En läxa...

Efter en mardrömsnatt då vare sig jag eller pappa Pär fått sova så mycket var vi slutkörda när det äntligen blev morgon. Moa har gnölat natten lång och inte riktigt velat komma till ro. Vi har båda varit oroliga och den kommande veckan innan operation har känts evighetslång. Därför ringde vi återigen till avdelningen och frågade vad vi skulle göra, jag kände det som jag höll på att gå under av att se henne ha ont. Hade turen att Moas gulliga kontaktsköterska svarade och efter att hon rådgjort med läkare fick vi klartecken att åka in igen.
Den här gången via akuten. Vikt och temp togs innan läkaren kom och Moa väger idag 2722 gram och tempen var 37,4. När läkaren kom så tittade han på henne och lyssnade på hur vi haft det under natten. Hennes journal hade han ju skummat igenom så han visste hur vår vecka varit. Nästan på en gång sköt han min förhoppning i sank, nån akutoperation skulle det inte bli. Jag som nästan bestämt mig för att vägra åka från sjukhuset innan hon var kvitt bråcket. Men sen kom hans förklaring och motivering. Han tyckte Moa var alldeles för rofylld och verkade inte alls ha så ont av bråcket som jag trott. Och en akutoperation vill man undvika i det längsta, vi kanske skulle få en kirurg som jobbat 12 timmar på raken och alla förberedelser skulle ju inte direkt bli i lugn och ro. Jag köper det! Det låter mycket bättre med en operation som utförs av en utvilad specialiserad kirurg och en eftervårdsplats på rätt ställe. Läkaren berättade också att om Moa hade varit smärtpåverkad på allvar skulle hon inte kunna sova alls. Tack och hej.
Men det gjorde ingenting faktiskt. Den läkare lyckades lugna mig totalt. Känner mig inte alls lika stressad över henne längre. Han fick mig att förstå att det faktiskt går att lita på Moa. Sover hon så har hon inte ont, punkt. Han hade även påpekat hur viktigt det var att vi sov och var utvilade för att det inte skulle gå ut över Moa. Barn är väldigt intuitiva och om vi är spända och oroliga signalerar vi till henne att det här är något hon borde vara rädd för. Varpå hon spänner sig och känner av bråcket mer. Så jag har verkligen försökt spänna av sen vi kom hem, tagit lugnt och kastat av mig offerkoftan. Och insett att det ibland kanske varit hunger som gjort att hon skrikit så hjärtskärande. Vi är ju inte vana att hon säger till när hon är hungrig, vi vet ju inte hur hon låter då. Hon har ju sondats regelbundet ända tills för några dagar sen. Så vi har ökat på hennes mål lite grann och slappnat av lite mer. Eftermiddagen/kvällen har varit jättebra! Moa har fått mat när hon har signalerat att hon varit hungrig och det har funkat. Hon har varit lugn och harmonisk och inte störts mycket alls av bråcket. En jobbig läxa för mamman och pappan men skönt att det inte var värre. Jag har lärt mig att inte dra på för stora växlar vid minsta ljud från henne. Jag har bara inte varit van med en bebis som högljutt deklarerar vad hon vill. Hon har alltid haft humör men det är inte förrän nu som röststyrkan kommit ikapp.
Hon har varit vaken mer på kvällskvisten, hon kanske är som oss? Morgontrött och kvällspigg..