Tittar ner på ett litet oskyldigt ansikte förvridet av gråt. Men jag vet inte varför hon är så ledsen. När vi har uteslutit det självklara sakerna då finns det två alternativ kvar. Endera har hon magknip eller så är hon övertrött. Vi står hukade över skötbordet, gullar och masserar mage. Hoppas det ska hjälpa. Vi rullar barnvagn och stoppar in nappen för förtioelfte gången. Hoppas det ska hjälpa. Vi lider med henne och det är tufft för ett mammahjärta och ett pappahjärta. Helt plötsligt slår det oss att vi inte behövt tänka tanken att det har med bråcket att göra. För bråcket är borta. Det är nu nio dagar sedan operationen och allt ser jättebra ut. Helt plötsligt blev det lite lättare att gunga vagn och massera mage.
Och helt plötsligt tittar jag ner i min famn på ett litet oskyldigt ansikte som sover. Än en gång förundras jag över vilka känslor Moa väcker hos mig, man kan verkligen älska någon så mycket att det värker i kroppen och ögonen tåras. Hon är det bästa av oss två, det finaste vi gjort. Och jag hoppas att när hon är otröstlig i alla fall känner att vi finns där och att vi slår knut på oss själva för att det ska bli bra igen, att det onda ska försvinna.
Någon sa - I'm the me I choose to be. Det blev extra viktigt och sant sen Moa kom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar