Lugna ma!

Idag känns det bättre, vi har lyckats smälta beskedet och Moa har en bättre dag. Skönt.
Det kanske var solen som gjorde det hela? Vi tog en lång promenad på eftermiddagen, njöt av solen och våren och av att vara en familj. Ingen som ser oss komma gående har en aning om hur vi haft det, vad vi gått igenom vi tre. Tack och lov! En alldeles vanlig familj.

Komiskt nog innebär det att det inte finns så mycket att berätta, jag känner mig tömd. Vakuumet dröjer sig kvar lite. Så jag tar tillfället i akt att visa det där spjälskyddet jag nämnde. Snodde idén om fickor till nappar och dyligt från Lundmyrs fina spjälskydd. Jag är riktigt stolt över att jag fick till det så bra.

Nu när vaggan står i vårt sovrum har vi flyttat in spjälsängen i Moas rum. Skulle det knipa någon natt framöver är det enkelt för en av oss, antagligen jag som inte jobbar, att ta med Moa in dit.

Det är lite pyssel kvar men i det stora hela är det klart där inne. Det blev precis som jag tänkt det. Det gäller ju att passa på nu innan hon vill vara med och bestämma...

Har ni sett vilken söt tjej? En liten rocker! Tog den här bilden när vi fortfarande var kvar på sjukhuset. Sekunden efter tog jag denna:

Lyckas tajma in precis när hon nyser. Blir glad av den här bilden av någon anledning. Hon ser så rolig ut!

I skuggan av väntande bråckoperation har vi missat att glädjas över hur bra det går med matningarna nu. En stor skillnad i hur hon äter, hon sätter knappt i halsen längre och några andningsuppehåll var det längesen hon tog. Med facit i handen skulle vi aldrig ha gått med på att de drog sonden första gången. Hon var alldeles för "dålig" på att äta. Inte mängdmässigt sett utan vad det gäller tekniken. Men hur lätt är det att veta? Vi litade ju på hemsjukvården då... Hemsjukvården är numera ett minne blott. I och med utskrivningen från neo igår så ska vi övergå till bvc. Lite oroligt. Undrar hur stor koll de har på prematurer?