Ett samtal...

... från operationsplaneraren på UAS. En jättegullig tjej som undrade hur Moa mådde, om det gick bra och beklagade att vi skulle ner för att operera igen. Hon frågade om Moa hade väldigt ont av bråcket eller om vi kunde vänta tills på måndag. Måndag blir jättebra svarade jag. För hur gärna jag än vill ha det gjort, helst igår, kan jag inte säga annat. Hon är besvärad, öm och det är lika hemskt varje gång hon skriker när vi puttar in bråcket men lika ont som innan första operationen har hon inte. Tack och lov.
Eftersom den förra narkosbedömningen fortfarande är giltig är vi välkomna ner på söndag kväll, sa hon. Mnjae, får vi komma måndag morgon istället kanske? Och det klart vi fick! På fredag em ska jag ringa till barnkirurgen och ta reda på op.tid och från när hon ska vara fastande. Och på måndag är det dags! Ska vi äntligen kunna få gå vidare?