Det kom ett brev...

från Uppsala. Närmare bestämt från sjukhuset innehållandes en kallelse till Moas bråckoperartion. På fredag är det dags, äntligen. Jag säger äntligen trots att vi inte ens väntar två veckor sen beskedet att det var bråck. Men det har varit och är fortfarande vidrigt att se henne ha ont och att göra henne illa när vi puttar in det. Jag börjar bli duktig på att stänga av. Jollra med henne och prata med glad röst så att hon inte ska bli orolig i "onödan". Det låter inte klokt men jag märker skillnad de gånger jag inte orkar och bara står tyst. Så nu biter jag ihop, för Moa. Men det känns i tårkanalerna. Och i hjärtat såklart. Kan inte låta bli att undra om hon tror att vi gör henne illa på pin kiv? Hoppas inte. Det räcker med att jag inte tycker om mig själv i de stunderna.
Dagarna bara rasar iväg här hemma. Imorgon är det dags för den antagligen näst sista ögonundersökningen. Om det inte dykt upp några förändringar så är det bara en kvar och sen no more. Skönt.