Dåligt samvete.

När släpper det egentligen? Eller får jag leva med det resten av livet? Det kanske hör till föräldraskapet? Dagen började så himla bra med besök av en väldigt god vän. Hon ooade och aade över hur söt Moa är (det var iaf det jag hörde ;)) och vi fikade medans vi pratade om ditten och datten. Såna besök tycker vi om. Eller som igår när en annan gemensam vän som vi bjudit hit hade med sig present och blommor.

 Hursomhelst, efter den trevliga pratstunden åt vi och Moa fick flaskan. Det går fortfarande bra men nu har jag sondat i det som blir kvar i flaskan. Hemsjukvården har sagt att det inte gör något om hon ligger back nåt mål men det känns inte bra. Där kommer det dåliga samvetet in igen. Och inte blev det bättre av att det helt plötsligt plingar på dörren. Där står en av pappa Pärs kompisar. Oombedd. Oinbjuden. Jag kände irritationen krypa i kroppen men som en sann svensk knyter jag näven i fickan och släpper in honom. Jag vet inte, jag kanske är överkänslig och hönsmammig. Men jag tycker faktiskt det kan räcka med ett besök på en dag. Jag vill att hon ska ha lugn och ro omkring sig, det behöver inte hända saker hela tiden. Ibland kan jag fundera över det skadliga i att ha tvn på hela dagen som sällskap. Visst Moa är 36 veckor nu men ändå, hjärnan utvecklas ju fortfarande. Som grädde på moset, vatten på min kvarn orkade Moa bara nappa 20 ml det senaste målet. Så nu kamperar jag och hon i köket, jag framför datorn vid köksbordet och Moa i sin vagn. Förhoppningsvis i lugn och ro.