Tyger, beslutångest och en motvillig modell!

Jag har kommit lite i otakt med bloggen. Går och lägger mig alldeles försent på kvällarna (nätterna). Måste skärpa mig. Men eftersom lillsnöre sover till nio-halvtio så gör ju jag det också. Och är följaktligen lite väl pigg när det borde vara dags att hå och knyta sig. Lyxproblem om något!

Idag kom mina fina tyger och de var ännu finare live! Så kul och så svårt att bestämma sig, vilket tyg ska jag ta först och vad ska det bli? I första hand ska jag sy klart en singoallaklänning som jag påbörjat. Fick tag på ett Supersött rosa tyg med pandor och geishor på. Klippte ut framstycket och sen blev jag snål. Kom på den briljanta idéen att använda ett matchande enfärgat tyg till ärmar och bakstycke. Då får jag helt plötsligt ut två klänningar av tyget istället för bara en och genom att ta olika enfärgade kan jag göra två olika klänningar fast med lika framdel. Smart va? Hoppas på att sy klart den imorgon och jag lovar att visa er den om jag kan få den motvilliga modellen, Moa, att samarbeta lite.

Jag har i alla fall hunnit sy klart två mössor i ministorlek. De ska till en liten kille, Ian. Hans mamma bloggar och imorgon (idag) ska ni få länken dit. Hoppas han blir nöjd. En vuxenmlssa har jag också sytt färdigt idag, nu fattas det bara en mössa till dotter Enya. Hennes mamma bloggar också och dem länken ska ni också få.

Det blir tydligt att det finns ett behov att berätta, älta, få sällskap i sin glädje och sin sorg. Vi är många bloggande prematurmammor. Alla med liknande tankar och känslor. Min blogg är inte längre bara en bäbisblogg utan en allmän dagbok. När jag var liten var det viktigt att låsa sin dagbok med det pyttelilla låset som följde med, idag lägger jag ut den på nätet för allmän beskådan. Visst är det märkligt?

På visit vid Edsken

En vecka varje år åker min mamma och hennes karl till en stuga. En stuga utan el, utan vatten, utan stress. Den ligger vackert alldeles vid strandkanten och på bryggan sitter dom och solar. Varvar ner och stressar av. Behovet av just det sistnämnda kanske inte är lika stort nu när de pensionerat sig och kan slappa dagarna i ända, men nu är det en vana.
Idag åkte jag och Moa dit. Jag hade med mig kakor och som tack för det fick jag lunch. Bra byte. Vi pratade lite om Moa, såklart, om hur himla bra hon är och vilken tur vi haft. Som vanligt blir mor min lite gråtmild och mitt nya jag är inte sen att haka på. Så där satt vi, på en varsin stol med ett bord emellan oss, i en stuga utan el, utanför Hofors av alla ställen, och fick en liten aha-upplevelse mitt i alla tårar. Vi är båda mammor nu. Det klart vi fattat det tidigare men idag gick det verkligen in hos mig hur min mamma känner. Jag vet ju vad jag är villig att göra för min dotters skull.

Asti var sitt vanliga jag, hälsar och går och lägger sig. Sover vidare även fast Moa gastar när jag tog lite tid på mig med att fixa mat. Hon är cool på gränsen till halvdöd. Och världens bästa hund. Undrar om jag smittat både jycken och dottern med morgontrötthet? Eller är det bara slumpen?

För övrigt tänker jag mycket på en person jag kände förr. Vi har inte umgåtts i vuxen ålder men så hände något som förde oss samman. Jag har en tanke i mitt huvud jag inte blir kvitt. Jag vill så gärna fixa, hjälpa, ordna, GÖRA något!

Att skiljas är att dö en smula...

... även om det bara handlar om Moas bäbiskläder. Den där randiga pyjamasen hon hade natten innan andra operationen. Eller barbapapa-pyjamasen jag köpte när hon låg i magen. Eller den färgglada bodysuiten jag blev förälskad i på Tradera. För att inte tala om den randiga bodyn från P.O.P. Ska jag verkligen? Kanske spar några kläder ändå.

Men resten åker ut på Tradera. Man kan inte spara på allt. Minnena finns kvar och fotografier finns i överflöd. Varje dag går vi vidare, bort från sjukhustiden och litenheten. Och ändå finns det alltid med mig. Det är inte rim och reson i mina känslor men det är okej. Allt måste inte vara tillrättalagt. Think outside the box.

Bvc och singoalla

Vi har varit på Bvc igen. En månad sen sist och Moa är nu ståtliga 63,5 cm lång och härliga 7150 gram tung. Min fina stora lilla tjej. Sköterskan tyckte hon var så fin och lugn och nöjd. Och att hon var så mjuk i skinnet. Är inte alla bäbisar det undrade jag? Men tydligen inte, det är utslag och eksem och skorv och allt vad hon nu räknade upp. Allt sånt har vi tack och lov sluppit, peppar peppar.
Med risk för att få ångra mig sen vill jag påstå att Moa är en väldigt enkel bäbis. Glad, lättroad, skriker sällan och gör hon det vet vi oftast vad det beror på. Hon kinkar inte när det är dags att sova och vaknar alltid med ett leende. Inte en förkylning ens så här långt. Tycker om att åka bil och gillar sittdelen i vagnen. Om jag trodde på högre makter skulle jag tro att vi alla tre blev kompenserade för den jobbiga starten.., som tack och lov bleknat mer och mer. Ersätts av andra minnen, roliga minnen. Livet gick vidare och vi hänger på.

För övrigt knåpade jag ihop en singoallaklänning till fröken igår. Sent igår, typ natt. Syns lite dåligt på bilden eftersom Moa även är känd som den motvilliga modellen!

Regn!

Så oerhört tråkigt väder idag! En riktig innedag har vi haft, Moa har nog känt av vädret och sovit väldigt mycket. Däremot var hon pigg som en lärka vid fem-tiden imorse. Hon sprattlade och babblade och skrockade. Hungrig var hon inte så det slutade med ett blöjbyte och en bäbis mellan mamma och pappa. Det händer inte ofta, jag är fortfarande rädd för psd eller att jag ska rulla på henne eller råka fäkta till henne i sömnen. Nu när hon är större är det lite lättare men oron finns där. Synd för det är så mysigt att snusa på henne när hon sover eller att vakna av att hon ligger och tittar på mig.

Lite nackträning har vi hunnit med mellan Moas sjuttioelva tupplurar idag. Hon har varit ovanligt lättväckt i vagnen och i sin soffhörna men när hon sov på mig så sov hon stehårt.

Anna hjärta Znok

Det här med att sy var riktigt roligt. Mössorna har givit mig blodad tand och eftersom jag faktiskt gick och köpte mig en Overlock-maskin skulle det vara synd om det stannade vid mössor. Sen att jag inte begriper mig på maskinen behöver vi inte tala så högt om... Man lär så länge man lever och jag har en perfekt minimodell här hemma som inte bryr sig om vad jag sätter på henne. Stackarn. Jag har faktiskt fått förfrågningar om jag syr till försäljning! Roligt, men jag funderar fortfarande. Det är en sak att sy och ge bort och en helt annan att sy och ta betalt. Högre krav på mig själv om inte annat. Å andra sidan har jag fått in snitsen på mössor så vi får se. Just nu sitter jag och sprättar isär ett plagg som jag ska utgå ifrån när jag ritar upp ett eget mönster, ska fixa till några saker som passar min smak bättre. Tänk vad bra det skulle vara att kunna sy till Moa. Och kanske ett linne till mig själv. Då kan jag säga som Lena Ph; jag syr mina egna kläder!

På Znoks hemsida finns det en massa fina tyger. Det är svårt att inte handla när man är där och kikar. Jag handlade såklart....

Det här tyget har jag sett som linne till vuxen, kanonfint.
Och kanske en klänning till Moa?

Det här tyget är superfint till barn, beställde ett matchande enfärgat i cerise till.
Ugglor är så fina.

Violtyget tyckte jag inte alls om förrän jag såg ett plagg i det. Jättefint var det så det åkte ner i varukorgen tillsammans med ett matchande turkost enfärgat. Det här tyget är jag sugen på att sy ett linne till mig själv i. Och självklart nåt till Moa.






Tänk om man skulle kunna sälja såpass att man kunde försörja sina tyginköp, vad praktiskt det skulle vara. Jersey- och trikåtyger är inte gratis har jag upptäckt.

För övrigt har Moa hängt mesta med pappa idag, jag fick en rejäl sovmorgon och sen har jag passat på att städa ordentligt. Skönt att ha det gjort men jag har saknat lillefis idag trots att vi varit i samma hus hela dagen. Konstigt va?

Midsommardag!

Har funderat mycket idag. På vad vi gjorde förra året, vad vi kände och tänkte och trodde om framtiden. Det är väl vanligt på högtidsdagar, att reflektera. Jag kan inte få nog av tanken att det inte blev som vi trodde för ett år sedan men så mycket bättre än vad jag trodde för ett halvår sedan. Jag skulle lätt kunna fira amerikanska Thanksgiving varje dag. Men det gör jag ju inte. För varje dag pågår livet, nuet och det är alldeles för värdefullt för att jag ska slösa bort det på att fundera på dået. Men så här såg jag ut förra midsommar när vi berättade för våra närmsta vänner att vi väntade smått.

Men eftersom vi fokuserar på nuet så.... Tatueringen blir snyggare och snyggare och Moa är charmig som vanligt!

Utlovad uppdatering.

Sitter hos Tatueraren nu och ska äntligen få klar min tatuering som påbörjades för tolv år sedan! Bild kommer sen. Det blev ett utmärkt tillfälle att skriva här eftersom jag inte har så mycket annat val än att sitta still.

Igår var det en lite hetsig dag, det gick i ett hela tiden. Vi åt lunch på stan med en god vän och det börjar märkas att Moa vill att det ska hända lite mer nu. Sitta och titta på samma vägg, samma lampa i samma vagn blir toktrist efter ett tag. När vi kom hem från stan kom kompis C med dotter A på visit och flickorna pratade faktiskt med varandra. A har visat tidigare att hon varit nyfiken på Moa och igår var Moa lika nyfiken på A. Så sött! Vi blev så överraskade när Moa helt plötsligt svarade A när hon hojtade. Och så höll dom på ett tag. Fantastiskt vilken vilja att kommunicera som är inbyggt i oss från start.

När vårt trevliga sällskap åkt hem fortsatte jag sy de sista mössorna och sen var det bara att börja med desserten. Mintchokladmousse med limemarinerade jordgubbar blir det. Gött! Donade i köket till sena natta så nu är det faktiskt riktigt skönt att bara sitta still även om det innebär lite plåga.

Aftonen firas i Sandviken hos en hojkompis. Förra året bjöd han på en grillkväll som vi aldrig glömmer och jag är övertygad om att vi inte blir besvikna ikväll.
Den här fina blomman ska jag ha i håret, jag hoppar över kransen i år.

Bråda dagar.

Sen jag fick den där mösside'n på hjärnan (!) har jag suttit uppe till två-tiden på natten. Det är så roligt att jag inte inser att klockan springer iväg. Men nu tänker jag vara färdig. Det blev 30 mössor i tre olika storlekar till slut. Tänk vad hemskt om dom inte kommer till användning. Kanske är för tjocka. Egentligen skulle det ju vara bra om de aldrig behövdes, att det inte kom några pyttebäbisar mer. Då skulle det inte göra något alls om mössorna låg och möglade i nåt skåp..,

Imorgon ska det bli ett längre inlägg där jag bland annat berättar om Moas första konversation med en jämnårig!

Trevlig midsommar!

En alldeles vanlig dag.

Vi har nämligen inte gjort nåt särskilt alls idag. Mormor har varit och hälsat på. Hon kommer ju till Gävle en gång i veckan och av någon konstig anledning stannar hon längre för var gång. Moa är oftast på sitt mest charmanta humör när mormor är på besök. Vi passade därför på att göra som sist, ge Moa ett bad. Det är mycket enklare att bada henne när man är två. En som badar och tvättar (jag) och en som underhåller och distraherar (mormor). Den här gången fick Moa prova på att sitta upp i badbaljan en kortis och det uppskattades. Det viftades med fötter och famlades efter vatten. MysMoa.

Moa har funnit sig tillrätta i sittdelen nu. Hon har hittat bygeln, den är så skön att slänga upp en fot på. Ser lite kaxigt ut. Snutten över ansiktet och foten på bygeln. Då sover hon gott.

För övrigt så har jag inte tid att skriva så mycket mer nu. Jag ska sy lite mössor. :)

Projektet och UAS.

Nu kan jag inte hålla mig längre! Jag har sytt mössor. Fina små mössor som jag tänkte åka upp till Neo med.
Moas första mössa här i Gävle var så ful, hon såg ännu mer ut som en liten tomte än vad hon redan gjorde. Visst måste man väl få ha en fin mössa som sin allra första? Som förälder har man ju oftast inte hunnit köpt nån fin liten minimössa. Tänk vad bra om det då finns fina på avdelningen, som man dessutom får ta med sig hem som minne.

Jag har sytt i två storlekar som borde motsvara 28-30 veckor och 31-34. Har inget facit att gå efter så jag har gått efter Moa. De gula, gröna och lila är köpetyger och de andra är från linnen och tröjor som jag haft eller fått av vänner. Mjuka, sköna och med alla kemikalier borttvättade för länge sedan.
Jag mår bra av att ge saker till neo. Det känns som om jag har en skuld som jag betalar av på. Jag står i skuld till livet, turen, ödet eller slumpen, välj själv. Om ni bor i Gävle och har en tröja/ett linne etc. som ni tror skulle passa bra på ett pyttehuvud i form av en mössa så tar jag tacksamt emot. Gärna mönster på...

I övrigt så har vi varit på Ackis idag och träffat kirurgen som opererade Moas bråck för andra gången. Eftersom det är ovanligt att bråck kommer tillbaka och ännu ovanligare att det gör det på tjejer så ville han träffa Moa igen nu när det gått några månader. Moa fick idel beröm, ärren såg fina ut, Moa såg jättefin ut och allt var bara bra. Eller nja, han var inte så nöjd med hennes navels utseende. Jag som tycker det är den finaste navel jag nånsin sett på en bäbis och tusen gånger finare än hur det såg ut innan operationen.

Imorse fick jag alltså väcka Moa för att vi skulle hinna ner till Uppsala i tid. Kl 9:00 tyckte jag det var dags men det tyckt inte hon, hon sov som en stock. Jag lät henne sova till kvart över men sen lära jag väcka henne. Passade på att fota hennes morgonmin. Alltid en solstråle på morgonen. Tyvärr fick hon syn på mobilen ganska snabbt och då blev det mycket mer spännande att titta fokuserat på den än att le mot mamma.

Projekt på gång.

Jag är mitt uppe i ett litet självpåtaget projekt. Det är fantastiskt roligt men tar lite tid. Det som förr blev klart på en kväll tar nu tre kvällar att färdigställa, jag har liksom inte tid över på samma sätt nu. Jag har fått lära om helt enkelt och jag har slutat lova saker tidsmässigt sett. Eftersom jag gärna vill fortsätta med det jag håller på med bjuds det på lite bilder istället. Bara bra kort! Eller nja. Inte bara...

Med mina ögon.

Tänk om ni kunde se med mina ögon, vilken kärlek ni skulle känna då...

Babbel och stark nacke!

Oh idag skulle jag kunna berätta hur mycket som helst!

Till exempel om hur söt hon var när hon somnade i bilen med öppen mun...

Eller om när jag trodde att hon sov bredvid mig i soffan tills jag hörde det här...

 

Men så på kvällskvisten lade jag henne på täcket som ligger på golvet i köket. Jag skulle göra i ordning hennes mat och det är lättare med två händer. Fick lite dåligt samvete över att det var länge sedan vi testade med magläge. Jag har lagt det lite åt sidan eftersom det inte är så populärt hos fröken. Men nu var det dags tyckte jag så jag hjälpte henne att rulla över från rygg till mage och ni kan inte förstå min förvåning. Hon ligger med huvudet i luften, stöttar sig lite på underarmarna medan hon ser sig omkring. Från sida till sida vrider hon huvudet och jag famlar febrilt efter mobilen för det här vill jag dokumentera! Nä, den ligger kvar i vardagsrummet. Springer in och hämtar den och när jag kommer tillbaka har hon hunnit bli lite trött. Men jag lyckas i alla fall fånga lite på film. Ignorera mammans fjantbäbisröst är ni snälla.

 

Jag blir ju så himla glad! Och förvånad. Förvånad över att upptäcka att jag nog varit lite orolig trots allt. Orolig över motoriken. Men nu skriver vi check bakom magläge och mamman har upptäckt att hon inte är så cool som hon tror. Igen.

För ett år sedan..

För ett år sedan hade vi precis plussat. Jag gick omkring i ett litet rus och ville skrika ut till världen att vi väntade barn. En liten knodd. En kotte. En mini-me. Det var pirrigt och oerhört svårt att hålla tyst. För man är ju försiktig i början, det är så mycket som kan hända. Jag hade läst i alla möjliga böcker och tidningar att de första 12 veckorna kan det gå hursomhelst. De två första veckorna efter plusset gick jag nästan och väntade på en blödning, för så här fort kan det väl inte gå? Sån här tur kan vi väl inte ha? Men när två veckor gått och inget hänt började jag slappna av. Kan hända att jag berättade för någon, kan hända att vi berättade för någon på midsommarafton. Kändes oundvikligt med tanke på att vi hade midsommarfest hemma hos oss. Och jag drack ju inget...

När de första tolv veckorna gått andades vi ut på riktigt, faran var över. Men för säkerhets skull bestämde vi oss för att vänta med att berätta för "hela världen" tills vi varit på RutinUltraLjud, RUL, i vecka 19. Självklart kunde vi inte hålla oss så länge och nånstans i vecka 15 avslöjade vi vår hemlighet. I vecka 19 var vi på RUL men fick komma tillbaka då bäbis inte var samarbetsvillig nog så att barnsmorskan kunde mäta. Men att det var en frisk bäbis därinne kunde hon se. Veckan efter gjorde vi ett nytt försök och då gick det bättre. Vi fick reda på Beräknad Födelse, 1a mars och att det var en flicka. Hon fick arbetsnamnet Diesel-Doris och jag tyckte det var roligt att hon kanske skulle komma på min morfars födelsedag och en vecka före min. Tänkte att jag antagligen skulle gå över tiden och kanske skulle jag föda när jag fyllde år!

Veckorna rullade på, jag hade foglossning och jätteont i bäckenet, svårt att gå. När jag var i vecka 23 åkte vi till i Egypten en vecka. Vi ville passa på innan vi blev tre. När vi kom hem var det dags att lyssna på hjärtljuden för första gången. Jag kommer ihåg att jag blev besviken. Visst det var underbart att höra knodden men så livsomvälvande som en del beskriver det som var det inte. Jag läste i gravidtidningar att om en bäbis föds i vecka 28 har den stora chanser att överleva och det blev mitt nästa mål. Men jag sa inget. Varför skulle jag göra det? Jag skulle ju föda barn i mars.  Kan inte låta bli att undra om kroppen kände på sig att det var något på gång, nåt tok? För första helgen i december när jag var i vecka 27+ började jag må riktigt dåligt. Vad som hände sedan kan ni läsa om här.

För ett år sedan hade vi precis plussat. Jag går fortfarande omkring i ett litet rus och vill skrika ut till världen att jag har en fantastisk dotter. Det blev inte som vi trodde och vägen hit har varit lång och rent ut sagt skitjobbig, men resultatet är detsamma. Vi är föräldrar. Till Diesel-Doris aka Moa.

Kodak-Moment.

Jag vet i och för sig inte om det fortfarande kallas så? Kodak har väl mer eller mindre försvunnit i skymundan sen digitalkameran kom. Det har hursomhelst varit gott om Kodak-moments idag. Solskens-Moa har varit i sitt esse. Digitalkameran har fört med sig att man tar en väldans massa kort, vissa bra andra inte. Och när Moa fick sin prasselfilt med labels på idag blev hon väldigt förtjust, ergo Kodak-moment!

 Först blev jag lite trött, men jag håller i den för säkerhets skull. Så att inte mamma tar tillbaka den!

 Och tänk, den smakade till och med bra...

Titta titta elefanten, har du sett vad jag har fått?

Det är roligt att se att hon har börjat uppskatta leksakerna hon får, verkligen bli glad över att leka.
Vi har börjat med en ny sak här hemma. Jag hoppas på att göra det till en vana. Efter alla mål sitter vi och tar det lite lugnt i soffan så att maten får sjunka lite innan jag börjar "bråka" med henne. Två dagar i rad har jag läst för Moa stunden efter frukost. Hon tittar på bilden och ibland babblar hon när jag läser. Vi läser om Max. Och om Max boll, balja och kaka. Jag älskar att läsa och vill så gärna att Moa ska tycka om det när hon blir större. Någonting säger mig att jag kommer att vara spyless på Max, Alfons, Ingrid och allt vad dom nu heter men det är det värt.

Moa fick ett brev idag. Sitt alldeles första som inte innehåller en kallelse eller sjukvårdsfaktura eller reklam. Det var ett brev från "tanterna" på 107A. Deras ord, för tanter vettefasiken om jag skulle kalla dom. Jag undrar ofta om någon av dom läser bloggen, om de vet hur fin Moa är och vad stor hon blivit. Och att jag från att ha varit en ledsen, orolig mamma som knappt vågade ta i sin dotter har blivit en rätt okej morsa...
Jag vill gärna hälsa på och visa upp henne, men då vill jag ju tajma in så att de som hade Moa mest jobbar då. Hur nu det ska gå till?

Kunde inte låta bli att filma henne när hon prasslade på.....

Trädgård 2.0

Det skiljer ungefär en månad på bilderna. Helt plötsligt har vi en trädgård och inte bara en gräsmatta. Det som saknas nu är en lekstuga/förråd som ska stå på gruset nere till höger. Vi ska skära bort markduk och lägga lite kantsten också. Runt paviljongen växer det jordgubbar, vita och röda, och kryddor. I pallkragarna har ruccolan och rädisorna kommit upp. Lite mer sol så kommer nog resten.

Nästa sommar vill jag ha en lillefis som tultar omkring här nere...

Sömn + mat = tillväxt.

Så sägs det i alla fall. Hittills har vi inte märkt av Moas tillväxtperioder alls. Utvecklingsfaserna, när det händer saker i hjärnan, har vi däremot kunnat identifiera ganska lätt. Men nu måste Lillefis befinna sig i en tillväxtperiod. Igår och i förrgår märkte jag att hon var lite tröttare än vanligt och idag har hon sovit nästan hela dagen. Imorse sov hon ända till 10 och det som i vanliga fall har varit powernaps på en kvart eller halvtimme har varit sovstunder på 3-4 timmar. Tack och lov så äter, kissar och bajsar hon som vanligt och det var därför jag började misstänka tillväxtperiod. På sin vakentid har hon varit sitt vanliga glada jag och charmade som vanligt mormor när hon hälsade på.

Av förklarliga skäl finns det inte så mycket att berätta. Jag hann med att bada henne efter lunchen och för andra gången tror jag att Moa tyckte det var riktigt skönt. Det kom ingen tår och inget grin den här gången heller. Trots att pappa inte var med...

I en grupp jag hänger i Facebook uppstod en diskussion om det här med att jämföra barn. Det klart man inte ska jämföra barn men för det första är det väldigt svårt att låta bli och för det andra vill jag gärna hålla kolla på vad Moa bör kunna och när hon bör kunna det. Om det skulle visa sig att nåt är galet vill jag kunna fånga upp henne i tid, ge henne de bästa förutsättningarna hon kan få. Som alla föräldrar vill för sitt barn. Men jag är väl medveten om att det finns ett ganska stort spann på vad som är "normalt" och målar inte fan på väggen.

Jag kommer ihåg en krönika som Anna-Lena Brundin skrev för en herrans massa år sedan. Hon berättade om sin farmor som hävdade att det inte finns några problem. Om ett problem har en lösning så är det inget problem, har det inte en lösning är det heller inget problem. Då är det ett faktum. Tänkvärt tycker jag.

Kompisar från förr...

Lilla rara skrattande leende Moa! Man blir ju bara så glad när hon är glad. När hon ler på morgonen vid första ögonkastet, VARJE morgon. Tro mig, jag är inte till min fördel på morgonen så det måste bero på att tösabiten blir glad av att se mamma efter en natts "frånvaro". På samma sätt blir vi ledsna när hon är ledsen, det kryper i kroppen när vi inte lyckas tolka hennes gråt. Humörsvängningar DeLuxe är det att leva med en bäbis. Från himmel till helvete på en sekund. Och tvärtom. Tack och lov. Detta barn, denna fina unge, vårt hjärta är mest glad hela tiden. Idag skrattade hon igen, tredje gången det kommit ett riktigt skratt. Min vän C med dotter A var här på besök och när C sjöng en hittepåvisa för Moa kom ett litet garv. Och jag är i sjunde himlen...

Cs dotter A har jag berättat om förr. Hon är född ganska precis en månad efter Moa men ligger ca två månader före utvecklingsmässigt sett. Det märks bland annat på nackstyrka, att hon rullar ofta och gärna och att A är ännu mer intresserad av att interagera med sin mamma än vad Moa är. Det är en fantastisk familj att umgås med och en rolig titt in i framtiden, även om det bara är två månader fram. Jag och C känner varandra från skoltiden och har haft mycket skoj ihop. Hoppas våra döttrar också kommer att ha roligt tillsammans. Jag ser framför mig lek i plaskpool och rosiga kinder i pulkabacken. Än så länge är de för små för att ha nåt nöje av varandra även om de gärna sympatigråter med den andra.
På den första bilden tycker jag ni ska spana in Moas surläpp.

A är lite nyfiken på vem den där filuren är, Moa förstår nog inte riktigt att det är polare...

Pojkflicka!

Varför heter det så egentligen? Borde det inte vara flickpojke? Det egentliga könet först?

Tankarna började snurra när jag var in på en leksaksaffär idag och på "tjejhyllan" som var rosa, fanns det strykbräda, skurhink, kastrullset och allt du kan tänka dig som har med hushållsarbete att göra. Det störde mig. Inte att det finns som leksaker utan att det så tydligt riktar sig till flickor. Det finns pojkar som tycker det är jätteroligt att göra som mamma gör, vem ska de identifiera sig med? Flickan med rosetter i håret eller flickan med förklädet? För så såg det ut i skyltningen. Och om nu Moa väldigt gärna vill ha en traktor ska hon då behöva känna sig konstig i jämförelse med pojkarna i den skyltningen?

Nu är det väl så att våra barn inte reflekterar över skyltningen i en affär...än. Sakta men säkert vänjs de in i stereotypa roller. De kanske inte faller inom ramarna men visst påverkas de.

Det märks att jag tittar på omvärlden genom andra glasögon nu, sen jag fick barn. Jag vill att Moa ska växa upp som ett litet busfrö, lorta ner sig i lerpölarna, spreta med lillfingret när hon leker med dockservisen. Att hon ska bli överlycklig när hon får provsitta våra motorcyklar och tycka att det är roligt när vi flätar hennes hår.
Som ett tryggt barn, förvissad om att vi älskar henne över allt annat oavsett vad hon gör.

Visst ja, tårtan!

Jag har ju inte visat tårtan än, eller snarare tårtorna. Det blev två halvor istället för en hel. Fyller man ett halvår kan man inte ha en hel tårta, så är det bara. Våra hojåkande vänner kom hit och firade Moa med oss och åt tårtan som bestod av ljusa bottnar, päronmousse och mariannefluff. Under marsipanen hade jag spacklat med vit chokladsmörkräm för att inte marsipanen skulle "svettas". Det var jätteroligt att göra dom och jag gör säkert fler. Men jag är inte så konstnärlig som jag vill tro...

Moa har varit med på sitt första restaurangbesök idag. Vi åkte in till stan och åt på O´Learys, alla tre. Kanongott och skönt att inte behöva tänka på mat. När vi kom hem körde vi på i trädgården. Moa har sittdelen i vagnen och det går jättebra. Den blir nog kvar, jag tycker det är så bra att kunna variera sitt/liggställningen för henne plus att hon har en tendens att ligga rakare med huvudet i den om man jämför med liggdelen. Moa har varit en gladfis idag och flera gånger har vi trott att det ska komma ett skratt. Men hon håller oss på sträckbänken...

Moas första halvår - sammanfattning.

Den här bloggen började med en sammanfattning på nyårsdagen. Jag behövde ett sätt att bearbeta allt som hänt och fortfarande hände och det visade sig även vara ett ypperligt sätt att föra dagbok. Från att leva med katastroftänk varje dag har bloggen och mitt liv övergått till en vanlig vardag. Jag är oändligt tacksam över att det har gått bra så här långt och jag förväntar mig faktiskt att det kommer att fortsätta så. Däremot är vi uppmärksamma på hennes utveckling så att vi ska ha möjlighet att hjälpa henne i tid.

När vi precis kommit hem från sjukhuset frågade en sjuksköterska mig om det var som jag trott att bli förälder? Jag svarade att jag inte hade trott att jag skulle vara så här rädd. Och så känner jag fortfarande men av andra anledningar, normala anledningar. Nu när jag varit förälder i ett halvår skulle jag svara på frågan såhär; Jag hade inte trott att jag skulle känna sån obeskrivbar kärlek!

December.

Diesel-Doris kommer till världen under dramatiska former och får heta Moa. Tre månader för tidigt blir vi föräldrar och jag är livrädd varje dag. Det blir en månad full av "första gången". Första gången hon badar, första gången utan cpap och så vidare. Vi firar Jul och Nyår på sjukhuset och får lära oss att inte planera. Jag har ständigt dåligt samvete och kämpar med pumpningen.

Januari.

Moa börjar ha kläder på sig men hamnar i cpap igen efter att ha varit utan i nästan två veckor. Jag börjar sakta förstå att hon kommer att överleva och vi kommer att få ta med henne hem. I mitten på månaden får vi komma in på ett eget rum och för första gången bo som en familj alla tre, äntligen. I slutet på Januari spränger Moa två-kilosgränsen och vi får åka hem.

Februari.

Februari blir en extremt jobbig månad. Hon blir av med sonden men den sätts tillbaka efter nån vecka. Hon slutar andas och vi åker ambulans. Bråcket upptäcks och hon opereras för det nere i Uppsala. Efter några dagar är bråcket tillbaka. Hon sjunker i Hb och får blod. Efter åtta veckors pumpande inser jag att jag aldrig kommer kunna amma henne och slutar därför pumpa. Mitt i allt detta ska vi försöka hitta en ny grund att stå på. Som en familj i vårt eget hem.

Mars.

Den första mars har Moa BF och väger 3,5 kg. Precis som en genomsnittlig nyfödd och jag är inte längre rädd att hon ska gå sönder när jag sköter om henne. Jag har fortfarande lite ångest vid matdags, livrädd att hon ska sluta andas igen. Vi är utskrivna från neonatalavdelningen och har börjat gå till Bvc. I slutet på månaden genomförs Moas andra bråckoperation. Med lyckat resultat och navelbråcket fixat på köpet. Moas ålder räknas inte längre i graviditetsveckor.

April.

Efter sista bråckoperationen har vi en ny bäbis. Hon är mycket piggare, gladare och utvecklas fort. Vi har äntligen en vardag utan rädslor och onödig oro. Moa börjar bli en knubbis och hennes kurva pekar uppåt. Vi tar kort till tidningen och jag slänger av mig offerkoftan mer och mer. Det är svårt att vänja sig av med oro. 

Maj.

Moa ler allt oftare och har börjat babbla. Vi är hos sjukgymnasten för första gången och får en OK-stämpel i rumpan. Moa griper efter leksaker och allt ska in i munnen. Hon gör det en tremånaders bäbis ska göra och vi tycker det är underbart att få gensvar efter en extremlång bäbistid. Moa får också vara med på sin första cruising och tycker det är så spännande att hon är vaken hela kvällen.

Juni.

Moa är en väldigt nöjd bäbis. Hon är sällan ledsen och sover hela nätter sen ett bra tag tillbaka. Hon tycker om när man sjunger för henne och blir alltmer intresserad av att sitta. Ligga på mage tycker hon inte om alls och vi tränar sällan. I Juni plockar vi fram sittdelen till vagnen men har inte bytt helt än. Moa har tydliga rutiner och är duktig på att säga ifrån om hon inte är nöjd. Och idag firar vi ett halvt år!

Idag känns det snudd på overkligt att hon varit så liten, så skör. Från 995 gram (913 som lägst) till nästan 7 kg på ett halvår känns och är fantastiskt. Jag är väldigt tacksam över att vi bor i Sverige och att Moa, och jag i viss mån, fått den vård vi har fått. Det senaste halvåret har förändrat mig i grunden och jag är mycket mer ödmjuk och blödig nu. Jag önskar ingen att få barn för tidigt och jag vill inte göra om det, men jag har svårt att föreställa mig hur det skulle ha varit om jag hade gått tiden ut. Enstaka gånger väller skuldkänslorna över mig igen, över att jag inte kunde ha kvar henne i magen och över att jag inte kunde amma henne. Men det blir längre och längre mellan gångerna. Vi njuter av livet och av Moa.