Igår eftermiddag ringde en av Moas hemsjukvårdare till oss, hon ville höra hur det hade gått med allt. Och hur Moa mådde nu när hon fått blod. Förväntningen var ju att hon skulle ha piggat på sig ordentligt men det hade hon inte. Hon gjorde inget annat än att sova, mellan varven försökte jag och pappa få i henne lite mat utan större framgång. Vi hade faktiskt funderat på att ringa in själva men hann inte. Sköterskan tog vår oro på allvar och det lät som om hon också blev lite orolig. Hon bad att få återkomma efter att ha rådgjort med en läkare. Jag hoppar in i duschen utifall och hinner knappt ur den innan hon ringer tillbaka. De tycker vi ska komma in. Det är inte okej att hon sover så mycket nu när hon fått blod. Tror också de vill titta på bråcket igen.
Väskorna jag packat för säkerhets skull och haft med till Uppsala står kvar i hallen så det var bara att packa bilen och åka. Väl framme får jag vänta ett litet tag, det ligger just nu väldigt många barn på "vår" avdelning. Under tiden vi väntar kommer de med mat till Moa och frågar om jag vill ha nåt? Jättegulliga är de och jag får känslan av att de tycker synd om mig. Fast på ett medkännande sätt. Själv känner jag inte efter alls. Vill inte. Orkar inte. Sen kanske. En sköterska kommer och berättar att de har en plan i alla fall. Sonden sätts tillbaka. Skönt tycker jag. Nu behöver jag inte oroa mig för att hon inte ska få i sig det hon ska, och jag slipper ångesten att hon ska sätta i halsen.
Vi får träffa jourläkaren som känner och klämmer. Hon blir inte jätteorolig över Moas allmäntillstånd men vill ha lite prover och att vi stannar över natten för att se att hon piggar på sig med mer mat. Kan vi tänka oss att stanna? Jag tycker det är skönt att vi FÅR stanna. Vill ju bara att hon ska må bra. En av favvosköterskorna tar prover och sätter en infart i handen på henne, igen. Men det är ju bra att göra det på en gång, då kanske man slipper stick i onödan. Proverna visar återigen att hon inte har någon infektion och Hb-värdet är riktigt bra.
Eftersom det är så många barn där vi är ska vi få vara på b-sidan, sidan för större barn, över natten och det känns ju sådär. De känner ju inte oss och jag känner inte dom. Men ack vad jag bedrar mig, de är lika gulliga och omtänksamma där som de flesta av personalen jag är van vid är. Pappa kommer upp med mat och håller oss sällskap ett tag. Det finns bara en säng på rummet så han åker hem och sover. Under natten sondar jag bara, nappar inget alls. Vill att hon ska pigga på sig lite. Moa får hjälp med bråcket en gång också. Så fort det är gjort kommer hon till ro.
På ronden kommer samma läkare som vi träffat tidigare, han berättar att han ska försöka skynda på Uppsala så att Moa kan få operationen tidigare men törs inte lova något. Han ser att Moa börjar pigga på sig lite och vi ska få åka hem så fort han fått svar av Uppsala. Hans önskemål är Tisdag men upprepar att han inte lovar något. Han kommer tillbaka efter nån timme och vi får reda på att de ska försöka klämma in oss under nästa vecka. Jag ringer efter pappa som kommer och hämtar oss. Hinner knappt utanför sjukhusdörrarna innan mobilen ringer. Det är operationsplaneraren från Uppsala som berättar att deras mål är att vi ska få komma ner på Torsdag för inskrivning och narkosbedömning. Operation på Fredag.
Det hänger på en sak. Eftersom Moa är för tidigt född vill de ha henne på 95f under uppvaket och timmarna som följer och där finns det väldigt många barn just nu. Hoppas några får åka hem så vi får åka ner. Vill inte att hon ska ha ont så länge ju! Hittills under dagen har vi puttat tillbaka bråcket 3 gånger då hon haft besvär. En vecka känns väldigt lång just nu.
Moa har chillat idag. Det tar väl nån dag innan hon är back in business på allvar. Men nog har vi märkt en liten skillnad på henne vad det gäller vakentid. Hon fick tom sitta lite i babysittern och då var tvn väldigt intressant! Tvn som barnvakt redan?!
 |
| Spretar med tårna |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar