Jag vet inte vad jag ska skriva. Känner att jag skulle behöva få ur mig ett och annat men jag orkar inte. Känner mig apatisk, som att vi lever i ett vakuum. Ska det vara så här? Tar det slut nån gång?
Vi var tillbaka på Neo idag för utskrivningssamtal och då passade vi på att visa upp det misstänkta bråcket. Och fick det konstaterat. Jaha. Efter några om och men återkom läkaren med besked om att det blir ny operation i Uppsala inom två veckor. . Jaha. Så den första operationen var helt i onödan. Så besviken och ledsen. Och Moa har ont. Mest kvällstid. Och bara när hon krystar, bara och bara förresten hon krystar när hon är vaken. Antar att bråcket irriterar så hon känner sig nödig och plopp, så hoppar det ut.
Vi frågade hur vi skulle smärtlindra, Alvedon tex. Fick till svar att vi inte skulle smärtlindra alls utan vi ska reponera bråcket istället. Lyssnar dom alls på vad man säger? Skulle vi göra som doktorn vill får vi stå vid skötbordet hela tiden och trycks in det. Så lätt ploppar det ut. Eftersom det inte känns som ett alternativ har Moa fått Alvedon nu för att kunna sova. Och förresten; var är doktor Sofia??
Tycker det är konstigt att dagarna går så pass bra? Framåt 18-19 sätter det igång. Vi har såklart undersökt möjligheten att det är nåt annat som stör henne. Hungrig, blöt blöja, närhet, magknip men inget vi gör fungerar.
Och även denna gång förbannar jag min naivitet, hur kunde jag tro att det var över? Att vi skulle kunna vara en vanlig familj nu?
Snart vaknar Moa och vill ha mat. Det enda jag tänker på är att få henne att somna så fort som möjligt efter. Så hon får vara avslappnad och inte krysta, inte ha ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar