Snabbis

Nu är vi hemma! Njuter, myser, pysslar och bara är. Stryker bäbishår mot kinden och får tårar i ögonen. Nosar i en varm nacke och tror hjärtat ska sprängas av kärlek.
Precis som en vanlig mamma.

Matmonster?

Hur är det möjligt? För en och en halv månad sen fick Moa kosttillskott för att gå upp i vikt, nu äter hon massor! När vi kom hit i torsdags åt hon 70 ml och var nöjd med det. Nu äter hon 80 så gott som alla mål och dessutom vill hon ibland ha mellis på 20 ml för att bli nöjd. Hon vansläktas inte! Jag tycker mig märka skillnad i hur hon äter också. Blir bättre och bättre på att koordinera sina ätrörelser och det känns ju jättebra.

Allt tyder på att vi får åka hem imorgon. Vi har redan fått klartecken till att låna hem nån typ av övervakning som vi kan använda nattetid. Dagtid har vi koll på henne såklart men just när det är sovdags skulle det kännas tryggt att ha ett larm.

Moa Maria hade sin första namnsdag idag. Min farmor hade skickat ett sött grattiskort till henne och jag köpte hennes första sagobok. Ibland tar man alla tillfällen att få fira lite.
På tal om fira; på torsdag är det Moas 0-årsdagen. Då var hon beräknad att komma. Känns konstigt och jag sörjer fortfarande en tredjedels graviditet och en förlossning som försvann. Fortfarande lika nyfiken på hur det känns, vad kroppen klarar och undrar om hon sett likadan ut?

Guldkorn

Idag på ronden togs beslutet att ta  bort Moas övervakning. Hon har varit hyssfri i två dagar nu och det verkar onekligen gå åt rätt håll. Mammas bäbis är på väg att bli mammas bäbis igen istället för sjukhusets.

I samma veva som övervakningen togs bort så var en av våra favvosköterskor här inne. Vi pratade lite om vår resa och jag fick tillfälle att berätta hur viktig hon har varit för mig under vår tid här. Hur rätt hennes sätt har varit för mig men även hur fel jag upplevt andra. Jag berättade hur jobbigt jag hade det första helgen i Gävle och det slutade såklart med att jag blev så rörd att jag fällde en tår.
Hon är ett guldkorn och jag hoppas hon kommer att jobba här för alltid!

Väntar lite till.

På ronden idag var det ingen doktor Sofia med, utan en läkare som träffat Moa två gånger bara. Så vi är kvar, fortsatt övervakning på dotra.
Idag har det varit en riktigt bra dag. Moa har nappat alla mål och ligger än så länge plus på matkontot. Sätter i halsen minst tre gånger per matning men inga stora grejer. Skönt! Ni anar inte vad skönt!

Jag och Pär diskuterade tidigare vad vi ville ha "med oss" vid utskrivning. Ett andningslarm skulle vara bra och ett löfte om att få tillbaka sonden utan tjafs om vi märker att det börjar strula. Apropå strula så har Moas Hb sjunkit igen. Låg på 112 alldeles efter operationen och idag var det nere på 95. Får se vad vi ska göra åt det, om ens något. Undrar om de tagit provet om inte jag frågat efter det?

Imorgon är antagligen doktor Sofia tillbaka och jag skulle kunna tänka mig att vi blir utskrivna efter ronden. Nu har vi haft två episodfria dagar!!

Moa har tränat på att vara en Rocker, lika bra att börja i tid. På den undre är hon precis på väg att nysa, såg så roligt ut.

Vi väntar...

...på ronden imorgon. Hoppas på lite svar då, eller i alla fall en plan. Vad gör vi nu? Bosätter oss på sjukhuset? Näe, det känns ju inte så lockande. Men vi vill heller inte åka hem och råka ut för tok i onödan på hemmaplan. Dagen har varit lugn här. Inga större episoder. Lite matvägran har det varit, vi har inte sondat till alls idag på en sköterskas inrådan. Tycker inte det känns så bra. Hon minskar liksom i matmängd.
Men man kanske måste prova i mer än en dag för att kunna utvärdera på riktigt? 20-målet började vi med halv åtta för att hon var hungrig. En timme senare har hon fått i sig 50 ml (hennes matmängd är 70). Känns tokigt. Men vi kör så här detta dygn så får vi se hur det har gått imorgon bitti.

Igår hämtade jag mössor till mig och Moa och idag kunde jag inte hålla mig längre. Klart hon ska prova en! Den minsta såklart. Så här söt såg hon ut då! Tack igen Erika! Erikas blogg hittar du här.

Satt och kollade igenom bilderna på datorn och märkte att jag redan glömt hur liten Moa varit. Och på samma gång har jag svårt att inse att hon faktiskt är stor nu. Idag vägde hon 3370 gram! Ska bli väldigt intressant att se vad hon väger på BF. Hon är ju redan större än den andra Haga-sessan...
Hittade en bild som jag vill visa. Pappa och dotter. Genom allt är Pär en klippa för mig, från inläggningen med havandeskapsförgiftning till dags dato. I hans famn kan jag gråta och samla kraft, i hans sällskap får jag skratta och göra planer för framtiden, i hans ögon ser jag hur han älskar mig och när han är med Moa ser jag hur han älskar henne. Tänk att det blev så bra trots allt. För den som undrar så ja, jag älskar honom. (Fast nån skoter blir det inte, älskling..)

Övertrött tjej

På eftermiddagen tog jag en liten sjukhuspaus. Jag åkte till Barnens Hus där jag mötte upp en vän. En vän som jag kunnat luta mig väldigt hårt mot under den här tiden. Och för det är jag evigt tacksam. Vi var gravida samtidigt, hon och jag. Deras guldklimp kom i början på januari och jag ser fram emot barnvagnspromenader och lekstunder så småningom.
Att höra min vän berätta om sin lilla har fått mig att inse att vi ibland har lite för höga ambitioner vad det gäller lillefis. Det skiljer en månad mellan våra tjejer men Moa är ju i realiteten två månader yngre. Dvs inte född riktigt än. Men vi har ju haft henne hemma en månad och i våra liv ännu längre så det kanske inte är så konstigt att man tänker fel ibland. Det här med att korrigera Moas ålder görs ju av en anledning. Om ca en vecka är det hennes "födelsedag". Känns konstigt att tänka att jag fortfarande skulle ha varit gravid.

På kvällskvisten har Moa för första gången varit vaken hela tiden mellan två mål, rekord! Det positiva var att jag passade på att äntligen ta ett jämförelsekort med ankan. Det negativa var att det resulterade i en övertrött tjej som var svår att söva. Inte sista gången kan jag tänka...

Hälsomässigt då? Jodå, matningarna har gått bra. Enstaka sättaihalsen men så blir det väl för de flesta barn? Däremot upprepade hon gårdagen och tog en lite för lång andningspaus när hon sov middag. Oroväckande. Varför börja med det nu, när hon kommit så långt?

Till Moa från mamma

Som en lite tidig namnsdagspresent på Maria-dagen. Idag var det dags att hämta mössorna jag beställde för ett litet tag sen. Det har varit lite svårt att få tag på passande mössor till lillefis, alla mössor har varit stora och fladdriga. Men så fick jag nys om en tjej som syr jättefina mössor, sände en förfrågan om hon kunde måttsy en mössa. Och det klart hon kunde det! Självklart beställde jag även en matchande mössa till mig samt en lite större mössa till Moa som hon kan ha närmare sommaren.

Visst är dom fina? Jag är supernöjd. Blir du sugen på en egen tycker jag du ska kolla in hennes blogg,
e.ko heter hennes märke.

Veteraner på 107a

Vi känner oss ganska så hemtama här. Kan rutinerna, vet när ronden är och vad sköterskorna heter. Det blir en trygghet i det otrygga.

Doktor Sofia och en till läkare kom till oss på ronden, kollade igenom Moa och lyssnade på vad vi hade att berätta. Planen gjordes upp och innebär att vi blir kvar här över helgen för att Moa ska vara övervakad. Blir det nån incident så finns den dokumenterad sen. På måndagsronden tar vi ställning till om vi ska åka hem eller inte. Remiss är skickad till logoped och kanske ska en halsdoktor ta en titt.

Hittills har det varit odramatiskt förutom en liten paus i andningen, och det inte i samband med mat(?). Hon har ätit ur flaska mest men vissa mål har vi fått tilläggssonda. Hon är lika trött som innan operationen. Hoppas hon piggar på sig om det får gå några dagar, hon är ju trots allt nyopererad.

På sjukhus finns det ju inte så mycket att göra. Vi kollar på tv, surfar och myser i massor!

Rum 8

Det här välkomnade Moa när hon kom till Gävle sjukhus. Det klart mamman blir rörd!

Ensamma i bilen

Eftersom Moa ska få komma till Neo i Gävle för utredning av hennes apne'er så får hon åka ambulans. Vi kommer efter i bil. Är lite nervös för att komma fram. Kan inte låta bli att undra om de tycker att jag är fånig, att jag överreagerar. Men jag gör mitt bästa för att trycka tillbaka de funderingarna. Det spelar ju trots allt ingen roll vad de tycker, huvudsaken vi får hjälp. Frågan är ju vad man kan göra?

Teorin i Uppsala är ju att det beror på omogenhet. Då måste hon ju växa på sig för att det ska försvinna. Och för att växa måste hon få mat. Vi kan heller inte bara sonda, Moa har ju ett behov av att få smaka och nappa. Min önskan är att vi får ha kvar sonden, nappa hälften och sonda resten. Då hinner hon ju inte bli så trött i alla fall. Jag är rädd för att vi ska få åka hem utan sond. Det är ju det hemsjukvården fokuserat på hela tiden. Jag förstår att man inte kan ha sond resten av livet och jag förstår att Moa måste få äta ur flaska. Men att sitta med hjärtat i halsgropen, orolig för att hon ska sluta andas i samband med att hon äter är inte rimligt! Det kan inte vara meningen att det ska vara så?!

95f

Så var det dags. Att lämna ifrån mig Moa till opsköterskan gick faktiskt bra. Jag litar på Uppsala helt enkelt. Men tiden mellan nio, då jag lämnade henne och tjugo i tolv, när de ringde, sniglade sig fram. Operationen hade gått bra och i ett dygn ska hon övervakas på 95f. Det känns tryggt eftersom hon är lite svajig. Titt som tätt tar hon en liten paus i andningen. Det är tydligen narkosen som sätter spår så länge.

Jag passade även på att fråga om hennes andningsuppehåll under matningarna. Blev genast tagen på allvar och läkaren konstaterade att så ska man ju inte ha det! Speciellt inte när man är hemma. Allvarligt talat ska man behöva åka till ett annat landsting för att bli lyssnad på?! Uppsaladoktorn ringde och pratade med doktor Sofia i Gävle och nu verkar det som om vi ska till barnkliniken hemma imorgon för vidare utredning. Mitt förtroende för Gävle sjukhus i allmänhet och hemsjukvården i synnerhet har fått sig en allvarlig törn. Igen. Trodde de inte på mig? Tyckte de att jag var en hönsmamma och trodde de att jag överdrev? Är det verkligen något man ska chansa om? Och hur är man kritisk till människor vi trots allt är beroende av?

Tankar om Neo.

Häromdagen ägnade Gefle Dagblad sin ledare åt för tidigt födda barn. Läs den gärna här. Jag tyckte det var så bra att jag mailade skribenten.

Så här skrev jag:

Hej!

Jag blev så glad när när jag läste din ledare idag!

Min dotter vägde strax under ett mjölkpaket (995 g) när hon föddes den 9e December 2011 i vecka 28+1 på Uppsala Akademiska sjukhus.
Efter en vecka i Uppsala fick vi komma hem till Gävle och efter ytterligare sex veckor på Gävle Sjukhus Neonatalavdelning fick vi ta med henne hem.

Idag väger hon 2,9 kg  och är inte född än egentligen. Den 1a Mars var det tänkt att hon skulle komma, istället har hon hunnit bli nästan 3 månader.
En del i mitt sätt att bearbeta allt har varit att läsa en massa bloggar som andra prematurmammor har. Till slut startade jag en egen. Något vi alla verkar vara rörande överens om är vilken fantastisk personal vi har på våra Neonatalavdelningar runt om i landet men också vad dåligt med information det finns kring vad som händer sen, när man är hemma och barnet blir äldre. Brist på förståelse från omgivningen blir ju också ett problem, att få folk att förstå att våra små är mer infektionskänsliga och att man inte ska jämföra barnet med andra barn födda i samma månad utan med barn född i den månad som man hade BF.

Ska man föda för tidigt så är Sverige rätt land att göra det i. Jag har för mig att vi, tillsammans med USA, är världsledande på att rädda prematurer.
Tänk om vi kunde bli världsledande på att ta hand om föräldrar och barn i ett längre perspektiv också...

Tack för en jättefin ledare, du gjorde min dag!

Med vänliga hälsningar, Anna 

Jag fick dessutom svar, så här skrev hon:

Hej Anna,

Stort tack för ditt mejl! Ja, visst är vår neovård fantastisk! Tack för att du delar din berättelse med mig, och vad bra att du och andra bloggar om det – just berättelserna och erfarenheterna tror jag är väldigt viktiga för att både vården och övrigt ska fortsätta utvecklas för att stötta prematurbebisar och deras familjer.

Allt gott,

Ida Thulin

Det blir ju en väldigt konstig sits man får när man har något negativt att säga om vården. I de allra flesta fall handlar det ju om brist på resurser. Det finns inte pengar till att utbilda och uppdatera personal, det finns inte pengar till att köpa tid. Det finns inte pengar till utrustning och det ska sparas in på förbrukningsartiklar. Det tråkiga när man kritiserar är att det uppfattas som att man klagar på personalen. Och det är ju inte så det är tänkt. Det är ju politikerna som borde få budskapet, våra beslutsfattare.

Visst har jag träffat på personal som fått mig att må dåligt, personal som kanske borde jobba med något annat. Såna människor finns i alla yrken och jag önskar jag visste hur man kunde ändra på det. Jag löste det genom att leta reda på folk jag litade på och sen vända mig enbart till dom.
Antagligen fel väg att gå men jag var där för att min dotter behövde vara där, inte för att revolutionera vården.

Sal 12

Det är där vi är, på sal. Känns inte så kul men tack och lov tror jag att vi är ensamma här inatt. Tror dessutom att ett annat barn skulle bli alltför störd av Moa. Hon knorrar ju högljutt och ofta nattetid. Jag är såklart väldigt kluven till att vi är här. Glad att hon får hjälp men fick jag bestämma skulle hon ju inte ha bråck!

Moa har tagit sin första preop-dusch och fått mat. Nu ligger hon i en bb-balja och vill jag ha henne i famnen så ska jag ha en skyddsrock på mig. Imorgon bitti blir det en till dusch och sen är det dags. Moa har fått dagens första operationstid och det känns bra. Efteråt hamnar hon på 95f och personalen har sagt att jag och pappa får komma dit så fort hon är där. Dit längtar jag. Då är det klart.

Det väcker ju en del andra känslor att vara här. Dagarna innan Moa kom låg vi ju här. På bilden syns fönstret som var vårt. Den vänstra lampan hänger i vårt rum. Jag kommer ihåg blodtrycken som togs var tredje timme. Jag kommer ihåg att jag gick upp nästan ett och ett halvt kilo per dag i vätska. Njurarna ville inte hänga med och levern tyckte inte heller situationen var kul. Jag kommer ihåg att jag blev lättad när de sa att jag skulle snittas dagen därpå.
Då kunde hon i alla fall inte dö i magen.

Nytt försök

Idag var det dags för hemsjukvården att komma på besök igen. Besöken är inte så avancerade, vi får en chans att ställa frågor och Moa blir vägd. Stora tjejen vägde in på 3180 gram idag. Nu när jag ser det i skrift känns det helt otroligt. Lillefis över 3 kg! Hon som hade det så kämpigt med vikten under många veckor. Eftersom sonden är borta ska vi ju skrivas ut från hemsjukvården men pga operationen som förestår och att hon haft ett till andningsuppehåll under matning (inte lika långvarigt som det första) får hon vars inskriven ett tag till. Sköterskan skulle prata med doktor Sofia om Moas andning. Vi får se.

Under tiden hann de ringa från Uppsala. De välkomnade oss ner imorgon kväll, operation på onsdag. Håll alla tummar och tår för att det blir av! Vill så gärna att hon ska slippa bråcket nu. Bara få koncentrera sig på att bli stor och stark. Vet inte om Moa känner på sig att nåt är på g, hennes närhetsbehov har varit stort idag. Vi har myst i sängen, i soffan och i gymmet. Så fort vi har lagt henne själv har hon provat nya tonarter. Hon börjar verkligen hitta sin röst och jag älskar det! Och henne såklart! Och hennes pappa! Imorse gjorde vi en sak jag drömt om. Vi låg och tittade på vår sovande dotter och kunde inte förstå hur vi kunde få nån så vacker.
Hon är det finaste vi gjort!

Varm i hjärtat...

...blir man när man tröstar sin bäbis och det funkar!

Som alla andra.

Det är vad vi har varit idag. Jag har lyckats hålla tankarna från operation och lila bäbis. Kanske hjälper frånvaron av sond till? Hon ser ju ut som vilken bäbis som helst utan den. Förutom att hon är världens sötaste då... Kan hända att jag är lite partisk men ändå. Imorse var det pappas tur att få lite sovmorgon så jag och Moa tog en mysmorgon på tumanhand. Hon var vaken i en och en halv timme och var glad och nöjd hela tiden. Hon hann till och med gymma lite i det fina babygymet hon fått av sin farmor. Hon börjar bli bättre på att fokusera blicken nu och ibland känner man verkligen att man får kontakt på allvar. Dom gångerna känns det som om hon tittar in i själen på mig. Hoppas hon ser kärlek. Till lunch blev vi bjudna till grannarna som grillade korv och hamburgare i solen. Moas första grillfest! Hon sov mest i sin vagn. När vi kom hem var det dags för lite massage och sen fick hon bada. Hon gillar badet och ser sig förundrat omkring när vi tvättar henne. Men jag ser fram emot att hon får en hals. Veckena är svåra att komma åt. Efter en powernap på en kvart var det matdags. Det går bra men jag spänner mig när jag sitter med henne på ena armen och flaskan i den andra handen. Kunde inte begripa imorse varför jag hade så ont på ena sidan av nacken, tror det är dags att slappna av.
Nu sitter jag i soffan med en utslagen tjej på armen. Det tar på krafterna med frisk luft och sen 37-gradigt bad. Mamman hoppas att de ska ringa från Uppsala men vi får nog ge oss till tåls till på onsdag iaf.

Pyssel

Har gjort vimplar till Moas rum. Givetvis matchar de hennes namn som jag gjorde tidigare.

Sondfri

Igen. Fast på eget bevåg den här gången. Inatt mellan två matningar har Moa bestämt sig för att det får vara nog med en kokt spaghetti hängandes i svalget. Och dragit ur sonden. Mamman fick lite panik och väckte pappan som fick mata. Självklart inser jag att jag måste övervinna min rädsla, ungen måste ju få mat även när pappa jobbar. Men det är inte bara att utplåna bilden av en livlös Moa! Ett samtal in till Neo har stärkt mig lite. Hon är ju en vecka äldre och hennes blodvärde är som det ska numera. Tänk vad olika det kan vara ändå. Första gången vi tog bort sonden var jag överlycklig, denna gång är jag snudd på skräckslagen.

Mammig

Kan en pyttebäbis vara mammig? Verkar så idag i alla fall. Vår teori är att hon är inne i en fas nu där hon behöver mycket närkontakt. Men mamman klagar inte. Tror jag behövt det idag. Förutom att jag var och handlade mat på kvällskvisten har jag varit med Moa hela dagen. Har suttit med henne i famnen och luktat, pussat och tittat på henne. Njutit helt enkelt. Av rädsla för att ställa till med något har jag sondat henne. Undrar när den ångesten ska släppa? Jag kan ju inte sonda i evighet. Det känns som om jag skulle vilja ha en sjuksköterska här om jag ska våga nappa henne. Och så funkar det ju inte. Min förhoppning är att hon ska bli piggare och starkare efter operationen. Den kan bli av på måndag, onsdag eller fredag. De opererar inte alla dagar. Synd. Tänk om de kunde ringa på söndag och be oss komma ner. Där var dom orden igen; förhoppning, tänk om.
Jag finner tröst i att Moa är så trygg i mina armar, då sover hon så tungt så rofyllt.
I min famn.

Komma igen..

Igår bröt jag ihop idag kommer jag igen. Kanske lite starkare nu. Sen kan man ju inte låta bli att bli på bättre humör när solen skiner. 10 plus i solen och en promenad med en sovande Moa gör under för själen...

Värdelös mamma

Så känner jag mig ikväll. Och så fort man är lite låg kommer ju allt annat oxå. Jag vill skydda henne från allt ont men det sprack ju redan för 10 veckor sen. Moa blir 38+0 idag. Jag kunde heller inte få igång nån amning trots idogt pumpande i nästan två månader. Så fort jag ska ge henne nappflaskan får jag ångest så jag sondar hellre! Och idag blev vi dessutom hemskickade från Uppsala så nu får hon ha ont några dagar till. Värdelös mamma.

På väg hem igen...

Det blir ingen operation imorgon. Besviken är väl en underdrift. Eftersom de vill övervaka Moa lite extra så ska hon få vara på 95f efter op och där hade de fått in ett akutfall så hennes plats försvann. Nånstans hade jag det på känn. Det är ju trots allt till Uppsala man blir skickad akut. Jag blev det ju. Undrar om akutfallet är en sån som jag? På samma gång som jag är besviken över att vi blev hemskickade så gör det mig inget. Jag vet ju vad det innebär att vara ett akutfall på Neonatalen. Jag är inte avundsjuk. Det är självklart jättetråkigt att Moa får ha kvar bråcket ett tag till men läkaren försäkrade oss om att så fort det blir en plats ledig så får vi komma ner igen. Trots allt så är Moas "tillstånd" inte akut, bara brådskande. Inte akut, det ni!

På väg

Rastlös!

Jag har ingen ro i kroppen idag, svårt att sitta still. Men jag vet ju vad det beror på. Imorgon är det inskrivning kl 11 på UAS. Mamman är nervös, har packat till både Moa och mig för två nätter. Sen är vi hemma igen. Ute på andra sidan. Kanske vi kan vara vanliga spädbarnsföräldrar då med vanlig oro...
Idag har vi varit på sjukhuset igen fast under väldigt odramatiska former. Det var dags för den näst sista ögonundersökningen. Trodde jag! Det blev den sista. Inga förändringar syntes och att det ska dyka upp några nu är väldigt osannolikt. Min stora tjej!
Igår kväll/natt satt jag och pysslade lite. Hade gjort misstaget att gå in på Panduro och det är svårt att gå därifrån tomhänt. Samma tyger som det är på bokstäverna ska jag sy såna där vimplar som är så fina (och poppis).

Det kom ett brev...

från Uppsala. Närmare bestämt från sjukhuset innehållandes en kallelse till Moas bråckoperartion. På fredag är det dags, äntligen. Jag säger äntligen trots att vi inte ens väntar två veckor sen beskedet att det var bråck. Men det har varit och är fortfarande vidrigt att se henne ha ont och att göra henne illa när vi puttar in det. Jag börjar bli duktig på att stänga av. Jollra med henne och prata med glad röst så att hon inte ska bli orolig i "onödan". Det låter inte klokt men jag märker skillnad de gånger jag inte orkar och bara står tyst. Så nu biter jag ihop, för Moa. Men det känns i tårkanalerna. Och i hjärtat såklart. Kan inte låta bli att undra om hon tror att vi gör henne illa på pin kiv? Hoppas inte. Det räcker med att jag inte tycker om mig själv i de stunderna.
Dagarna bara rasar iväg här hemma. Imorgon är det dags för den antagligen näst sista ögonundersökningen. Om det inte dykt upp några förändringar så är det bara en kvar och sen no more. Skönt.

Kärlek

Tittar ner på min arm och kan knappt tro att det är sant. Denna lilla lilla människa som börjar bli stor är vår dotter! Har fortfarande inte vant mig, vår dotter, så perfekt, så underbar. Min hjältinna!

Wockatz forever!

Dagens inlägg tänker jag tillägna mina underbara grannar! Jag skrev ju häromdagen att jag aldrig vill flytta för det är så bra att bo nära sjukhuset... men fasiken mina grannar kan jag ju inte flytta ifrån. Idag när vi kom hem ifrån vår solskenspromenad hängde det en påse på dörren... Till och med kartongen var en present i sig.

Nu har Moa en alldeles egen hund, Cera eller Benny?

Man blir rörd ända in i hjärteroten, inte för att vi får saker utan för att vi förstår att ni tänker på oss! För någon dag sen kom en annan granne förbi med ett litet paket. Undrar om någon skvallrat för henne att jag gillar Barbapappa?

Matchar byxorna hon har!

Eftersom jag skrivit mastodont-inlägg nu senast så tänkte jag nöja mig så här idag.
Bra dag, solsken, promenad, nöjd Moa, lugn mamma, fantastisk pappa och underbara grannar.

En läxa...

Efter en mardrömsnatt då vare sig jag eller pappa Pär fått sova så mycket var vi slutkörda när det äntligen blev morgon. Moa har gnölat natten lång och inte riktigt velat komma till ro. Vi har båda varit oroliga och den kommande veckan innan operation har känts evighetslång. Därför ringde vi återigen till avdelningen och frågade vad vi skulle göra, jag kände det som jag höll på att gå under av att se henne ha ont. Hade turen att Moas gulliga kontaktsköterska svarade och efter att hon rådgjort med läkare fick vi klartecken att åka in igen.
Den här gången via akuten. Vikt och temp togs innan läkaren kom och Moa väger idag 2722 gram och tempen var 37,4. När läkaren kom så tittade han på henne och lyssnade på hur vi haft det under natten. Hennes journal hade han ju skummat igenom så han visste hur vår vecka varit. Nästan på en gång sköt han min förhoppning i sank, nån akutoperation skulle det inte bli. Jag som nästan bestämt mig för att vägra åka från sjukhuset innan hon var kvitt bråcket. Men sen kom hans förklaring och motivering. Han tyckte Moa var alldeles för rofylld och verkade inte alls ha så ont av bråcket som jag trott. Och en akutoperation vill man undvika i det längsta, vi kanske skulle få en kirurg som jobbat 12 timmar på raken och alla förberedelser skulle ju inte direkt bli i lugn och ro. Jag köper det! Det låter mycket bättre med en operation som utförs av en utvilad specialiserad kirurg och en eftervårdsplats på rätt ställe. Läkaren berättade också att om Moa hade varit smärtpåverkad på allvar skulle hon inte kunna sova alls. Tack och hej.
Men det gjorde ingenting faktiskt. Den läkare lyckades lugna mig totalt. Känner mig inte alls lika stressad över henne längre. Han fick mig att förstå att det faktiskt går att lita på Moa. Sover hon så har hon inte ont, punkt. Han hade även påpekat hur viktigt det var att vi sov och var utvilade för att det inte skulle gå ut över Moa. Barn är väldigt intuitiva och om vi är spända och oroliga signalerar vi till henne att det här är något hon borde vara rädd för. Varpå hon spänner sig och känner av bråcket mer. Så jag har verkligen försökt spänna av sen vi kom hem, tagit lugnt och kastat av mig offerkoftan. Och insett att det ibland kanske varit hunger som gjort att hon skrikit så hjärtskärande. Vi är ju inte vana att hon säger till när hon är hungrig, vi vet ju inte hur hon låter då. Hon har ju sondats regelbundet ända tills för några dagar sen. Så vi har ökat på hennes mål lite grann och slappnat av lite mer. Eftermiddagen/kvällen har varit jättebra! Moa har fått mat när hon har signalerat att hon varit hungrig och det har funkat. Hon har varit lugn och harmonisk och inte störts mycket alls av bråcket. En jobbig läxa för mamman och pappan men skönt att det inte var värre. Jag har lärt mig att inte dra på för stora växlar vid minsta ljud från henne. Jag har bara inte varit van med en bebis som högljutt deklarerar vad hon vill. Hon har alltid haft humör men det är inte förrän nu som röststyrkan kommit ikapp.
Hon har varit vaken mer på kvällskvisten, hon kanske är som oss? Morgontrött och kvällspigg..

Detta har hänt...

Vilken vecka vi har haft!! Nu räcker det va? Vi som trots allt vant oss med hemmets trygga vrå...

Igår eftermiddag ringde en av Moas hemsjukvårdare till oss, hon ville höra hur det hade gått med allt. Och hur Moa mådde nu när hon fått blod. Förväntningen var ju att hon skulle ha piggat på sig ordentligt men det hade hon inte. Hon gjorde inget annat än att sova, mellan varven försökte jag och pappa få i henne lite mat utan större framgång. Vi hade faktiskt funderat på att ringa in själva men hann inte. Sköterskan tog vår oro på allvar och det lät som om hon också blev lite orolig. Hon bad att få återkomma efter att ha rådgjort med en läkare. Jag hoppar in i duschen utifall och hinner knappt ur den innan hon ringer tillbaka. De tycker vi ska komma in. Det är inte okej att hon sover så mycket nu när hon fått blod. Tror också de vill titta på bråcket igen.

Väskorna jag packat för säkerhets skull och haft med till Uppsala står kvar i hallen så det var bara att packa bilen och åka. Väl framme får jag vänta ett litet tag, det ligger just nu väldigt många barn på "vår" avdelning. Under tiden vi väntar kommer de med mat till Moa och frågar om jag vill ha nåt? Jättegulliga är de och jag får känslan av att de tycker synd om mig. Fast på ett medkännande sätt. Själv känner jag inte efter alls. Vill inte. Orkar inte. Sen kanske. En sköterska kommer och berättar att de har en plan i alla fall. Sonden sätts tillbaka. Skönt tycker jag. Nu behöver jag inte oroa mig för att hon inte ska få i sig det hon ska, och jag slipper ångesten att hon ska sätta i halsen.
Vi får träffa jourläkaren som känner och klämmer. Hon blir inte jätteorolig över Moas allmäntillstånd men vill ha lite prover och att vi stannar över natten för att se att hon piggar på sig med mer mat. Kan vi tänka oss att stanna? Jag tycker det är skönt att vi FÅR stanna. Vill ju bara att hon ska må bra. En av favvosköterskorna tar prover och sätter en infart i handen på henne, igen. Men det är ju bra att göra det på en gång, då kanske man slipper stick i onödan. Proverna visar återigen att hon inte har någon infektion och Hb-värdet är riktigt bra.

Eftersom det är så många barn där vi är ska vi få vara på b-sidan, sidan för större barn, över natten och det känns ju sådär. De känner ju inte oss och jag känner inte dom. Men ack vad jag bedrar mig, de är lika gulliga och omtänksamma där som de flesta av personalen jag är van vid är. Pappa kommer upp med mat och håller oss sällskap ett tag. Det finns bara en säng på rummet så han åker hem och sover. Under natten sondar jag bara, nappar inget alls. Vill att hon ska pigga på sig lite. Moa får hjälp med bråcket en gång också. Så fort det är gjort kommer hon till ro.

På ronden kommer samma läkare som vi träffat tidigare, han berättar att han ska försöka skynda på Uppsala så att Moa kan få operationen tidigare men törs inte lova något. Han ser att Moa börjar pigga på sig lite och vi ska få åka hem så fort han fått svar av Uppsala. Hans önskemål är Tisdag men upprepar att han inte lovar något. Han kommer tillbaka efter nån timme och vi får reda på att de ska försöka klämma in oss under nästa vecka. Jag ringer efter pappa som kommer och hämtar oss. Hinner knappt utanför sjukhusdörrarna innan mobilen ringer. Det är operationsplaneraren från Uppsala som berättar att deras mål är att vi ska få komma ner på Torsdag för inskrivning och narkosbedömning. Operation på Fredag.
Det hänger på en sak. Eftersom Moa är för tidigt född vill de ha henne på 95f under uppvaket och timmarna som följer och där finns det väldigt många barn just nu. Hoppas några får åka hem så vi får åka ner. Vill inte att hon ska ha ont så länge ju! Hittills under dagen har vi puttat tillbaka bråcket 3 gånger då hon haft besvär. En vecka känns väldigt lång just nu.

Moa har chillat idag. Det tar väl nån dag innan hon är back in business på allvar. Men nog har vi märkt en liten skillnad på henne vad det gäller vakentid. Hon fick tom sitta lite i babysittern och då var tvn väldigt intressant! Tvn som barnvakt redan?!

Spretar med tårna

Piggare.

Hejsan! Efter en natt på sjukhus har vi en mycket piggare liten Moa. Hon har fått tillbaka sonden så vi kan vara säkra på att hon får i sig hela mål. Hem på permis idag, permis för att behålla vår plats. Nu hoppas vi att vår läkare kan övertala Uppsala så vi kan få operationen snart!// en lättad mamma.

Skräck!

I onsdags var vi nere i Uppsala och träffade en barnkirurg som konstaterade ljumskbråck på Moa. Operation väntar inom två veckor. Bråcket har liksom smygit sig ut och det är för mig svårt att säga när det egentligen dök upp. I bilen på väg hem från Uppsala kände jag mig lättad, det kunde varit nåt värre. En operation är ju ingen barnlek men ett ljumskbråck är ju en barnlek för UAS. Skönt att få hjälp.

Men så igår morse var jag med om det vidrigaste, hemskaste jag kunnat tänka mig. Under morgonmatningen sätter Moa i halsen, dykreflexen träder in. Men släpper inte! Moa blir slapp och lealös, jag får ingen respons alls. Hon blir först blå och sen lila i ansiktet och på händerna. Jag skriker i panik på Pär som sover på övervåningen. Han rusar ner till oss och fortsätter försöken att få liv i henne. Vi dunkar henne hårt i ryggen och ropar högt på henne. Under tiden har jag ringt 112, vi måste ha en ambulans. Jag får ångest bara jag tänker tillbaka på det. Sköterskan jag får prata med medans vi väntar ber mig ta det lugnt och andas djupa andetag, HALLÅ! min dotter håller på och dör och hon ber mig ta det lugnt?? Det klart att jag nu förstår varför men just då kändes det helt galet. Tack och lov hostar Moa till slut till och kommer lite halvhjärtat igång igen, akutbilen kommer och följs av en ambulans. Uppskattar att det tog 3-4 minuter för dom att komma fram. Jag ska aldrig flytta! Alltid bo nära sjukhuset. I ambulansen får Moa syrgas och repar sig snabbt.

På akuten tas det prover för att utesluta att en infektion är boven i dramat. Ingen infektion men det visar sig att Moa har dåligt blodvärde och läkaren har pratat med vår doktor Sofia som vill ge henne blod. Vi får komma upp på barnkliniken men inte in på "vår" avdelning. Vi har fortfarande inte fått svar ang rs-virus och då får vi inte vara hos alla känsliga prematurer. Jag är i chock och vi väntar och väntar. Till slut kommer en sköterska och tar med oss till Neo, provsvaret visade negativt och då vill de hellre att vi är på Neo. Jag blir väldigt lättad och känner mig trygg över att få vara bland människor som känner mig och Moa. Nål sätts och blod kopplas på. Tre timmar ska det ta och under den tiden hinner jag fundera en hel massa och också prata en del med sköterskorna där. Ingen av dom verkar särskilt uppstressad över det som hänt utan menar mer att Moa gjort det hon ska. Dykreflexen ska ju träda in. Jag förbannar mig för att jag inte tänkte på att fråga varför den inte släppte.

De säger också att Moa ska bli piggare nu när hon fått blod. Jag har tänkt på att hon sovit mycket men inte trott det varit något fel. Man får ju höra att spädbarn sover mycket. Hoppas de har rätt. Frågar också om bråcket och så länge hon inte verkar ha ont av det ska vi bara låta det vara i väntan på operation. Och får hon ont ska vi försöka putta in bråcket själva eller åka in till akuten med henne. Men hur fasiken vet man om hon har ont då? En bäbis kan ju skrika av många olika anledningar!? Idag på eftermiddagen har pappa lyckats putta tillbaka den en gång då hon verkade besvärad, hon skriker så hjärtskärande att jag inte kan hålla tårarna borta. Ångesten kryper i kroppen på mig. Jag törs knappt mata henne för att jag är rädd för att hon ska sluta andas igen, jag vet inte om jag törs vara glad för när som helst kan det tas ifrån mig. Jag sitter med gråten i halsen konstant och kan inte förstå hur jag kunde vara så naiv och tro att allt var bra nu. Att vår jobbiga resa var över och nu var det bara solsken framöver.. Hur kunde jag vara så naiv?

UAS

Pga blixtvisit till Uppsala Akademiska Sjukhus, blir det ett testinlägg från mobilen. Nu är vi på väg hem igen så oroa er inte. Skriver mer imorgon...

Trött tjej i Uppsala.

Pappa Pär

Bra dag!

Fast det är faktiskt en underdrift att säga att det varit en bra dag, den har varit helt fantastisk! Det började med att jag fått svar på mitt tiggarbrev. Jag har nämligen mailat mitt jobb och bett dom skänka saker till 107a, vi upptäckte att det fattades en del saker där. Jag jobbar ju på det stora möbelföretaget och där finns det mycket saker som är bra att ha. Annie som är ansvarig för vårt sociala ansvar tyckte det var en strålande idé och det verkar som om jag kommer att få allt på listan! Hurra! Kommer bli så roligt att få åka och lämna allt på avdelningen.
Men det goda nyheterna stoppar inte där. Det var dags för hemsjukvård igen och därmed vägning. Moa hade gått upp 220 gram sen i torsdags och väger nu 2480 gram! Helt overkligt bra, jag som oroat mig att hon inte skulle fått i sig tillräckligt ur nappflaskan. Och vet ni? Vi drog sonden! För första gången har vi en helt sladdfri bäbis. Trådlös liksom, som alla andra. Pappa fick den äran. Moa ser ut att fatta vad han ska göra.

Och utan sonden är hon sötare än någonsin. Det går inte att förklara hur det känns för mamman och pappan.

 

För att fira det hela åkte vi till mormor i Hedemora, första långtrippen för oss som familj. Efter ungefär 45 minuters bilfärd tyckte Moa att det fick räcka. Hon gnölade med blev snabbt lugn om jag pratade lite med henne. Sitta i babyskyddet kräver lite träning tror jag. Asti, min hund, var lite mer intresserad av Moa denna gång och pussade mer än en gång hennes fot.

 

 

Mamma (mormor) hade letat reda på min babybok och det var så roligt att att få med den hem. Jag tycker själv att Moa är lik mig, vet inte om det är så..

Svårt att fota av ett foto men det syns ju ia alla fall hur jag såg ut som barn. Leksaksbilen i högsta hugg! Det blev många bilder idag, men å andra sidan blev det inga alls igår.

Inga nyheter=goda nyheter

Efter att ha haft det dramatiskt runt omkring mig under två månader på sjukhus känns det nästan absurt lugnt nu. Och jag älskar det! Idag har det inte hänt någonting, vi har inte gjort någonting utöver det vanliga. Moa har fått ett mysigt bad och fick vara lite nakenfis efter. Det var uppskattat. Hon har även ätit bra ur flaska under dagen, kvällsmålet orkade hon inte fullt ut men vad gör det? Hon är på rätt väg. Jag sitter och surfar runt efter fin inredning till hennes rum och mellan varven virkar jag på en ny mössa till henne. Tiden går fort, timmarna bara rinner iväg mellan blöjbyten och matningar och gos. Jag ser fram emot att hon blir lite större så jag får gosa på allvar med henne. Jag ser fram emot när vi på morgonkulan lyfter över henne i vår säng och bara tittar på henne när hon sover. Förundrade över vilken vacker dotter vi har och vilken tur vi har haft som har henne hos oss. Jag ser fram emot sommaren och undrar hur hon ser ut då? Hur kommer hennes röst att låta? Kommer hon vara kvällspigg som vi är eller blir hon fröken tvärtemot. Jag ser fram emot att se henne bli den bästa person vi kan hjälpa henne att bli. Men mest av allt ser jag fram emot att få ta med henne upp och gå och lägga oss. Det är viktigt att leva i nuet. ;)

Dåligt samvete.

När släpper det egentligen? Eller får jag leva med det resten av livet? Det kanske hör till föräldraskapet? Dagen började så himla bra med besök av en väldigt god vän. Hon ooade och aade över hur söt Moa är (det var iaf det jag hörde ;)) och vi fikade medans vi pratade om ditten och datten. Såna besök tycker vi om. Eller som igår när en annan gemensam vän som vi bjudit hit hade med sig present och blommor.

 Hursomhelst, efter den trevliga pratstunden åt vi och Moa fick flaskan. Det går fortfarande bra men nu har jag sondat i det som blir kvar i flaskan. Hemsjukvården har sagt att det inte gör något om hon ligger back nåt mål men det känns inte bra. Där kommer det dåliga samvetet in igen. Och inte blev det bättre av att det helt plötsligt plingar på dörren. Där står en av pappa Pärs kompisar. Oombedd. Oinbjuden. Jag kände irritationen krypa i kroppen men som en sann svensk knyter jag näven i fickan och släpper in honom. Jag vet inte, jag kanske är överkänslig och hönsmammig. Men jag tycker faktiskt det kan räcka med ett besök på en dag. Jag vill att hon ska ha lugn och ro omkring sig, det behöver inte hända saker hela tiden. Ibland kan jag fundera över det skadliga i att ha tvn på hela dagen som sällskap. Visst Moa är 36 veckor nu men ändå, hjärnan utvecklas ju fortfarande. Som grädde på moset, vatten på min kvarn orkade Moa bara nappa 20 ml det senaste målet. Så nu kamperar jag och hon i köket, jag framför datorn vid köksbordet och Moa i sin vagn. Förhoppningsvis i lugn och ro.

En stjärna...

...eller snarare flera pryder numera Moas rum. Taket är på plats sen ett tag tillbaka och golvet har golvvärmen lagd och det fina kastanjegolvet är till hälften på plats. Det är så fint redan och när resten av golvet är inlagt och all listning är klar är det äntligen min tur. Det ska bli så roligt att få inreda det åt henne. Fast egentligen är det väl mer till mig för Moa bryr sig inte mycket om stringhyllor eller den fina Mr. Uggly. Förutom det så inreds det framför allt med kärlek! Cheezy, jag vet.

Följer en del andra bloggar men framför allt den som mamma Lisa skriver om sin dotter Denise som föddes i vecka 23+1. Lisa går igenom det värsta en förälder kan gå igenom, och hon gör det med sån styrka!
Trots att  Moa kom senare än Denise läser jag och känner samhörighet. Vi har mycket liknande erfarenheter och känslor och tänk vad bra internet är! Ingen av oss är ensam, inte ens i våra nattsvartaste stunder.

Nappatag

En stolt och nöjd och aningens imponerad mamma här. En tydlig förhoppning om att slippa sonden snart har infunnit sig. Igår var ju Moa så duktig och nappade 15 ml ur flaskan och jag var så nöjd. Men idag, govänner, idag har hon uträttat stordåd. Det började med att vår hemsjuksköterska matade henne imorse bara för att se hur hon skötte sig. Hon ville kolla hur Moa tog tag och hur länge hon orkade. Vips så var den flaskan slut! Moa mös och smaskade högljutt. Pär och jag hade lite funderingar kring nappning, om vi hela tiden sondar henne regelbundet hinner hon ju aldrig bli hungrig och hur intressant är flaskan då? Det visade sig att Moa hade sån bra viktuppgång (2280 gram) att vi nu kan vänta ut henne lite. Och det har funkat över förväntan! Moa har nappat alla dagens mål, hela flaskan. Vi har inte sondat alls idag, inte ens tilläggssondat. Min lilla tjej! Mammahjärtat sväller av stolthet. Hoppas det håller i sig. Vi får se hur natten blir, hur vaken hon kommer att vara.

Framgången har fått mig att må så jäkla bra. Nästan lite fnissig. Och mitt husfru-pyssel har nått nya höjder. Jag virkar så nålen glöder och har dessutom kokat rabarbermarmelad, blåbärssylt och hallonmarmelad med choklad. En smak av sommar...

Längtar till sommaren nu, eller snarare våren. Undrar hur stor Moa är då?

Besök av mormor.

Imorse fick jag sovmorgon och hur skönt var inte det? Pär tyckte det var min tur att få sova ut och det hade han ju rätt i! Det ledde till att min förmiddag blev väldigt kort och innan jag visste ordet av knackade min mamma på dörren. Kärt besök från Hedemora. I och med att min mamma bor 10 mil bort så stannar hon lite längre när hon är här. Men det krävdes lite övertalning innan hon vågade hålla i Moa.

Min hund Asti var också med och vi tyckte det skulle bli lite intressant att se hur hon skulle reagera på Moa. En sniffning så var det bra sen. Knappt så man kan kalla det för reaktion över huvud taget. Men hon är ju inte så dramatisk min vovve. Hon kanske är trygg i all den kärlek och omsorg hon får av mamma och hennes Olle sen hon flyttade dit...

Eftersom vi hade hundbesök passade vi på att ta vår första barnvagnspromenad. En väldigt kort sådan, men Rom byggdes ju inte på en dag. Det är så skönt att få göra alla det där sakerna man förknippar med att ha bebis.

Promenaden gjorde nog stor inverkan på Moas aptit för när vi tränade med nappflaskan så nappade hon i sig hela 15 ml!! Hur stort är inte det? Hon var tom extra hungrig så jag värmde på 10 ml till åt henne. Sen var hon nöjd och somnade som en stock. Nu tror jag väl inte att promenaden var det avgörande men man kan ju inte låta bli att undra. Stolt som en tupp var jag när jag berättade för pappa. Det var det enda lyckade nappflaskförsöket på dagen och då har man väl rätt att vara löjligt glad?
Innan pyjamasen togs på så blev det ett litet bad för Moa, det första på hemmaplan. Det var jätteskönt tyckte hon ända tills det var dags att komma upp, då var det inte lika roligt längre. Men det brukar ju inte jag tycka heller så.
Idag började de med golvet uppe i Moas rum och imorgon eftermiddag kanske de börjar tapetsera. Se är det golv och listning kvar. Snart börjar mitt roliga där uppe. Inreda!

Humör!

Tjejen börjar få humör! Det är faktiskt roligt, förstå mig rätt, att hon blir ännu duktigare på att säga ifrån för varje dag som går. Om vi tar för lång tid på oss vid blöjbyte, om hon ligger obekvämt eller bara vill upp i famnen så säger hon ifrån. Jag ser fram emot mer sånt. Humör och egen vilja är ju jättebra. (Påminn mig gärna om det när hon kommit i första trotsåldern!) Jag kan tänka mig att hennes envishet har gjort att det gått så bra för henne, vem vet?
Idag hade vi ögonundersökning igen så det var bara att pallra sig till sjukhuset. Väl där visade det sig att vi hade varit väntade trekvart tidigare. Ögondropparna ska ju ges före undersökningen. Jag trodde i min enfald att tiden jag fått var tiden jag skulle vara där och då få dropparna, men nej, jag skulle tydligen lista ut på egen hand att vi skulle vara där tidigare. Den här gången var vi på ögonmottagningen eftersom vi är hemskrivna från avdelningen. Men jag fick tillfälle att gå in och heja och samtidigt tigga lite glukos eftersom de inte hade nån på ögonmott. Konstigt, varför inte ha ett litet förråd? Vi ska väl underlätta för våra små när vi kan! Undersökningen gick finfint, inga förändringar syntes och nu dröjer det två veckor innan nästa koll. Efter den är det bara en kvar sen bedöms faran vara över. Moa är så duktig när läkaren är där och petar i ögonen på henne men det märks som sagt att hon blir större och mer medveten för i slutet av undersökningen började hon protestera högljutt.
Åter hemma var hon jättetrött och har i stort sett sovit resten av dagen. Tog tillfället i akt att lägga henne i vagnen men det var som synes inte så poppis...