onsdag 14 mars 2012

Funderar...

Under tiden som varit sen Moa kom en klar dag i början på december har det varit fullt upp nästan hela tiden. Det har varit ultraljud, ögonundersökningar, provtagningar till förbannelse, cpap av och på, ronder man inte velat missa, sond ur och i, ja ni hör ju. Det har varit många tider att passa och man har verkligen fått sätta sig själv sist. Jag hann bli van att det hela tiden var någon annan som visste vad som var bäst för mitt barn. Hur mycket hon orkar, när hon borde vara trött, hur mycket mat hon ska ha och när. Där och då var det skönt att slippa fatta beslut, det var liksom nog att hitta mig själv i mammarollen och lära mig alla hennes signaler.

Nu har jag väldigt svårt att tänka mig att någon skulle ta över igen. Nu skulle jag inte klara av att någon talade om för mig vad just det skriket betyder eller vad hon vill när hon gör på ett visst sätt. Nu är hon på fullaste allvar, på riktigt, vår dotter. Som vi känner bäst av alla. Jag vill gärna tro att det finns en mening med allt det här. Att vi är dom bästa föräldrar Moa kan ha. Att ingen annan skulle ha gjort det vi har gjort på samma sätt. Att alla timmar med henne hud mot hud verkligen har gjort nytta.

Att inget var förgäves.

4 kommentarer:

  1. Härligt att höra!!!!! Tvivla ALDRIG mer på det!!!
    Kram Eva

    SvaraRadera
  2. Tänk vad fort man vänjer sig med att vara hemma. Det är så skönt!
    Kram

    SvaraRadera
  3. Precis sådär känner jag också!! På neo lät man personalen "bestämma" vad som skulle göras och klev åt sidan själv. Men efter en tid hemma så skulle jag nog aldrig klara av att ge någon annan den uppgiften igen faktiskt. Lite svårt att förklara... Det hade säkert känts annorlunda om man redan haft barn och visste hur saker funkar osv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har hela tiden varit tacksam över att Moa är vårt första barn. Inget att jämföra med, inget syskon att också ta hand om fast hemma. Det här är det enda vi vet.

      Radera