95f

Så var det dags. Att lämna ifrån mig Moa till opsköterskan gick faktiskt bra. Jag litar på Uppsala helt enkelt. Men tiden mellan nio, då jag lämnade henne och tjugo i tolv, när de ringde, sniglade sig fram. Operationen hade gått bra och i ett dygn ska hon övervakas på 95f. Det känns tryggt eftersom hon är lite svajig. Titt som tätt tar hon en liten paus i andningen. Det är tydligen narkosen som sätter spår så länge.

Jag passade även på att fråga om hennes andningsuppehåll under matningarna. Blev genast tagen på allvar och läkaren konstaterade att så ska man ju inte ha det! Speciellt inte när man är hemma. Allvarligt talat ska man behöva åka till ett annat landsting för att bli lyssnad på?! Uppsaladoktorn ringde och pratade med doktor Sofia i Gävle och nu verkar det som om vi ska till barnkliniken hemma imorgon för vidare utredning. Mitt förtroende för Gävle sjukhus i allmänhet och hemsjukvården i synnerhet har fått sig en allvarlig törn. Igen. Trodde de inte på mig? Tyckte de att jag var en hönsmamma och trodde de att jag överdrev? Är det verkligen något man ska chansa om? Och hur är man kritisk till människor vi trots allt är beroende av?