vi med att bli utskrivna.

Tack för alla hållna tummar och knipna tår! Nu ska jag gå in till lillefis igen..

Väntan.

Vi kom ner till Uppsala vid halv tio och då körde vi igång med nålsättning, samtal med kirurgen och en dusch. Allt medans lillefis blir hungrigare och hungrigare och mer ledsen för varje moment. Önskar jag kunde förklara för henne och att hon förstod. Jag sjöng vår tröstevisa så många gånger att jag till slut inte förstod själv vad jag sjöng.

Kirurgen träffade vi vid förra operationen och han berättade att det var väldigt ovanligt att bråck kom tillbaka och ännu ovanligare att det gjorde det på tjejer. Nu vill de göra en titthålsoperation och sy inifrån. Fördelen med det är att eftersom de går in i naveln med kameran så åtgärdas navelbråcket av bara farten. Plus att risken för återkommande bråck ligger på ca 2 procent istället för 4 procent som det är på den andra varianten. Och den har vi ju redan testat. Gick sådär. Nackdelen är att när de fyller magen med luft för att komma åt att sy så kan det påverka andningen. Men skulle det ske avbryter de genast och fortsätter med den första varianten. Hänger ni med? Blir lite snurrigt känner jag.

Moa hade äntligen kommit till ro och låg och slumrade i min famn när vi gick bort till operation. Vaknade och började gråta när jag la ner henne i sängen. Det kändes hemskt att lämna över henne ledsen och det värker i hjärtat av oro och saknad. Vill vara hos henne NU!

Denna sång lugnar nästan alltid henne (och ofta mig med!)

You are my sunshine, my only sunshine
You make me happy when skies are grey
You never know, dear, how much I love you
So please don't take my sunshine away.

Den sista raden känns ju inte bra just nu men det är en lättsjungen sång med fin melodi. Och den enda jag kom på första gången det var sångläge!

Ett samtal

Från barnkirurgen i Uppsala. Redan när jag såg att det var dolt nummer som ringde började jag ana oråd. Ska det bli inställt nu? Och det var såååå nära berättade uskan som ringde. De hade fått in magsjuka på avdelningen och blivit tvungna att ställa in en massa operationer. Så dit var vi inte välkomna.

Däremot var vi varmt välkomna till 95f istället. Moa ska ju få ligga där på bevakning efter operationen och då kunde de ta emot oss innan också! Låter lite taskigt men jag är lite glad att magsjukan går uppe på 95b, trivs på f. Där har vi varit mer och har koll på hur allt fungerar. Det bådar gott.

Nu är Moa nyduschad och ligger pyjamas på ett rent lakan som vi lagt i vagnen. Mamma och pappa är nyduschade och vaggan är nybäddad. Nu har vi gjort det vi kan för att hålla henne ren. Hon får äta fram till kl åtta imorgon bitti. När vi kommit fram till Uppsala blir det en träff med narkosläkaren och en till dusch, op.kläder på. Sen tror jag vi blir ringda till operation vid 13-tiden. Tänk på oss då.

Minnen.

Såg ett program på tv som handlade om en neonatalavdelning i Storbritannien, man fick se bäbisar som var lika stora/små som Moa var när hon kom. Det fick mig att tänka på när vi precis kommit till Gävle från Uppsala. En av sköterskorna gjorde något som jag fortfarande får lite ångest av. Vet inte varför egentligen, det är en riktig skitsak, ursäkta språket. Sköterskan tyckte av nån anledning att Moa skulle suga på tummen och tvingar in lilla pyttetummen i hennes mun. Moa var inte ens ledsen! Hennes hud var inte riktigt färdig heller, hela hon ömtålig. Varför gör man så? Vad skulle det vara bra för?

Rutiner

Jag och lillefis har äntligen hittat en rutin för våra dagar. Tidsmässigt kan det skilja sig beroende på när hon äter men ordningsmässigt har vi fått till det bra. Så här gör vi hos oss;
7-9. Moa äter frukost
8- 10 Moa sover och jag duschar och donar med disk etc.
9-10 Moa vaknar till och då är det morgontoalett som gäller. Pyjamas av.
10-11 Moa äter lunch
11-12 försöker gå ut och gå
12-14 äter jag något
13-14 äter Moa igen
Sen sover hon medans jag fixar middag till pappa kommer hem från jobbet.
16-18 Moa äter och sen brukar hon gnöla nån timme innan hon kommer till ro.
20-22 Moa äter middag och pyjamasen åker på. Hon somnar oftast snabbt igen. Jag virkar och ser på tv.
23-02 Moa kvicknar till och vill ha första nattmålet. Efter det går jag också och lägger mig.
3-6 är det dags för förfrukost.
Och så rullar det på. Självklart är det en hel del blöjbyten och mys i soffan mellan allt också! Och ibland blir det en shoppingtur när Moa och pappa myser.

Liten blir större!

Nästan varje dag får jag bevis på att hon blir större. Det kan vara att hon växer i en del kläder och ur andra. Eller att hon når till kanten med fötterna på babysittern. Eller att när hon är vaken så ser hon sig omkring med en pigg nyfiken blick. Eller att hennes skrik blir mer kraftfulla. Hon har börjat visa humör, vår lilla fröken. Tidigare skrek hon bara för blöjan, närhet eller mat, nu tycker jag mig märka att hon gastar av frustration ibland. Varje gång något sånt händer, när hon visar på utveckling sväller hjärtat av stolthet.

Tänk vad många stolta ögonblick vi har framför oss.

Funderar...

Under tiden som varit sen Moa kom en klar dag i början på december har det varit fullt upp nästan hela tiden. Det har varit ultraljud, ögonundersökningar, provtagningar till förbannelse, cpap av och på, ronder man inte velat missa, sond ur och i, ja ni hör ju. Det har varit många tider att passa och man har verkligen fått sätta sig själv sist. Jag hann bli van att det hela tiden var någon annan som visste vad som var bäst för mitt barn. Hur mycket hon orkar, när hon borde vara trött, hur mycket mat hon ska ha och när. Där och då var det skönt att slippa fatta beslut, det var liksom nog att hitta mig själv i mammarollen och lära mig alla hennes signaler.

Nu har jag väldigt svårt att tänka mig att någon skulle ta över igen. Nu skulle jag inte klara av att någon talade om för mig vad just det skriket betyder eller vad hon vill när hon gör på ett visst sätt. Nu är hon på fullaste allvar, på riktigt, vår dotter. Som vi känner bäst av alla. Jag vill gärna tro att det finns en mening med allt det här. Att vi är dom bästa föräldrar Moa kan ha. Att ingen annan skulle ha gjort det vi har gjort på samma sätt. Att alla timmar med henne hud mot hud verkligen har gjort nytta.

Att inget var förgäves.

Låna?

Om det känns som om man är för stor för sin egen lilla kropp, får man krypa in i mammas då? Kanske genom munnen?
Åtminstone kändes det som om det var det hon funderade på. Hon skulle bara vara uppe i ansiktet på mig, gärna nära munnen. Mysigt men aningens svårt att andas.

Ett samtal...

... från operationsplaneraren på UAS. En jättegullig tjej som undrade hur Moa mådde, om det gick bra och beklagade att vi skulle ner för att operera igen. Hon frågade om Moa hade väldigt ont av bråcket eller om vi kunde vänta tills på måndag. Måndag blir jättebra svarade jag. För hur gärna jag än vill ha det gjort, helst igår, kan jag inte säga annat. Hon är besvärad, öm och det är lika hemskt varje gång hon skriker när vi puttar in bråcket men lika ont som innan första operationen har hon inte. Tack och lov.
Eftersom den förra narkosbedömningen fortfarande är giltig är vi välkomna ner på söndag kväll, sa hon. Mnjae, får vi komma måndag morgon istället kanske? Och det klart vi fick! På fredag em ska jag ringa till barnkirurgen och ta reda på op.tid och från när hon ska vara fastande. Och på måndag är det dags! Ska vi äntligen kunna få gå vidare?

Tår i ögat.

Idag hade vi ett litet hallelujah-moment här hemma. De senaste dagarna har jag märkt på lillefis att hon är mer "med" med blicken. Jag upplever att hon ser det hon tittar på och inte bara en massa blurr. Inte hela tiden men oftare för var dag. Vid 18- maten händer då följande; jag har precis fått på henne dregglisen och satt henne till rätta på mitt knä. Jag tittar ju alltid alltid på henne när hon äter så att vi har ögontakt är ju i sig inget ovanligt men nu tittar hon på mig med sin vakna blick och fyrar av ett sagolikt tandlöst leende!
Känslan i mitt bröst har jag svårt att beskriva men tårar i ögonen fick jag! Underbart. Jag inser att det lika gärna kan vara slumpen men jag väljer att tro att det var Moa, min dotter, som just där och just då var väldigt glad att se mig!

Uppdaterat!

Till slut tog jag mig i kragen och letade reda på Moas viktdiagram så nu är fliken veckovikt uppdaterad. Blev påmind om att hon var nere på 913 gram innan hon vände igen. Tre månader senare är hon ett matvrak på fyra tunga kilon!
Jag begriper inte var hon gör av med all mat? Vi ökade ju från 80 till 100 delvis för att vi trodde att hon skulle äta lite glesare men icke. Kanske kanske märks det skillnad på natten men dagtid är det oftast var tredje timme. Men det klart hon blir ju större och kräver därför mer mat. Hoppa hennes goda aptit håller i sig, har läst om många prematurer som har matproblem.

När man surfar omkring bland bloggar och forum lär man sig en hel del. På gott och ont. Det är dumt att oroa sig i förväg men jag känner mig trygg om jag vet vad jag ska hålla utkik efter. Vad är vanligt? Vad kan man göra åt det? Nånting jag kommer vara uppmärksam på framöver är hennes koncentrationsförmåga, sitta-still-lekar. När bäbisar föds för tidigt utsätts deras hjärnor för mycket intryck som de egentligen inte är redo för. Det kan leda till problem med koncentrationen. Lyckligtvis går det att träna bort. Då tänker jag mig att det är bra att börja i tid.

Köpte en jättefin sovpåse till Moa för länge sen men den har varit så stoor åt henne att den till slut föll i glömska. Ikväll hittade jag på den och nu är den nästan för liten! Om man bortser från orangutangarmarna som PoP tydligen tror att bäbisar har...

Växthus Wockatz!

Moa växer så det knakar. Hon har vuxit ur några fler bodys, nästan växt i overallen men framför allt sitter hon numera jättebra i babyskyddet!

Nattpyssel

I väntan på att lillefis vaknar och vill ha första nattmålet pysslade jag lite. Har äntligen ramat in hennes första body och första mössan jag köpte till henne. Japp, det är samma mössa jag visat upp tidigare. Numera kan hon inte alls ha den!

Bra dag, jobbig kväll.

Idag var vi bjudna till Moas neo-kompis V och hans mamma. V föddes en vecka före Moa i samma graviditetsvecka av än så länge okända orsaker. V mår bra idag och har haft en ganska okomplicerad sjukhustid. Vi låg på olika salar så vi stötte mest ihop i korridoren och passade då på att växla några ord. Det var väldigt roligt att få träffa dom utanför sjukhuset. Vi hade mycket att prata om, både om sjukhustiden och hur det ser ut för oss nu. Lille V har också bråck men verkar inte besväras av det så dom får vackert vänta på operation tills han är sex månader. Då kan operationen utföras i Gävle. Vs mamma var inte ett dugg sugen på det och jag förstår henne. Med planer på fika och barnvagnspromenad åkte jag hem igen. Moa sov hela tiden vi var där och inte förrän vi nästan var hemma piggnade hon till. Resten av kvällen tillbringades med en ledsen Moa på armen, i famnen, på axeln, sjungandes, gungandes, vyssandes...

Det har liksom inte spelat någon roll alls vad vi gjort. Jobbigt att inte kunna trösta när hon är ledsen. Man vet ju inte varför. Om hon är övertrött eller har ont av bråcket eller magknip.
Är det så här föräldrar till kolikbarn känner sig så förstår jag att de är på väg att braka samman! Till slut bestämde vi oss för att ge alvedon utifall det var bråcket som spökade. Man vill trots allt inte ge medicin i onödan men när vi testat allt så var det det som var kvar.
Nu sover Moa i sin vagn och jag och pappan andas ut. Känns bara trist att det är matdags snart, skulle vilja att hon fick sova nu när hon äntligen kommit till ro.

Ps. Hon hade minsann fått en fikabricka hon!!!

Protest!

Igår gjorde jag något för mig osvenskt. Igår tog jag ställning, visade stöd, protesterade, kalla det vad du vill.
Jag åkte ner på stan för att vara med på en manifestation mot felbehandlingar och feldiagnoser på Gävle Sjukhus. Personerna som anordnade den har nyligen förlorat sin far i en hjärnblödning. Det hade inte behövt ske. Läs mer om Kenny här

Jag hade dock andra anledningar till att delta. Dels det som hände i December när en ctg-kurva misstolkades och bebisen blev en ängel och dels för alla barn och föräldrar som inte blir tagna på allvar av sjukvården! Tex Lucas som i 10 månader levde med ett "oupptäckt" ryggmärgsbråck och en icke fungerande magmun. Om Lucas kan du läsa om du följer denna länk.

I det stora hela gjorde min närvaro där vare sig till eller från. Men det kändes skönt att göra något, inte knyta näven i fickan, inte bara klaga vid köksbordet.

Best present ever!

Tror bestämt att jag fyller 35 idag. Tokigt.
Har fått finfina presenter men den bästa fick jag ju på Anna-dagen...

Fånigt!

Vet ni vad jag hakat upp mig på?
Jag fick aldrig den där fikabrickan när Moa föddes. Den omtalade brickan med flagga, torra smörgåsar och ljummen apelsinjuice. Brickan som på något vi bekräftar att nu är det över, graviditeten finns inte längre, förlossningen är förbi och vi har blivit föräldrar.
Det är så fånigt. Men jag ville ha den. Men det är mycket man vill ha som man inte får.

En del tycker säkert att jag inte har någon anledning till att deppa lite ibland, "det gick ju bra". Absolut! Och det ÄR jag tacksam för jag lovar.
Men nånstans kommer alltid taggen finnas kvar.

Bvc

Nu är vi på sätt och vis i fas med livet!
Bvc kom på besök idag för inskrivning och information. Jag hade bett henne ta med vågen och till vår glädje fortsätter hennes fina viktuppgång. 3820 gram stannade vågen på! Nästan 4 kg, vår lillefis så stor! Det är så skönt att det har lossnat med maten. Vi kan tom låta henne sova på natten istället för att väcka henne för mat. Jag har på känn att hon kommer att sköta sig exemplariskt.

Sena natta

För andra kvällen i rad har jag inte vett nog att gå och lägga mig samtidigt som pappa Pär. Har inte tid, ville så gärna få klart lekmattan jag sytt till Moa . Plus att det känns så tungt att kliva upp både vid tolv och sen vid tre för att ge lillefis nappflaskan. Tack vare att Pär tar första morgonmatningen innan han sticker till jobbet får jag ju hyfsat med sömn ändå.
Imorgon kommer Bvc-sköterskan på inskrivningssamtal och då ska jag passa på att fråga om mattider och matmängder. Tycker det är svårt att veta hur jag ska tänka... Ovan mamma! Moa har varit gnällig och gnölig idag, gissar på en kombination av bråckont och övertrötthet. Det blir ju lätt en ond cirkel. Hon kan inte komma till ro när bråcket besvärar henne och det i sin tur leder till att det gör ondare. Tror det får bli Alvedon till natten så hon får slappna av lite. Det spelar liksom ingen roll hur ofta vi puttar in det, det poppar ut lika snabbt igen. Min lillefis, tycker så synd om henne såna gånger. Det värker i mammahjärtat.

Men jag ska avsluta positivt. Lekmattan blev så fin, precis som jag tänkte mig den. Den är mjuk och skön att ligga på och det finns band och knappar att pillra på. Har nog aldrig sytt fast en knapp så hårt någon gång som nu! Baksidan blev kanske lite tråkig men låt mig fundera....

Konsten att söva...

en övertrött bebis kan inte jag, än. Moa har varit aningens stökig inatt. Både hon och jag skulle behöva en tupplur. För en timme sen minst! Men icke.

Ångest no more?

Idag gjorde pappa ett nytt försök att börja jobba, och det har gått jättebra! Okej, jag sänker volymen på tvn, jag pratar helst inte med någon och jag släpper henne inte med blicken när jag ger henne flaskan. Men jag gör det utan den där klumpen i magen, utan rädsla för att hon ska dö. Så illa var det ett tag. Pappa fick mata eller sitta bredvid när jag gjorde det för jag var för rädd. Men det går bra nu.

Söndagslat

Idag måste Moa ha känt på sig att hennes föräldrar var i behov av lugn och ro. Och antagligen behövde hon det själv också. Dagen har tillbringats i soffan, med vissa avbrott för matlagning och blöjbyten. Moa har kört igenom hela sin repertoar av knorrande men inget oroväckande. Bråcket har hållit låg profil och det känns jättebra. Tänk om det kunde få fortsätta så fram till operationen...

Vi hade besök idag. Pappa Pärs chef med fru och bebis var här. Deras flicka föddes tio dagar före Moa men fullgången såklart. Trots att vi är så duktiga på att förklara för alla hela tiden att Moa är en mars-bebis än så länge så blev vi lite chockade över hur stor skillnad det var på våra tjejer. Märkligt hur man fungerar! Men det var roligt att träffa henne och hennes föräldrar. Jag börjar bli så nyfiken på hur Moas utveckling kommer att fortlöpa.

Mamman har legat på sofflocket och planerat nästa syprojekt. Klart lillefis ska ha en lekmatta! Har kikat ut ett gäng tyger som såklart matchar vimplarna och det hela kompletteras med en baksida av mjuk denim.

Lugna ma!

Idag känns det bättre, vi har lyckats smälta beskedet och Moa har en bättre dag. Skönt.
Det kanske var solen som gjorde det hela? Vi tog en lång promenad på eftermiddagen, njöt av solen och våren och av att vara en familj. Ingen som ser oss komma gående har en aning om hur vi haft det, vad vi gått igenom vi tre. Tack och lov! En alldeles vanlig familj.

Komiskt nog innebär det att det inte finns så mycket att berätta, jag känner mig tömd. Vakuumet dröjer sig kvar lite. Så jag tar tillfället i akt att visa det där spjälskyddet jag nämnde. Snodde idén om fickor till nappar och dyligt från Lundmyrs fina spjälskydd. Jag är riktigt stolt över att jag fick till det så bra.

Nu när vaggan står i vårt sovrum har vi flyttat in spjälsängen i Moas rum. Skulle det knipa någon natt framöver är det enkelt för en av oss, antagligen jag som inte jobbar, att ta med Moa in dit.

Det är lite pyssel kvar men i det stora hela är det klart där inne. Det blev precis som jag tänkt det. Det gäller ju att passa på nu innan hon vill vara med och bestämma...

Har ni sett vilken söt tjej? En liten rocker! Tog den här bilden när vi fortfarande var kvar på sjukhuset. Sekunden efter tog jag denna:

Lyckas tajma in precis när hon nyser. Blir glad av den här bilden av någon anledning. Hon ser så rolig ut!

I skuggan av väntande bråckoperation har vi missat att glädjas över hur bra det går med matningarna nu. En stor skillnad i hur hon äter, hon sätter knappt i halsen längre och några andningsuppehåll var det längesen hon tog. Med facit i handen skulle vi aldrig ha gått med på att de drog sonden första gången. Hon var alldeles för "dålig" på att äta. Inte mängdmässigt sett utan vad det gäller tekniken. Men hur lätt är det att veta? Vi litade ju på hemsjukvården då... Hemsjukvården är numera ett minne blott. I och med utskrivningen från neo igår så ska vi övergå till bvc. Lite oroligt. Undrar hur stor koll de har på prematurer?