Väntan.

Vi kom ner till Uppsala vid halv tio och då körde vi igång med nålsättning, samtal med kirurgen och en dusch. Allt medans lillefis blir hungrigare och hungrigare och mer ledsen för varje moment. Önskar jag kunde förklara för henne och att hon förstod. Jag sjöng vår tröstevisa så många gånger att jag till slut inte förstod själv vad jag sjöng.

Kirurgen träffade vi vid förra operationen och han berättade att det var väldigt ovanligt att bråck kom tillbaka och ännu ovanligare att det gjorde det på tjejer. Nu vill de göra en titthålsoperation och sy inifrån. Fördelen med det är att eftersom de går in i naveln med kameran så åtgärdas navelbråcket av bara farten. Plus att risken för återkommande bråck ligger på ca 2 procent istället för 4 procent som det är på den andra varianten. Och den har vi ju redan testat. Gick sådär. Nackdelen är att när de fyller magen med luft för att komma åt att sy så kan det påverka andningen. Men skulle det ske avbryter de genast och fortsätter med den första varianten. Hänger ni med? Blir lite snurrigt känner jag.

Moa hade äntligen kommit till ro och låg och slumrade i min famn när vi gick bort till operation. Vaknade och började gråta när jag la ner henne i sängen. Det kändes hemskt att lämna över henne ledsen och det värker i hjärtat av oro och saknad. Vill vara hos henne NU!

Denna sång lugnar nästan alltid henne (och ofta mig med!)

You are my sunshine, my only sunshine
You make me happy when skies are grey
You never know, dear, how much I love you
So please don't take my sunshine away.

Den sista raden känns ju inte bra just nu men det är en lättsjungen sång med fin melodi. Och den enda jag kom på första gången det var sångläge!