Tankar om Neo.

Häromdagen ägnade Gefle Dagblad sin ledare åt för tidigt födda barn. Läs den gärna här. Jag tyckte det var så bra att jag mailade skribenten.

Så här skrev jag:

Hej!

Jag blev så glad när när jag läste din ledare idag!

Min dotter vägde strax under ett mjölkpaket (995 g) när hon föddes den 9e December 2011 i vecka 28+1 på Uppsala Akademiska sjukhus.
Efter en vecka i Uppsala fick vi komma hem till Gävle och efter ytterligare sex veckor på Gävle Sjukhus Neonatalavdelning fick vi ta med henne hem.

Idag väger hon 2,9 kg  och är inte född än egentligen. Den 1a Mars var det tänkt att hon skulle komma, istället har hon hunnit bli nästan 3 månader.
En del i mitt sätt att bearbeta allt har varit att läsa en massa bloggar som andra prematurmammor har. Till slut startade jag en egen. Något vi alla verkar vara rörande överens om är vilken fantastisk personal vi har på våra Neonatalavdelningar runt om i landet men också vad dåligt med information det finns kring vad som händer sen, när man är hemma och barnet blir äldre. Brist på förståelse från omgivningen blir ju också ett problem, att få folk att förstå att våra små är mer infektionskänsliga och att man inte ska jämföra barnet med andra barn födda i samma månad utan med barn född i den månad som man hade BF.

Ska man föda för tidigt så är Sverige rätt land att göra det i. Jag har för mig att vi, tillsammans med USA, är världsledande på att rädda prematurer.
Tänk om vi kunde bli världsledande på att ta hand om föräldrar och barn i ett längre perspektiv också...

Tack för en jättefin ledare, du gjorde min dag!

Med vänliga hälsningar, Anna 

Jag fick dessutom svar, så här skrev hon:

Hej Anna,

Stort tack för ditt mejl! Ja, visst är vår neovård fantastisk! Tack för att du delar din berättelse med mig, och vad bra att du och andra bloggar om det – just berättelserna och erfarenheterna tror jag är väldigt viktiga för att både vården och övrigt ska fortsätta utvecklas för att stötta prematurbebisar och deras familjer.

Allt gott,

Ida Thulin

Det blir ju en väldigt konstig sits man får när man har något negativt att säga om vården. I de allra flesta fall handlar det ju om brist på resurser. Det finns inte pengar till att utbilda och uppdatera personal, det finns inte pengar till att köpa tid. Det finns inte pengar till utrustning och det ska sparas in på förbrukningsartiklar. Det tråkiga när man kritiserar är att det uppfattas som att man klagar på personalen. Och det är ju inte så det är tänkt. Det är ju politikerna som borde få budskapet, våra beslutsfattare.

Visst har jag träffat på personal som fått mig att må dåligt, personal som kanske borde jobba med något annat. Såna människor finns i alla yrken och jag önskar jag visste hur man kunde ändra på det. Jag löste det genom att leta reda på folk jag litade på och sen vända mig enbart till dom.
Antagligen fel väg att gå men jag var där för att min dotter behövde vara där, inte för att revolutionera vården.