Skräck!

I onsdags var vi nere i Uppsala och träffade en barnkirurg som konstaterade ljumskbråck på Moa. Operation väntar inom två veckor. Bråcket har liksom smygit sig ut och det är för mig svårt att säga när det egentligen dök upp. I bilen på väg hem från Uppsala kände jag mig lättad, det kunde varit nåt värre. En operation är ju ingen barnlek men ett ljumskbråck är ju en barnlek för UAS. Skönt att få hjälp.

Men så igår morse var jag med om det vidrigaste, hemskaste jag kunnat tänka mig. Under morgonmatningen sätter Moa i halsen, dykreflexen träder in. Men släpper inte! Moa blir slapp och lealös, jag får ingen respons alls. Hon blir först blå och sen lila i ansiktet och på händerna. Jag skriker i panik på Pär som sover på övervåningen. Han rusar ner till oss och fortsätter försöken att få liv i henne. Vi dunkar henne hårt i ryggen och ropar högt på henne. Under tiden har jag ringt 112, vi måste ha en ambulans. Jag får ångest bara jag tänker tillbaka på det. Sköterskan jag får prata med medans vi väntar ber mig ta det lugnt och andas djupa andetag, HALLÅ! min dotter håller på och dör och hon ber mig ta det lugnt?? Det klart att jag nu förstår varför men just då kändes det helt galet. Tack och lov hostar Moa till slut till och kommer lite halvhjärtat igång igen, akutbilen kommer och följs av en ambulans. Uppskattar att det tog 3-4 minuter för dom att komma fram. Jag ska aldrig flytta! Alltid bo nära sjukhuset. I ambulansen får Moa syrgas och repar sig snabbt.

På akuten tas det prover för att utesluta att en infektion är boven i dramat. Ingen infektion men det visar sig att Moa har dåligt blodvärde och läkaren har pratat med vår doktor Sofia som vill ge henne blod. Vi får komma upp på barnkliniken men inte in på "vår" avdelning. Vi har fortfarande inte fått svar ang rs-virus och då får vi inte vara hos alla känsliga prematurer. Jag är i chock och vi väntar och väntar. Till slut kommer en sköterska och tar med oss till Neo, provsvaret visade negativt och då vill de hellre att vi är på Neo. Jag blir väldigt lättad och känner mig trygg över att få vara bland människor som känner mig och Moa. Nål sätts och blod kopplas på. Tre timmar ska det ta och under den tiden hinner jag fundera en hel massa och också prata en del med sköterskorna där. Ingen av dom verkar särskilt uppstressad över det som hänt utan menar mer att Moa gjort det hon ska. Dykreflexen ska ju träda in. Jag förbannar mig för att jag inte tänkte på att fråga varför den inte släppte.

De säger också att Moa ska bli piggare nu när hon fått blod. Jag har tänkt på att hon sovit mycket men inte trott det varit något fel. Man får ju höra att spädbarn sover mycket. Hoppas de har rätt. Frågar också om bråcket och så länge hon inte verkar ha ont av det ska vi bara låta det vara i väntan på operation. Och får hon ont ska vi försöka putta in bråcket själva eller åka in till akuten med henne. Men hur fasiken vet man om hon har ont då? En bäbis kan ju skrika av många olika anledningar!? Idag på eftermiddagen har pappa lyckats putta tillbaka den en gång då hon verkade besvärad, hon skriker så hjärtskärande att jag inte kan hålla tårarna borta. Ångesten kryper i kroppen på mig. Jag törs knappt mata henne för att jag är rädd för att hon ska sluta andas igen, jag vet inte om jag törs vara glad för när som helst kan det tas ifrån mig. Jag sitter med gråten i halsen konstant och kan inte förstå hur jag kunde vara så naiv och tro att allt var bra nu. Att vår jobbiga resa var över och nu var det bara solsken framöver.. Hur kunde jag vara så naiv?