Livet innan Moa

Det fick jag känna på lite idag. Jag fick nämligen sovmorgon. Jätteskönt för det var två veckor sen sist. I veckorna tar jag nattmålen, nån enstaka gång om Moa vaknar vid "rätt" tid petar jag på pappa istället. Det har bara blivit att jag kliver upp, jag vaknar av Moa och då kliver jag upp. Så enkelt är det. Men desto skönare när jag får sova, för som alla andra småbarnsföräldrar lider jag av konstant sömnbrist.
Idag klev jag upp klockan 12! Va?! Hela dagen hade nästan försvunnit. Så sov jag nästan jämt förr, innan Moa kom, på mina lediga dagar. Jag har alltid varit en nattsuddare, mycket trevligare att få ligga kvar i sängen på morgonen.

Ser fram emot när Moa har blivit lite större och kanske sover i sitt rum. Hon vaknar och ropar "mamma" (eller "pappa") en av oss stapplar upp med sömndruckna ögon. Svär över att behöva vakna halv sex en söndag. Vi har redan glömt hur det var att vakna två-tre gånger per natt. Går in i Moas rum och möts av en tröttmosig, sällskapssjuk tjej som står upp i spjälsängen och sträcker armarna mot oss. Lyfter upp henne och tar med henne in i vår säng. Kanske lyckas få henne att sova någon timme till mellan oss. Kanske ligger hon och pillar i mitt hår för att känna efter att jag verkligen ligger bredvid. Jag ligger antagligen och snusar i en varm nacke. Alldeles säkert händer det att vi tittar på henne när hon somnat om och alldeles säkert tycker vi att hon är det finaste vi gjort.