Dagen före...

Imorgon fyller hjärtat två år. Två år, det känns helt galet. För två år sedan låg vi på Uppsala Akademiska Sjukhus BB-avdelning. Det var nära att hon haft sin födelsedag idag men tack vare förbättrade flöden i navelsträngen så fick hon bo kvar ytterligare ett dygn. 

Vi hade haft besök av en av neonatologerna från 95f som berättat om risker, vad som kunde hända, helt enkelt vad vi kunde förvänta oss. Helt ärligt så förstod jag ingenting av det. Jag hade ingenting att relatera till, kunde inte sätta in hans ord i ett sammanhang. Men jag är ändå glad över att den rutinen finns. Jag kände mig mycket väl omhändertagen och väl övervakad. 

Men den första känslan som infann sig när de informerade om att de ville snitta dagen efter var lättnad. Nu skulle jag slippa ansvaret att hålla henne vid liv, slippa känna efter hela tiden om jag kände henne röra på sig. 

Sen kom oron, fast en väldigt märklig oro. Vi fnissade av nervositet och fattade fortfarande inte att detta hände oss. Allt var så overkligt. Vi hade börjat längta hem, haha efter fyra dagar på sjukhus längtade vi hem! Vi funderade på om hon skulle se ut som en Moa. Om det var en Moa som kom till oss eller om det var nån helt annan. 

Idag har vi haft Födelsedagskalas, med stort F! Tack vare alla inblandade har Moa haft en fantastisk dag och det var en trött krigare som störtade i säng när sista gästen gått hem. Imorgon på hennes födelsedag tar vi det piano. Inget planerat alls utan bara en massa mys. Hoppas jag i alla fall. 

Om jag idag ser tillbaka på sjukhustiden önskar jag att jag inte behövt vara så rädd. Att jag inte känt sån skuld. Om det nu skulle hända igen skulle jag säkert vara rädd. Jag skulle säkert känna skuld igen. Men jag skulle känna en större tilltro till att mitt barn klarar det här! Känna en större trygghet i mig själv som både mamma och som neo-veteran. Jag vet ju idag att hur jobbigt det än är, hur rädd jag än är så går det för det mesta bra. Till slut får man åka hem som familj. 

Moa ligger bredvid mig nu, andas tungt, sover. Fnissar ibland till i sömnen så jag nästan tror hon vaknat. Hennes lilla mjuka lena mini-hand ligger på min arm och klämmer ibland till som för att känna efter om jag fortfarande ligger där. Ibland tar hon min hand och lägger den på sin mage. Jag undrar om hennes kropp minns alla timmar vi låg känguru? Jag undrar om hon förstår att vårt band är speciellt? 

En prematurmammas bekännelse.

När jag började blogga var det inte många som visste vem jag var. Bloggen var inte ens offentlig den första tiden. Jag kunde skriva om allt jag kände, om allt som hände. Om jag ville. 

Idag ser det lite annorlunda ut. Många av er som läser vet vem jag är. Ni kanske inte inte känner mig personligen men tack vare de grupper jag är med i så har ni ett hum om vem jag är. Och givetvis vet släkt och vänner om bloggen nu. Jag vill ha det så, jag vill att ni som läser ska veta att det är jag som skriver. Ibland kanske ni får en aha-upplevelse till varför jag mådde så dåligt och en större förståelse för varför jag fortfarande, två år senare, blir (i era ögon orimligt) orolig för Moas utveckling. 

Men på samma gång innebär detta att jag cencurerar mig själv ibland. Rädd att såra någon som läser. Vill inte göra någon ledsen. 

Jag är som sagt med i några grupper på Facebook, varav en är för extremt för tidigt födda barn och den andra är för föräldrar till barn som är född senare än v 29. Jag känner mer och mer att jag inte hör hemma i nån av dom. Vi hamnar liksom mellan de båda grupperna. I gruppen med för tidigt födda vill jag inte känna mig "värst" när jag kommer dragandes med Moas födelsevecka och födelsevikt. Och i den för extremprematurer är det så många hjältar till barn som haft en mycket svårare resa än vad Moa hade. Jag vet att man inte ska jämföra. Men det gör man ju lite grann ändå. Eller hur? 

När någon frågar mig hur vår resa var svarar jag; den var ganska smidig, gick ganska bra. Men gjorde den egentligen det. Gör det faktum att andra har haft fler operationer min upplevelse till något den inte var? Ja, jag tror det. För den var inte smidig. Hela första månaden trodde jag att Moa kunde dö vilken dag som helst. Så liten bäbis hade jag aldrig sett förr och nu var hon dessutom min dotter, vår dotter. Vårt första barn. Idag vet jag att barn hälften av Moas storlek överlever och klarar sig bra. Men då visste jag inget. Och operationerna var "bara" för bråck. Men det är fortfarande en sövning och ett kirurgiskt ingrepp. Vid första operationen var hon inte ens fullgången. 

Hon hade även problem med andningen ett tag efter vi blivit hemskrivna. Mitt hjärta brister när jag tänker på att Moas pappa har fått göra hlr på sin dotter, vår dotter. I soffan i vårt vardagsrum. Sen kom ambulansen och tog med oss in. Än idag börjar i stort sett gråta när jag möter en ambulans med sirener. Kan inte låta bli att undra om det ligger en bäbis däri. 

När jag censurerar mig själv, slätar över, säger att allt gick smidigt, då ljuger jag för mig själv. Jag förnekar min dotter att vara det mirakel hon faktiskt är. Prematurer är sköra, små och svaga men samtidigt så starka. Såna fighters. 

Nu när Moa haft ögoninflammation och vi fått hålla fast henne för att kunna droppa medicin i vår panikslagna dotters ögon kommer allt tillbaka. När hon låg på sjukhuset kämpade hon ju inte emot, det var hon för svag för. Men jag var lika tvingande trots att jag inte ens höll i sprutan/nålen/sonden/tina-koppen. Alla prover och undersökningar jag inte kunde skydda henne från. Alla gånger hon skrek av smärta från sitt inklämda bråck. Vad blir det av det om jag hela tiden slätar över? Rädd att såra nån som haft eller har det värre. Hur mäter man lidande? På en skala? 

Snart är det den 5e december. Då är det två år sedan jag blev inlagd. Förra året åkte jag upp till förlossningen med tårtor. Hade de inte tagit mig på allvar när jag ringde vet jag inte hur allt hade slutat. Jag är henne evigt tacksam, hon som svarade i telefonen. 

Ögoninflammation och framsteg.

Jag ska sluta tjata om hur ont om tid jag har, det känns som att ni förstått det vid det här laget.

Moa har haft ögoninflammation och en ganska elak sådan. På tisdagen, för en vecka sedan, såg vi första tecknet och bara 2 dagar senare var det så illa att vi ringde Bvc. Vi fick komma dit under lunchtid när inga andra barn var där och både Moas Bvc-sköterska och hennes elev tyckte att det såg lite väl jobbigt ut. Vi fick en ögonsalva utskriven och idag ser hon nästan ut som vanligt igen. 

Att få ögonsalva i ögonen är nog så jobbigt för en vuxen och ännu obehagligare lär det vara om man är ett barn, inte riktigt förstår varför och dessutom blir fasthållen under tiden. Usch, jag hatar när jag lär tvinga henne på detta sätt. Vissa gånger gick det jättebra i första ögat, hon låg blickstilla och väntade. Men när det var dags för andra ögat hade hon kommit på vad det handlade om vi fick hålla fast armarna. Vi pratar såklart med henne hela tiden och försöker distrahera så gott det går. När vi är klara applåderar hon sig själv när vi berömmer att hon varit duktig. Och det känns så hjärtskärande på nåt konstigt vis. "Mamma och pappa gör mig illa men de säger i varje fall att jag är duktig." Oh, jag hoppas hon förstår lite av vad vi förklarar, att ögat mår dåligt och behöver medicin för att må bra igen. 

Häromdagen var jag på väg att trilla av stolen av häpnad. Vi sitter och ritar i köket och helt plötsligt säger Moa klart och tydligt "blå" samtidigt som hon gör tecknet för blå. Kritan hon håller i är blå. Vår stora tjej! Och efter den framgången tror jag hon har fått ökat självförtroende för nu testas det mycket mer än innan. Så roligt och så skönt att hon kommit igång på allvar. 

Några fler monsterutbrott har vi sluppit och det tackar vi för. Visst hon kan bli sur och arg men inte på samma desperata sätt. Vi kanske har blivit bättre på att läsa varandras signaler? 

Om två veckor fyller hon två år och alla årsdagar närmar sig. Dagen jag blev inlagd, dagen hon föddes och dagen vi fick byta till Gävle Sjukhus från Akademiska är inristade i min själ. Konstigt nog minns jag inte riktigt dagen vi blev hemskrivna? 25e januari? 27e? Jag vet att hon var i v 35, att hon vägde 2 kg och att det var i slutet på januari men inte exakt datum. Och det är ändå en väldigt stor dag i vårt liv. 

Om du vill förstå...

...tycker jag att du ska se den här filmen.

Moas två-årsdag närmar sig med stormsteg och tankarna börjar snurra igen. Ibland blir jag rädd att jag fastnat i en offerkofta light. Men jag tror att det bara är att inse, jag ÄR en annan människa sen hon kom. Sättet jag blev mamma på har förändrat mig och gör mig till den jag är idag. Och vet ni, jag tycker om den personen. Ingenting kan förändra de traumatiska händelser man går igenom i livet. Men man kan låta dom inte ha skett förgäves.

Ta hand om er

 

 

Världsprematurmånaden.

November är världsprematurmånaden och den 17e i månaden är det världsprematurdagen.

Det är många så som jag som tänker tillbaka på en tid i en bubbla, ovisshet och där allt man trodde man visste om graviditet och nyfödda omvärderades. Termen småbarn fick en helt ny innebörd.

När ett barn startar sitt liv på NEO är det flera i omgivningen som berörs, många som håller andan och inte vågar glädjas och en hel del information att sätta sig in i. ...

Det många inte vet är att dessa barn må ha skör hud men de är starka och tack vare rätt hjälp och dessa barns otroliga glöd kan även mycket små barn klara sig riktigt bra. Men både barnen och familjerna behöver hjälp, hjälp att växa, andningshjälp, blod, mjölk... och hjälp att undvika infektioner samt information och stöd att bearbeta sina tankar och känslor.

För mig handlar det om Moa 995g (913g som minst), som fick 2ml donerad mjölk genom näsan och redan första de första dagarna förvånade sköterskorna med sitt humör. 2 operationer senare och efter lite trassel med andningen fick vi äntligen åka hem och vara en familj.

 23 månader senare är Moa rätt lik den hon var som nyfödd, fortfarande lite liten (fast hon har multiplicerat sin vikt med 10), stark och vet både vad hon vill och hur hon skall få tag i det. Hon är en glad och framåt tös som charmar de flesta inte minst mamma och pappa.

 Alla tankar går till dem som kämpar nu och till dem som lämnat oss alldeles förtidigt.

Det finns många sätt att stödja dessa små,

Ta del av hygienråd (gratis och bra för alla barn):

http://www.vgregion.se/sv/Regionkansliet/Halso--och-sjukvardsavdelningen/Strategisk-utvecklingsenhet/Smittskyddsenheten/HYFS-Hygiensjukskoterska-i-Forskola/

Donera blod och mjölk:
http://www.brostmjolkforlivet.se/Din-lokala-mjolkbank.html
http://geblod.nu/regionsvaljaren/

Skapa:

 Virka:
https://www.facebook.com/VirkaBlackfisk

Sy:
https://www.facebook.com/groups/695608890455692/

Eller genom information och ekonomiskt stöd:
www.pytteliten.net
www.lillabarnet.se
www.prematurmirakel.se

 

Stress

Ibland känns det som om jag ska gå under av stress. Jag har en förmåga att ta på mig för mycket, har svårt att säga nej. Det i kombination med skola och familj är en dålig idé. Så nu försöker jag säga nej ibland. Sänka kraven på mig själv helt enkelt. Det måste få vara okej att bara sitta i soffan en kväll utan att förgås av dåligt samvete. "Jag borde..." "Jag kanske ska..." är tankar jag försöker att inte tänka. 

Och med det sagt måste jag ju få berätta nåt jag är stolt över! I lördags skrev jag högskoleprovet och jag gjorde det faktiskt ganska så bra. På den verbala delen, den som innefattar svenska och engelska prickade jag nästan in alla rätt på! Helt galet. Och tur var väl det eftersom jag bara hade hälften rätt på matematikdelen. Tyvärr var det en del begrepp som jag inte visste vad det var så i skrivande stund kunde jag inte ens försöka mig på att räkna ut det. Men om jag utgår ifrån de norminella poängen från de tre föregående proven så hamnar jag på 1,4 - 1,5 och det är ju inte fy skam! I vår ska jag nog skriva igen och plugga lite mer matte innan dess. Jag bör kunna förbättra mitt resultat ganska enkelt. 

För att komma in på socionomprogrammet på Gävle Högskola höstterminen -13 krävdes 1,2 och på Dalarnas Högskola 0,7 så jag har ju bra marginal som det är. Skönt! 

Moa mår fint, hon blir större och större. Hon pratar fortfarande inte men är en jäkel på att härma djur. Jag tror dock att hon tycker det är jobbigt att inte kunna kommunicera med omgivningen. Ibland får hon såna utbrott att jag blir orolig. Hon gråter, skriker, vill inte vara i famnen, inte vara på golvet, hon försöker skalla det som är i närheten oavsett om det är min näsa, golvet eller en dörrpost, och så biter hon. Det går inte att få kontakt med henne alls under de "episoderna". Det oroar mig. Det klart att hon får vara arg, men hon gör ju faktiskt illa sig själv och oss. 

Men oftast är hon våran gladfis! Här provar hon sin nya vinterjacka. På bilden här under har jag äntligen fått sätta upp hennes hår. I och för sig fick snodden bara sitta i en kvart men det är ett framsteg i alla fall. Hon börjar få så långt hår att det vore bra att kunna få det ur vägen ibland. 

Förklaring.

En förklaring till att jag inte hinner med att blogga så mycket nu är denna blogg: http://prematurbarngavle.blogspot.se/. Mycket tid har lagts ner på att få igång denna insamling. Som jag redan skrivit, och ni kanske ledsnat på att läsa, så klappar mitt hjärta lite extra för de familjer som ligger inne på Gävles Neonatal tillsammans med sina bäbisar.

Skuld.

I onsdags blev jag uppringd av TV4 GävleDala. De hade läst reportaget och ville göra ett inslag. Jätteroligt såklart! De av er som känner mig vet att jag är väldigt långt bort från att vara en linslus. Men jag tackade såklart ja. Att få berätta om syprojektet och kanske få fler som vill engagera sig känns toppen, ett tillfälle för bra att säga nej till. Och att det dessutom innebär lite uppmärksamhet åt för tidigt födda barn är ju ingen nackdel. 

Varför är det bra med att uppmärksamma för tidigt födda barn? Jo, för synliggör vi prematurer och deras föräldrar kanske det ökar förståelsen för vilket trauma det är. Det kanske kan innebära en slant extra till spädbarnsfonden. Vem vet? 

Så i torsdags blev jag filmad medan jag satt och sydde och så gjordes det en kort intervju. Hoppas jag slipper ta fram skämskudden när det sänds. Tyvärr vet jag inte när det sänds. Reportern påpekade att det är ett tidlöst inslag, lika aktuellt nu som om en månad. Och tyvärr har han rätt. 

Har fått en del frågor kring varför jag gör detta. Varför sy till små pyttisar? Egentligen är det till föräldrarna jag syr. Jag vill få dem att må lite bättre, om så bara för stunden. Ibland är det i de små stunderna vi hämtar kraft, andas ut. 

Men det allra första som dyker upp i huvudet när jag får frågan är inte det jag skrev ovan, utan; jag är en människa med en skuld. Precis så enkelt är det. En skuld till Moa för den tuffa starten. En skuld till mig själv och P för förlusten av vår oskuld. En skuld till sjukvården i allmänhet och till neonatalen i synnerhet. En skuld till alla de prematurföräldrar som får kämpa så mycket å sina barns vägnar. En skuld till de som istället blev föräldrar till en ängel. Det är ett tungt ok att bära och kan jag lätta på det, bara lite, så är det gott nog. 

Lokalkändis?

Idag var jag och Moa med i en lokaltidning här i Gävle. Förra veckan blev jag intervjuad av en supertrevlig tjej som ville veta mer om Moa och om det syprojekt jag skrivit om tidigare. Vill du läsa kan du göra det via denna länk.

Vill du läsa mer om projektet kan du göra det här.

I det "vanliga" livet så är allt fint. Moa knallar på och har börjat gilla att vi läser för henne. Som jag längtat efter det! Att få sitta med henne i knät, när som helst böja fram huvudet och sniffa henne i håret, känna hennes hand mot min arm, det är inget annat än en lisa för själen. Hon är fortfarande ledsen när jag lämnar henne på förskolan och det känns fortfarande lika jobbigt. Men det kanske är som så att hon behöver vara lite ledsen? Hon kanske vill sakna mig när jag går? Vem vet?

Den här fina bilden tog reportern på mig, Moa och Moas prematurdocka. Dockan beställde jag från http://www.pytteliten.net/sv/ för över ett år sedan. Jag tar inte fram den så ofta men är väldigt glad över att ha den. Vilket förhoppningsvis Moa också kommer att tycka så småningom.




Foto: Angelica Ränttilä.

Kan någon stoppa tiden?

För jag hinner inte med!

Min egen skola tar mycket tid, som sig bör. Men när man har två prov och två inlämningsuppgifter i tre olika ämnen under tre dagar kan man hålla sig för skratt. Men jag stortrivs med att plugga! Att få diskutera, lösa problem och verkligen tänka är så roligt. Jag känner att jag utvecklas varje dag och på så gott som varje lektion får jag en aha-upplevelse. Ibland stora, ibland små. Oftast ämnesrelaterade men ibland är det någon av mina kurskamrater som gör att jag får tänka till lite extra. 

Moa har varit hos sjukgymnasten igen, en prematurrelaterad kontroll. Hon ligger i fas med sin korrigerade ålder, som om hon vore född i mars. Och det är helt i sin ordning. Sjukgymnasten frågade även lite om talet och där konstaterade vi att hon släpar efter lite. Men vi bestämde oss för att avvakta eventuell vidare utredning. Hon kommer att bli kallad till Barnmottagningen för 2-årskontroll i december eller januari och vi får se då hur hon ligger till. I dagsläget är det inget som oroar mig. Det hinner hända mycket innan dess. Och nu har hon haft fullt upp med att gå. Var sak har sin tid. 

På förskolan går det bara bra om man bortser från att hon blir ledsen när man lämnar och när man hämtar. Så otroligt jobbigt att gå ifrån henne när hon gråter. Det spelar liksom ingen roll (jo, det klart det spelar roll.) att hon blir glad igen sen. Jag lämnar mitt gråtande barn med främmande människor och det känns inte bra. Det känns som om jag överger henne och jag kan inte låta bli att undra om det sätter spår hos henne? 

På torsdag kommer en reporter hem till oss från Mitt Gävle. De vill skriva om insamlingen jag är samordnare för. Så roligt, jag hoppas det kan ge ringar på vattnet. Läs mer här:

http://prematurbarngavle.blogg.se/

Om DU vill bidra till insamlingen till neonatalavdelningen 

på Gävle Sjukhus, kika runt på sidan eller kontakta

mig här. . 

Vab och skola.

Förra veckan på förskolan gick som en dans. Jag pussade, sa hej då och gick. Jag tror knappt hon registrerade att jag gick därifrån, så inne i leken var hon. Mycket skönt och en sak mindre att oroa sig för. Jag och pappa turades om med att hämta beroende på vem av oss som var närmast först. Jag stod och kikade lite på Moa innan jag gick in och har fått se en glad, social och intresserad tjej som lekte både med saker och kompisar.  Tills hon får syn på mig. Då kommer det lite snyft och nån tår men det är hastigt övergående. Det märks att det är fullt upp på dagarna nu, Moa är lite gnällig på eftermiddagarna. En ny upplevelse för hela familjen men det blir nog bättre när hon, och vi, vants vid det lite snabbare tempot. 

I söndags kändes hon varm och under natten kom febern. Jag brydde mig inte om att tempa för hon var såpass pigg att det var ointressant. På måndagen och tisdagen fick hon vara hemma med pappa. Hela dagen idag (tisdag) har hon varit sig själv och inte varit febervarm så imorgon tar vi nya tag. Hoppas det går bra att lämna trots att hon inte varit där på fyra dagar! 

I lördags var det cruising här i stan och vi bjöd E's storebror W på en sväng runt stan. Han gillar bilar. Och motorcyklar. Gissa om han tycker att Moa är lite cool? 

W ville dock inte vara med på bild, men E hoppade (nja) gladeligen in bakom ratten. 

Min skola har kört igång på allvar nu och alla nya begrepp snurrar i huvudet på mig. Jag läser bland annat naturkunskap och vi ägnar oss just nu åt ärftlighet, genteknik etc. Väldigt intressant måste jag säga och säkert lite intressantare nu när jag har barn. 

Man ångrar inte de barn man får, snarare de man inte får. 

Bättre än bra.

I måndags var vi på förskolan igen. Det började väldigt bra med att Moa ivrigt kröp in till sina nya kompisar! Inte väntade hon på mig. Väl inne får hon som vanligt en puss och massa kramar från sötaste M. Tror nog Moa tycker det är mysigt trots att hon blir kramad kring halsen. Mmmm säger hon. 

De fortsatte i samma goda anda. Strax innan fruktstundens slut kryper Moa iväg till badrummet, återigen utan mig. Där kliver hon upp på den lilla pallen och tvättar händerna. Sedan följer hon med strömmen av barn ut i hallen. Jag sitter hela tiden kvar i fruktstundsrummet. Dumt att lägga sig i när hon så tydligt klarar sig själv. När jag smyger ut så ser jag ryggen på henne försvinna ut genom dörren, hon håller en pedagog i handen. Pedagogen berättar senare för mig att Moa hade givit henne en sko och ville ha hjälp att sätta på sig ytterkläderna. Och när det var gjort tog Moa henne i handen och drog mot dörren. Så medan Moa lekte satt jag i personalrummet och drack kaffe. I samråd med pedagogerna kom vi fram till att jag skulle hålla mig undan till efter vilan. Under förutsättning att allt gick bra såklart. 

Och det gjorde det! Halv ett gick jag in på avdelningen igen. Moa var vaken och tillsammans med två andra barn lästes det en saga. Hon blev ledsen när hon fick syn på mig men det gick fort över. Lite mer närhetsbehov tyckte jag mig oxå märka. Vid halv två gick vi hem. Hon måste ha varit helt slut i fredags helt enkelt, eftersom hon reagerade så starkt. Trött efter att ha varit på förskola hela veckan och så bvc på det. Vi hade en superbra dag!

Så imorse lämnade jag henne som en vanlig dag. Och medians jag städade hemmet och var i skolan var Moa på sin förskola och hade roligt. Strax före lunch ringde de och berättade att allt gick bra. Vette tusan om hon ens märkte att jag gick, trots att jag sa hejda. 

Det känns jättebra att jag går i skolan och därför kunna begränsa antalet heltidsdagar för Moa. När hon är trygg i miljön ska jag börja lämna mer utefter mitt schema. Just nu är det bra om hon får vara med på det hon vant sig vid. 

Igår blev det yoghurt till mellis. 

Måndagsångest.

Jag har lite förskoleångest. Jag har en gnagande känsla av att pedagogerna vill att jag ska lämna Moa även om hon är hysteriskt ledsen igen. Ja, jag förstår att hon (ibland) kommer vara ledsen vid lämning. Och jag är okej med det. Det är okej att vara ledsen och att sakna mamma och pappa. Men så desperat som hon var i fredags... vill inte lämna henne då. 

Jag har tänkt mycket på det under helgen. Trots att det var min jobbhelg och vi har haft att göra har jag försökt att lägga upp en plan. Funderat på vad som är bäst för Moa. Vad mår hon bäst av när inte vara hemma är ett alternativ? Vad kan jag göra för att få henne att känna sig trygg på förskolan och för att hon ska förstå att vi kommer och hämtar henne sen? 

Mitt hjärta värker av tanken att hon ska känna sig övergiven, och att hon ska tro att vi struntar i henne och att hennes känslor inget betyder. 

Inskolning.

Veckan har som sagt inneburit inskolning. Moa ska bli en Trollslända. Den andra småbarnsavdelningen heter Fjärilen och där kommer hennes kompis W att gå. Pappa inledde veckan och var där måndag, tisdag och onsdag medan jag var i skolan. Om man uteblir från första lektionstillfället blir man struken från kursen så det kändes inte som nåt alternativ. Allt gick jättebra. Pappa kunde sitta på soffan och Moa utforskade alla leksaker och alla rum. Hon är lite för liten för att leka MED andra barn men givetvis är det spännande att titta vad de gör. Hon åt lunch och sov middag där utan problem. I onsdags tyckte pedagogerna att han skulle prova att gå ifrån och det gick också smärtfritt. 

I torsdags var det då min tur att ta över. Jag vill ju såklart vara med på inskolningen! Dels vill jag ju veta vad hon gör och hur det ser ut där. Och det är ju jag som ska lämna varje dag och hämta de flesta. Skulle kännas jättekonstigt att inte vara med alls förrän det var dags att lämna en vanlig vardag. Tanken är att man är där mellan 9 och 14, då hinner barnen vara med på de mesta utom frukosten. Så vi kom dit till 9, fruktstund halv tio och sen gick vi ut. När Moa kommit in i leken viskade en pedagog till mig att jag skulle gå. Kändes konstigt att gå utan att säga hej då, det gör vi ju alltid hemma. Men jag litar på att förskolepersonalen vet vad dom gör. Så jag gick. 

Vid halv ett var det dags att gå tillbaka för vid den tiden brukar Moa vakna. Hon sover inte alls länge där, 45 min som längst. När jag kom satt hon i soffan och en pedagog läste för henne. Hon rörde inte en min när hon fick syn på mig. Men så ryckte hon till och började kravla sig ner på golvet gråtandes. Hjärtat. 

När vi kom hem tog vi en till tupplur eftersom hon sovit så lite på förskolan. Hon sov en timme och sov mycket bättre på natten än de tidigare nätterna. Hon behöver mer sömn på dagen än bara 30-45 min. Men det kanske rättar till sig sen. 

Så var det dags igen idag. Så fort vi kommit innanför dörren så kommer en liten flicka fram till oss. Kramar Moa flera gånger, pussar på henne och håller om henne. Moa stod still och sa mmmm på samma sätt som när vi myser hemma. Så sött!! Den tjejen, M, hade tydligen fastnat för Moa tidigare i veckan. Sen blev det fruktstund och efter det gick vi i vanlig ordning ut. En av pedagogerna, som Moa verkar gilla lite extra, tog hennes hand och gick bort mot sandlådan. Precis som dagen före med mig och precis som när pappa varit med. Men det var ingen vanlig dag idag. Moa börjar gråta och blir jätteledsen. Jag sätter mig på en bänk så att hon ska se att jag är kvar men det hjälper inte. Hon gråter och sträcker sig efter mig och allt är jättejobbigt. För båda. Jag går fram och tar henne i famnen och jag och pedagogen kommer överens om att jag och Moa stannar kvar tillsammans idag. Vi vill ju vara kvar för att inte bryta inskolningen. Så jag går runt med Moa i famnen, visar gungor, bollar, barnen, grannflickan och en till tjej som jag vet att hon gillar. Inget hjälper, hon gråter fortfarande. Jag sätter mig på sandlådans kant med Moa i knät men när hon inte ens vill sitta i mitt knä med ryggen mot mitt bröst utan klamrar sig fast i mina axlar bestämmer vi att det är bättre att vi går hem. Så vi gick hem. Klockan halv elva var vi hemma igen. Jag tror jag aldrig sett henne så ledsen som idag. Det klart jag förstår att hon kommer vara ledsen när jag, vi lämnar ibland. Men det är skillnad på ledsen och ledsen. Idag var det helt klart fel sorts ledsen och jag är glad att pedagogerna gjorde samma tolkning som jag. På måndag är det bara att försöka igen. 

I torsdags hann vi med den efterlängtade 18-månaderskontrollen. Sist var hon ju sjuk och sen fanns det inga läkartider. Allt såg fint ut och hon håller sin kurva bra. Hon är inte världens biffigaste december- marsbarn men alldeles perfekt. Hon är nu 82 cm lång och väger 10 720 gram. Lilla stora Moa. Om fyra månader ska vi på 2-årskontroll och då görs även en uppföljning på utvecklingsfrågorna som hon i vanlig ordning inte klarade. Undrar när de ska börja kolla prematurer enligt deras korrigerade ålder?? 

På bilden är vi på väg till bvc. Pappa kör till sitt första bvcbesök. I baksätet sitter jag och Moa som sätter på och tar av sig sina solglasögon. Hela vägen dit. 

Och nappen uppåner som vanligt. 

Om fyra dagar.

Om fyra dagar är det inskolning på förskolan. Om fyra dagar går vi in i en ny tid. Bäbistiden är över på riktigt. Känns väldigt overkligt och jag kan inte förstå hur den lilla bäbisen har blivit så stor. Nu ska hon sitta och äta med andra barn, leka hela dagarna med andra barn och sova efter lunch tillsammans med andra barn. Ännu en bit av navelsträngen klipps nu av. Jag har ångest över att något  är över, något som inte kommer igen. Egot i mig vill ha henne hemma mycket längre. 

Men jag tror ju att hon kommer att ha så hiskeligt roligt! Visst, de första blåmärkena kommer att komma som ett brev på posten och Moa kommer behöva tuffa till sig lite. Men så är det ju för de allra flesta barn utan storasyskon som tagit hand om den biten. Jag är så nyfiken på hur inskolningen kommer att gå. Kommer hon ha tid att äta? Kommer hon kunna sova? Och kommer hon att sakna mig? 

Än så länge njuter vi av dagarna vi har kvar. Idag var vi och hälsade på Linda och hennes Erik. Alltid roligt och det märks att barnen tycker om varandra. De fortsätter att vara ganska så lika. Moa är aningens längre och Erik går stadigt. Men annars så... De är väldigt lika i temperament, lugna och eftertänksamma. 

Moa har dock börjat visa på ett dramatiskt humör de sista två veckorna. Får hon inte som hon vill rasar världen och hon blir en liten pöl på golvet som grinar i ren frustration. Varje gång det händer blir jag en smula stolt över att hon visar vad hon vill samtidigt som jag ler lite inombords åt dramatiken. 

Spontantripp

Det blev en spontanresa till Stockholm! Pär skulle ner och jobba och istället för att vara hemma följde vi med. Och tur var väl det eftersom det blev en hotellnatt av det hela. En liten minisemester. En kväll att ignorera alla måsten som finns på hemmaplan, röja i kök, plocka ur diskmaskin, plocka i diskmaskin, hänga tvätten som fortfarande ligger i maskinen! Hoppsan! 

Jag och Moa passade på att träffa två marsmammor och deras söner. Vi var till nåt som heter parklek. Inte lekpark utan parklek. Och himmel och pannkaka vad det skulle vara najs att ha en sån hemma i vår stad. Det var tre inhängnade lekplatser varav en var speciellt för mindre barn. Det fanns en fikaplats under tak där en grill var igång. I huset som stod i den största lekplatsen kunde man köpa korv om man inte hade med sig egen. Det fanns också dryck och nån gobit att köpa. På alla tre platserna fanns sandlådor med hinkar, spadar och sandkakeformar. Man behövde inte ha med sig nåt annat än ett leksuget barn. Fantastiskt! 

När P slutat jobba åt vi middag i Kungshallen och tog en sväng på stan innan det var dags att gå tillbaka till hotellet och matta en trött Moa. Imorgon blir det ett besök på Stoff och Stil! 

Moa update

Jippi! Ni finns kvar! Och ni är ganska många, i alla fall i mina ögon. Och jag blir så glad över att ni, varenda en av er, vill hänga kvar. 

Moa mår finfint. Hon går inte än men det är så nära! Hon går jättebra om hon får hålla i en hand och kan ta 3-4 steg själv innan modet sviker och hon sätter sig. Det är så skönt nu när hon är större och ärligt talat ännu skönare att jag inte oroar mig på samma sätt som förr. Nu är jag fullständigt trygg med att hon är en försiktig unge som tar det säkra före det osäkra. Det får vara så, HON får vara så. Visst, de allra flesta marsbarn jag känner till har knallat omkring några månader nu. Och visst, jag har funderat. Men nästa sommar kan de leka jaga ute i trädgården allihopa! 

Vi har även fått känna på hennes humör mer och mer. Det duger inte att bli omkringskjutsad i vagn på t ex Ikea längre. Hon ska minsann gå och protesterar högljutt om vi skulle råka glömma det och försöka sätta henne i vagnen igen. På sant småbarnsmanér ger hon ifrån sig ett illvrål och kastar sig bakåt samtidigt som hon blir som en kokt spaghetti hela hon. Kan vara en smula frustrerande när man har bråttom men innerst inne njuter jag. Jag gillar att hon inte längre finner sig i allt. Gillar att hon har vilja och visar det! Kan hända att jag ångrar dessa ord om några månader men just nu njuter jag. 

Äntligen har hon börjat visa intresse för böcker. Särskilt hennes pekbok får utstå oöm behandling. Hon pekar, säger dää? Flicka, pojke, kisse, blå, röd, banan rabblar jag. Och sen börjar vi om. Hon kan inte prata men babblar desto mer. Hon har börjat säga sitt namn och heter just nu bara oa. M:et tar vi sen. 

Sömnen funkar fortfarande bra. Hon har varit in i sitt rum och vänt i alla fall. Lite snopet. Vi gick och laddade i två veckor för att flytta henne till sitt rum och sin säng. Redo för kamp var vi. Men det blev ingen kamp. Hon nattades utan problem och sov ända till 6-tiden. Då bar vi över henne till vår säng och så somnade hon om och sov till 8 cirka. Sen satte värmen stopp för våra goda intentioner. Hennes rum blir för varmt så till nästa sommar lär vi komma på en lösning. I vårt sovrum har vi AC och vi sover nu alla i samma säng igen. Det är så mysigt och så trångt! 

Om 2,5 vecka börjar Moa förskolan. Jag har redan ångest trots att jag vet att det kommer gå bra. Sociala Moa kommer nog trivas som fisken i vattnet. Jag ska bara klippa av navelsträngen först... 

Long time no see.

Japp, det var längesen. Jag vet. Är det nån kvar som läser? Vet inte, men jag började ju skriva utan att ens publicera bloggen så det var väl inte hela världen om jag skriver för mig själv nu. 

När jag började blogga var jag i chock. Behövde en kanal att få ut allt genom. All ångest, oro, kärlek och glädje. Jag började blogga av synnerligen egoistiska skäl. Men efter en kort tid kände jag ett behov av att dela med mig av bloggen och av det jag, vi, gick igenom. Det är bland det bästa jag gjort! 

Om du som läser detta precis har fött prematurt, om du är rädd och känner dig ensam eller om du bara är nyfiken på vår resa.... Läs bloggen från början. 

Om du redan läst den och är nyfiken på hur det går för Moa, om hon går, hur hon ser ut nu eller om hon kan prata... Då får du hålla ut till imorgon. Imorgon skriver jag bara om Moa.

För två år sedan...

... Plussade vi med den mest fantastiska lilla människan jag nånsin mött. Jag kommer ihåg pirret medans vi väntade på svar, lyckan när resultatet kom. Vi stod och fnissade och kramades om vartannat i hallen. En liten liten ärta som vi innerligt hoppades ville bo kvar. Och det ville hon. För även om hon blev vräkt av min kropp i förtid, höll hon sig kvar alldeles precis lagom länge. Och jag blev aldrig densamma igen. Jag är så tacksam!

18 månader!

När inlägget postas har det nog hunnit bli "igår", men den 9e juni blev vår lilla stora tjej hela 18 månader. Helt galet att jag hunnit vara mamma åt denna underbara lilla människa i ett och ett halvt år. Pratar vi korrigerad ålder så är hon 15 månader, 1 vecka och 2 dagar om jag räknar rätt. 

Helgen har dessvärre gått åt till att ta hand om en sjuk tjej. I fredags kändes hon lite varm så vi tempade. Då låg hon på 39,2 som under lördagen steg till 39,9 med Alvedon. Hon var väldigt tagen och det blev mycket gos i soffan. Något som både mamman och pappan tyckte var jättemysigt! Det blir liksom inte mycket av den varan nu för tiden. Och hon har aldrig varit åt det gosiga hållet heller. Men i lördags var det min eller Ps famn gällde och då passade vi såklart på. Jag upptäckte att det är en helt annan grej att ha ett sjukt barn motför en sjuk bäbis. Mer krävande men mycket mindre oro. Natten till söndagen sov hon rätt okej och vi vaknade inte förrän 10:30! Moas höga feber var som bortblåst och jag hoppas hon blir som jag. Jag har alltid, enligt min mor, sovit bort det sjuka och gör så än idag. Hon har inte riktigt varit sig själv och lite feber har hon nog haft men är helt klart på bättringsvägen. Skönt! Blev även lite fascinerad över hur dåligt mitt humör blev i takt med att febern steg. Trots att jag inte oroade mig så är det aldrig roligt när hjärtat inte mår bra. 

Läste en tänkvärd grej på Instagram häromdagen som en av de kloka marsmammorna skrivit. Ni kanske känner igen det? 

Att få barn är som att bestämma sig för att resten av livet ha sitt hjärta på utsidan.

 

Kärlek, förskola och vänskap.

Jag blir fortfarande totalt knockad av kärleken till mitt barn. Kunde aldrig i min vildaste fantasi förstå att kärleken skulle fortsätta växa. Men det gör den. Varje dag. För varje ny grej hon lär sig, för var gång jag får en puss eller känner små armar runt min hals tror jag för en sekund att hjärtat ska sprängas. Det låter så klyschigt men det är så, precis så, det känns. 

Vår tjej har blivit stor. Inte förrän den 12e får vi veta exakt hur lång och hur "tung" hon är men vi märker att i alla fall längden har stuckit iväg. Om jag ska våga mig på en gissning så säger jag 10,4 kg och 83 cm lång. 

Apropå stor tjej så har vi varit på Moas blivande förskola och hälsat på. Både pappa P och jag fick ett gott intryck och jag tror Moa tyckte det var spännande med alla barnen som sprang omkring. Förskolläraren som visade oss runt fick också mvg. Efter fem minuter sträckte Moa armarna mot henne och sen behövde inte jag eller P bära nåt mer. Om inget drastiskt inträffar kommer inskolningen gå som en dans! Förskolan använder sig av den så kallade tre-dagarsvarianten men pedagogen var noga med att påpeka att det är högst individuellt hur lång tid det tar. Är barnet inte redo efter tre dagar så kör man tills det är det. Kändes jättebra att höra. Jag berättade även att Moa är för tidigt född och att hon kanske inte följer den "normala" utvecklingskurvan. Jag känner att jag vill att dom ska veta det så att de inte börjar ropa efter åtgärder när det bara är tid hon behöver. 

Jag har nu 19 arbetsdagar kvar att jobba. Två helger till att klara av. Sen går jag hem igen. Och oj! Vad jag ska njuta då. Nu när jag jobbar hinner jag ingenting. Vi har inte träffat nån av mina vänner eller Moas småkompisar sen jag gick tillbaka till jobbet. Men på tisdag är det äntligen dags att träffa mamma Linda och hennes Erik. Härliga söta Erik! Ska bli så kul att se om de känner igen varandra. De borde de göra va? Och kul att se om de leker annorlunda nu jämfört med för en månad sen, 

En bomb!

Så idag blev det officiellt, det jag har funderat på ett tag. Till hösten börjar jag plugga! Det känns så roligt att det pirrar i magen när jag tänker på det. I juni får jag slutgiltigt besked om jag blivit antagen, men det är väldigt lovande hittills. Det har varit en ganska lång process och det finns flera anledningar till att jag till slut bestämde mig för att ta steget. Givetvis har det faktum att jag blivit förälder spelat en stor roll. Jag vill vara en bra förebild för Moa och visa henne att vill man så kan man. Man behöver inte "nöja sig". Hela resan vi varit med om har också fått mig att inse att jag vill ge mer än vad jag har möjlighet till på mitt jobb. Jag har mer att ge och framför allt har jag annat att ge. Jag är inte samma människa idag som jag var när jag gick hem från jobbet den fjärde december 2011. Jag vet, jag har sagt det förr! 

En annan anledning är att det skett så många förändringar på mitt jobb att jag inte längre kan fortsätta med min yrkesstolthet i behåll. Det var helt enkelt dags att göra nåt åt det. 

Den sista anledningen är min stöttande och förstående sambo! Trots att detta innebär ett ekonomiskt avbräck ett tag till så tycker han att det är roligt att jag vill plugga och att jag gör något som vi som familj kommer att tjäna på i längden. Framför allt kommer han ha en gladare sambo. Bara det här steget har fått mig att må så bra (även om jag inte mådde dåligt innan). Man vill ju trivas med det man gör en så stor del av sitt liv. Men utan hans stöd hade det varit jobbigt att fullfölja. Älskar dig! 

Och vad ska jag plugga då? I höst ska jag läsa in matematik, svenska och naturkunskap på komvux. Planen från början var att söka högskola till våren men jag hinner inte få betygen så högskola blir det inte förrän nästa höst. Men det känns helt okej. Kanske bara bra också så jag hinner fundera ordentligt på vad jag ska söka för program. Så svårt, 36 år gammal och vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor...

Jag vet att jag vill hjälpa människor, göra skillnad i deras liv. Stora ord, va? Det jag har funderat på är socionom och nu senast sjuksköterska. Det som talar emot ssk är kassa arbetstider och dålig lön. Men är det verkligen så för alla ssk? Man kanske inte måste söka sig till just dom jobben? Aja, det är lång tid kvar att fundera på och om ni kommer på nån intressant utbildning så tipsa mig gärna.    

Det är inte för sent förrän det är för sent! 

Känslor.

Idag fick vi träffa henne! Den nyaste Haga-sessan! Våra vänner fick en liten tjej i torsdags och idag fick vi som sagt äran att träffa henne! Hennes föräldrar ville ha lite frisk luft och tog en promenad över. Mycket trevligt och jag slutar aldrig förvånas vilka mirakel vi alla är. Där i vagnen låg en alldeles perfekt färdig liten mini-människa. Alldeles bedårande söt och jag kan inte förstå att Moa vägde ca 800 gram mindre när vi fick ta med henne hem! För den lilla lilla perfekta tjejen i vagnen var ju jätteliten. 

Föräldrarna själva hade väntat sig en något större bäbis och hade således inga passande kläder inköpta. Jag letade fram några av Moas pyttekläder som jag inte haft hjärta att göra mig av med och det kändes bra att de kom till nytta ännu en gång. Jag bad dock att få tillbaka dom när de använts färdigt för jag kan inte slita mig. Små byxor med tassar på som När Moa använde dom första gången kavlades upp ända till grenen. Bodyn hon fick på Pärs födelsedag som det står "the best present" på. PoP-setet hon kunde ha när vi låg inlagda den där veckan efter första bråckoperationen. Ja, ni förstår.

Vi pratade lite i största allmänhet och till slut kunde jag inte hålla mig från att fråga, dum som jag är. Vad hände efter snittet? Fick hon ha kvar bäbis? Nej, bäbis och pappa gick till ett annat rum medans mamma syddes. Inget nytt under solen där, det kände jag ju igen. Men sen då? När fick hon träffa bäbis igen då? Jo, men bäbis och pappa var med under hela tiden hon låg på uppvaket. Och jag kände tårarna bränna. Ett tag tänkte jag att jag klarar inte att stå kvar här, jag kan inte börja grina nu, Inte inför dom. Men jag lyckades tvinga undan dom. När de gått frågade Pär om jag blivit bäbis-sugen? Nej, jag blev ledsen. Sa jag och grät. 

Mamma och pappa till nyaste Haga-sessan, om ni läser detta hoppas jag ni förstår. Jag är så otroligt glad för er skull. Av så många olika anledningar. Men jag är även ledsen över det jag missat, till och med avundsjuk på er. Men det tar ju inte bort min glädje och lättnad över att allt gick bra för er. 

Själv är jag lite förvånad faktiskt över min reaktion. Trodde jag var färdig. Men det kom tillbaka, alla minnen av hur det var. Oron, rädslan, allt vi blev snuvade på. Herregud, tre dagar efter snittet åkte jag fortfarande rullstol för jag hade så ont. Ja, jag vet att jag var sjuk också. Men ändå. 

I vardagen som vi har nu med stora Goa Moa som snart blir 18 månader okorr. tänker vi ju inte på det så ofta längre. Men tydligen är det lätt att locka upp det till ytan igen. Undrar hur länge det kommer vara så? 

                                                      

                                                         Störst av allt är kärleken!

En paus.

Jag tog en paus. En paus från alla måsten och alla borden. Jag försökte leva här och nu och idag, att njuta av mina sista dagar som föräldraledig. Så bloggen fick stå tillbaka, men jag har saknat den. Och jag har saknat er som läser och kommenterar. Jag hoppas ni finns kvar?

Moa har hunnit bli 17 okorrigerade månader. Jag har svårt nuförtiden att ge ett snabbt svar när nån frågar hur gammal hon är. Ofta slutar det med att jag berättar när hon är född istället. Funderar inte så mycket längre på det här med korrigerad och okorrigerad ålder. Moa är Moa. Jag upplever henne som sen i utvecklingen men känner ingen oro. Hon hinner lära sig det hon ska lära sig och jag är trygg med att veta att vi får hjälp om vi behöver det. Det ÄR en trygghet att veta att om vi inte får gehör hos BVC så är vi välkomna att ringa direkt till barnmottagningen på sjukhuset. 

Idag är det två veckor sedan jag började jobba. Och det går faktiskt bra. Bättre än jag trodde även om jag drabbas av hemlängtan om det dyker upp ett barn i Moas ålder på jobbet. De dagar jag jobbar kväll är lite trista, då träffar jag bara henne på morgonen i nån timme och sen sover hon när jag kommer hem. Det vi varit med om har satt spår hos mig. Det är inte samma person som går till jobbet nu som när jag gick hem den fjärde december 2011. Bara att få barn förändrar de flesta men detta har skakat mig i grunden. Ibland vet jag inte vem jag är längre, vad jag vill ha, vad jag söker? Fast på ett positivt sett. Jag har mer att ge. 

Bloggandet då? Vet inte riktigt hur det kommer bli med det. Jag har inte samma behov av att ventilera här längre, men ändå är det så skönt att skriva av sig ibland. Moa är samma glada härliga underbara unge som hon alltid varit och jag börjar på allvar förstå hur det kunde varit om hon fötts fullgången. Att inte behöva oroa sig över konstiga saker utan "bara" över det vanliga bäbisgrejerna. Och jag är avundsjuk. Det lugn jag känner nu som mamma är jag inte van vid. En stor tyngd lyftes från mina axlar när vi var på UAS och fick en ok-stämpel. 

                         

                                               För visst är det så här det ska vara? 

Att ta till vara...

På föräldraledigheten som är kvar, det gör jag nu! Njuter av att ta dagen som den kommer med Moa. Vi ser till att träffa vänner som det kommer att bli svårt att träffa när jag börjat jobba. I tisdags var vi upp till Alfta och träffade Enja och hennes mamma Maria. Marias blogg hittar du i mina länkade bloggar. Enja skulle också kommit i mars men tittade ut i januari redan.

Vi har även hunnit träffa Linda och hennes Erik, Erik har jag berättat om förr. Många gånger. Moa och Erik fortsätter att följas åt i utveckling och storlek och de är så söta tillsammans! Erik och hans familj bor i Gävle så dom kommer det att vara lätt att träffa sen också. Jag tänker ofta på Eriks syster Agnes och vill att det ska bli vår så vi kan åka till graven med fina vårblommor.

Moa fortsätter träna på att gå. Nu får vi hålla henne i händerna allt längre stunder och det tackar min rygg för. Blir lite jobbigt när man ska hålla under armarna. Och idag gick hon några steg med gåvagnen! Så roligt och hon såg så mallig ut att jag blir gråtfärdig bara jag tänker på det. Det blir lite bitterljuvt på nåt vis. Min lilla lillefis börjar bli så stor.
Det märks på sömnen att det händer mycket i utvecklingen nu. Hon vaknar ofelbart en timme efter läggdags och är ledsen. Oftast är hon lätt att söva om men ibland är det stört omöjligt så då får hon följa med ner ett tag. En halvtimme nere brukar vara nog, sen är hon så trött att ögonen går i kors.

16 dagar kvar...

Nedräkning

Jag har nedräkning nu. Snart börjar jag jobba igen. Den första maj drar jag på mig kockkläderna för första gången på ett och ett halvt år. Den första maj ska jag vara från Moa i över 9 timmar. Tror det har hänt tre gånger max sen hon skrevs ut från neo. Vad konstigt det kommer att kännas, att kliva upp och åka iväg utan henne. Eller de gånger jag jobbar kväll och hon sover när jag kommer hem. Vad lite tid vi kommer att ha tillsammans. Är det så det är? Att ha barn och ett heltidsjobb? Eftersom jag även jobbar helger har jag alltid en ledig dag mitt i veckan och den dagen kommer nog uppskattas lite extra nu.

Jag kommer att sakna den här tiden. Det är en lyx att kunna vara hemma så länge med sitt barn. En lyx att få finnas där och se henne bli den lilla människa hon är. Och jag är tacksam över att jag fått och kunnat vara hemma så länge. Tanken när vi plussade var att jag skulle vara hemma ett år, från mars till mars. Det slutade med från december -11 till maj -12. Nu är det Pärs tur att få lyxa. Att få ta dagen som den kommer, se Moas framsteg först istället för sist. Och Moa får rå om sin pappa alldeles själv. Vi har hela tiden varit duktiga på att dela på ansvaret, dela på läggningar, matningar och allt men det är ofrånkomligt att jag som har varit hemma har bäst koll på vissa saker. Och ofrånkomligt att Moa är mammig mellan varven. Undrar hur det kommer att kännas när hon blir pappig? Jobbigt, alldeles säkert, men skönt också att hon har två föräldrar som älskar henne och som hon tyr sig till. Vi ska vara två som är oumbärliga vår dotters liv.

Moa har börjat gåträna med lite större målmedvetenhet nu. Nån enstaka gång får jag till och med hålla henne i händerna istället för under armarna. Hon har lärt sig att sätta sig ner själv och det har både för- och nackdelar. Förr stod hon och väntade medan jag klädde på mig ytterkläderna. Nu sätter hon sig och kryper endera iväg eller börjar ta av sig mössa och strumpor.
Vi har köpt hennes första skor så vi kan gå lite utomhus också om bara våren kommer igång på allvar. Hon börjar bli väldigt självsäker och ställer sig upp överallt, även på ställen där det är stört omöjligt för henne att hålla balansen såsom soffan eller sängen.
Och apropå sängen... Ja, hon sover fortfarande med oss. Vi reflekterar inte ens över det längre men tids nog får vi ta tag i det också. Det är trots allt lite mysigt!