Fast i dåtid?

Efter att jag skrivit dagens inlägg gick jag tillbaka lite i min egen blogg och läste lite. Genast vällde tårarna upp i min ögon. Man kan lugnt säga att det varit en turbulent tid och nu när vi kommit hem är det lätt att tro att allt är över. Men det är kanske inte så lätt, inte så bara att gå vidare. Jag började ju blogga i "hemlighet" som en dagbok för att komma ihåg. Gjorde den officiell för några dagar sen. Jag hoppas någon kan tröstas av min historia. Det går bra, även om det inte blir som man trott. Vi har en neonatalvård som är ledande. Det behöver inte innebära men för livet. Man får komma hem till slut och vara med om allt det underbara också.

Jag önskar jag hade hittat en sån blogg när jag mådde som sämst.

Ultraljud och närhet.

Idag var det dags att att åka in till sjukhuset igen, tack och lov visste vi ju att det bara var att åka därifrån efter uträttat ärende. Vi hade ett inbokat ultraljud på hjärnan, det andra och sista. Det såg lika bra ut den här gången som sist. Hon går från klarhet till klarhet våran lillefis, När läkaren berättade att det såg fint ut insåg jag att oron inte riktigt släppt greppet om mig. Den finns där, varje dag, hela tiden. Trots att det går så bra med allt är det svårt att greppa att hon är så fulländad som hon är eftersom hon kom så tidigt. För vecka 28 är tidigt även om det räddas bebisar från vecka 22-23. Om man föds i vecka 28 är överlevnadsprocenten över 90! Inte illa av svensk sjukvård.
När vi ändå var på sjukhuset passade vi på att träffa hemsjukvården där istället för hemma. Hon vägdes till 2186 gram och har alltså gått upp över 150 gram över helgen. Jag tog tillfället i akt att prata bröstmjölk kontra ersättning. Det visar sig att det lilla jag kan pumpa ur och ge henne gör vare sig från eller till. Så nu har jag bestämt mig för att sluta pumpa! Jag ger upp, orkar inte mer, vill inte mer känna mig misslyckad när jag ser de ynka ml det blir. Istället har vi börjat träna med nappflaskan och det har gått bra de två gånger vi hunnit prova. Jag känner en gnutta sorg att jag inte heller lyckades med den mammagrejen, amma, men tröstar mig med att jag hållit ut jäkligt länge och att hon i alla fall fått den viktigaste mjölken. Mjölken i början är ju särskilt fet och näringsrik och den har jag ju givit henne.
Dagen har fortsatt med mycket närhet, hela familjen har varit trötta idag. Jag och pappa har turats om med att ligga nära Moa och vila/sovit med henne. Undrar vem som uppskattat det mest?

Vill avsluta med att visa bästa grannarnas present till Moa. En miniresväska så att hon har något att packa i när hon lessnat på mamma och pappa och vill rymma två hus bort. Som den prinsessa hon är fick hon don efter person också. Tänk när hon kan ha tiaran...

Jag har äntligen repat mod och börjat med virkningen men än så länge är det inget att visa upp direkt. Övning ger färdighet har jag hört. Jag ser framför mig matchande mössor till mig och Moa, nån söt converse och såklart Ugglemössan jag förälskat mig i.

Spädbarnsliv!

Ojojoj, nu förstår jag verkligen det här med att inte hinna göra något när man är mammaledig! Herreminje vad dagarna går fort. Idag har Moa dessutom visat sitt spädbarnsjag på allvar. Vill vara nära nära, hela tiden helst. Gärna somna vid bröstet men vakna om man flyttar henne. Charmigt. Faktiskt. Men inte så tidseffektivt när man har tvätt att hänga, mat att laga och kanske stjäla till sig en vilostund. Tur man har en karl som mer än gärna lagar mat.
På tal om bröst velar jag fortfarande fram och tillbaka hur jag ska göra med amning och pumpning. Har ju pumpat sen hon föddes men har ju alldeles för lite för att kunna försörja henne så ersättning är ju ett faktum. Frågan är ju om det kanske produktionen kommer igång på allvar nu när vi är hemma i lugn och ro och när hon blir lite större så hon orkar snutta på allvar. Som det är nu somnar hon ju väldigt snabbt vid bröstet. Å ena sidan vill jag ju så gärna amma henne, bröstmjölk finns ju av en anledning. Det är bra för bäbisar. Å andra sidan vet jag inte om det är värt det? Om fördelen för Moa blir såpass stor att det är värt att sitta vid den där pumpen var tredje timme. Skulle vara mysigare med en liten Moa där var tredje timme. Om merparten av hennes mat inte kommer från mig, spelar det då någon roll?

Framåt kvällskvisten var det dags för Moas andra biltur och den gick till Farmor, en överraskningsresa. Och jag lovar, Farmor visste inte om hon skulle skratta eller gråta när vi plötsligt dök upp. Sist hon såg Moa låg hon i kuvös och såg riktigt sjuk ut. Och nu var det en riktig bäbis som man fick hålla, titta och lukta på. Lycka!

Ledsen om en del bilder är mörka men blixtbilderna blir så tråkiga men den här kameran och systemkameran har vi liksom inte med till vardags.

En första gång för allt.

Hur det kändes att gå och lägga sig i min egen säng med älsklingen Pär på ena sidan och hjärtat Moa på den andra går inte riktigt att beskriva. Jag säger som Gert Fylking; Äntligen! Men sjukhustiden har ju satt sina spår och lite visade sig inatt. Jag har sovit lite knackigt nämligen. Om Moa har låtit har jag fått för mig att hon är på väg att kvävas och om hon har varit tyst har jag trott att hon slutat andas. Men så kanske alla nyss hemkomna föräldrar känner? Flera gånger under natten har jag sträckt ut min hand och lagt den på hennes lilla kropp. Och hon ligger ju där och andas gör hon också. Imorse när vi gått ner för morgonmålet var det så skönt att sitta i egen soffa och bara kunna glida ner i liggande position med henne på bröstet och vila lite efter maten. Vila och vila förresten, vi sov! När vi kvicknat till igen var det dags för en tripp ner på stan, utan Moa, utan dåligt samvete. Jag ska skaffa mig en liten hobby har jag tänkt och för att kunna sätta igång var jag tvungen att köpa garn och virknål. Surfade runt häromkvällen och hittade en så söt ugglemössa som jag vill göra till Moa. Som en liten bonus lär jag mig kanske virka söta converse också.

På kvällen passade jag på att testa bärtuben och bärsjalen som jag köpt här! Det är två sköterskor som jobbar på Neonatalen Uppsala Akademiska Sjukhus som utvecklat lite olika produkter anpassade till för tidigt födda. Forskning pekar ju på att dessa barn har stora fördelar av att vara nära, gärna hud mot hud. Och i ärlighetens namn skulle det vara väldigt praktiskt att ha båda händerna fria ibland, t ex när jag ska lära mig virka.

Så här första gången kändes det lite osäkert att bära henne, ville gärna stötta med en hand. Men övning ger färdighet. Den här dagen har gått så otroligt fort, är det så här det är att vara mammaledig så kommer jag inte hinna med nåt alls. Dagen är liksom indelad i tretimmarscykler. Byta blöja, pumpa, värma ersättning, mata, mysa och sen börjar vi om igen. Moa har i princip bott i det fina babynestet.

Utgång = Hemgång

Idag har det varit händelsarnas dag så nu är jag helt slut! Jag bjuder på en liten bildkavalkad istället. En bild säger mer än tusen ord men jag vill ändå ta tillfället i akt att säga att i varje bild gömmer det sig en stor portion lättnad, stolthet, tacksamhet och ödmjukhet.

Vi började dagen med att spräcka 2 kilosgränsen. Moa ser måttligt road ut, mamman var jätteglad.

Sen fick Moa chilla lite i sängen medans mamman for runt som en yr höna. Nervös och rastlös skulle man också kunna säga...

Tur att pappa tagit med en kasse och en väska på morgonen, annars hade vi behövt en bärare med oss!

När mamman köpte åkpåsen var det höst och inget tecken på prematur födsel hade kommit. Så hon köpte strl 62 "för att ha och växa i".

Babyskyddet är självklart för stort det med men vi kom säkert hem i alla fall.
När vi rullar in på vår gata ser vi att världens bästa grannar tänt välkomnade marchaller och vi behöver bara kliva innanför dörren innan vi inser att de städat och dammat bort allt byggdamm också! Vi kommer aldrig att flytta, jag lovar. Kvällen har varit alldeles underbar. På hemmaplan, med egna saker och större ytor att vara på. Moa har gjort en massa saker för första gången och fler lär det bli.

Tårta!

Det blev tårta med nöd och näppe. Egentligen skulle vi inte ha haft tårta eftersom det fattades fyra gram men vad fasen, sista kvällen på sjukhus var ju också värd att firas! Moa vägde 1996 gram i morse och nu på kvällen är jag övertygad om att hon väger strax över 2 kg. Både Moa och hennes föräldrar är mer än redo att åka hem nu. Veckans ankbild är lite fusk eftersom jag plåtade igår men den blev så bra att det får bli den.

Byxorna hon fick av söta grannarna när hon var nykläckt sitter nu som gjutna! Idag har hon kunnat haft strumpor på sig då vi tog bort den sista övervakningen strax efter lunch. Det var i princip det enda som sas på ronden idag. Kändes lite skumt och jag blev lite fnissig när sköterskan och två läkare bara stod och tittade på henne och log. Till slut sa de att det inte var så mycket mer att säga och att de önskade oss lycka till inför hemfärd imorgon. Har i och för sig varit lite fnissig hela dagen. Känns så overkligt att vi ska få åka hem! En annan sköterska skrattade åt mig här på kvällen för i ena andetaget förklarade jag att det kändes som om vi varit här i hundra år för att i nästa inte alls förstå att det gått så fort! Haha, lyckorus kallas det för tror jag.
När Moa blev av med proben på foten tog vi en liten liten promenad ute i korridoren och jag kände mig nästan busig, som om jag gjorde nåt jag inte fick och att någon skulle hejda mig när som helst. I sanningens namn har hon nog varit utan övervakning några timmar om dagen både igår och dagen före när de glömt att koppla på henne igen. På samma sätt som det gör mig irriterad att de glömt henne är det ju ändå ett gott tecken att det inte är så noga. Hon är ingen riskbebis längre.
En sak som dock är lite tråkigt med att åka hem just imorgon är att vi inte hinner träffa Moas kontaktsköterska innan vi far. Och favvosköterskorna lyser än så länge med sin frånvaro. Hoppas nån av dom är här imorgon så vi kan säga hejdå. There will be tears! Därför är jag extra glad över att den första "vettiga" sköterskan jag träffade här i Gävle jobbade idag så jag fick chansen att berätta för henne hur mycket det betydde för mig att hon dök upp då. Hon blev jätteglad och ville att vi skulle komma och hälsa på sen när Moa blivit större. Klart vi ska. Faktum är att vi ska tillbaka redan på måndag för ett ultraljud på hjärnan och lite senare i veckan för ögonundersökning. Så helt sjukhusfria blir vi ju inte än på ett tag. Men vi får ju åka härifrån igen!
Idag hade vi minimodevisning och jag har valt ut tre möjliga outfits för Moas första bilresa. Här är ett alternativ:

 

Hon knölar gärna ihop sig, vår lilla.

Surprise!

Ibland blir det som sagt inte som man trott... På ronden idag kom Doktor Sofia in och berättade att kockerna de hittat i Moas blododling troligtvis rörde sig om kontaminering. Hennes snuva var heller inget att oroa sig för, det är just bara en snuva. Och avslutningsvis frågar hon om vi vill åka hem på fredag? Fredag? Va?! Är det sant? Jag tror hon såg min klentrogenhet och sa att vi fick ju ta dagpermis och komma hit och sova igen om vi ville? Nä. Skulle inte tro det. Har vi väl kommit härifrån så åker vi nog inte tillbaka frivilligt för att sova. Så imorgon tas sista övervakningen bort och på fredag inväntar vi pappa och sen åker vi hem. Känns så konstigt. Ska de inte ha nån typ överlämning? Ett stort informationsmöte där de berättar allt vi behöver veta? Eller ska vi bara ta henne och åka? Sen inser jag ju att vi känner Moa så bra vid det här laget att det inte kommer göra någon skillnad att vara hemma. Samma saker ska göras och samma goa Moa är det ju. Allt kommer förhoppningsvis att vara mycket enklare hemma, Vi kan lägga henne i vagnen för en tupplur och dra med henne till det rum vi vill vara i. Och bara det; ha fler rum än ett att vara i. Snickarstackarn hinner dessvärre inte klart men tacka fasiken för det! Även det kommer att lösa sig på bästa vis.
Mamma kom förbi en snabbis så jag gick ner i entrén och mötte henne eftersom det är besöksförbud på sjukhuset. Hon hade med sig en present, ett babynest som hon sytt till Moa. Uppe på rummet blev det invigning. Jag har en väldigt duktig mamma!

På kvällskvisten fick vi lära oss hur man gör HLR på bebisar. Inte för att vi måste utan för att vi ska känna oss lite tryggare. Om nåt skulle hända kanske nåt har fastnat iaf...                     
Höll nästan på att glömma; Idag vägde Moa 1968 gram! Hoppas vi går över 2 kg imorgon, då blir det tårta!

Slödag.

Idag har det varit lugnt och skönt hela dagen.. Moa har varit en glad och nöjd bebis. På eftermiddagen fick hon och pappa lite värdefull egentid eftersom kände att jag var tvungen att komma från sjukhuset. Jag tog en promenad hem och sen rejsade jag till Barnens Hus för att inhandla lite mer bra-att-ha-saker. Kudde, badtermometer, mobilupphängning till spjälsängen. För nu är det nära... På rondningen idag hade de pratat om Måndag som lämplig dag. Det är ju snart det! Labb hade ringt och berättat att de hittat nåt i Moas blododling men att det förmodligen rörde sig om en kontaminering. Hennes crp och allmänstillstånd är lite för bra för att det ska vara nåt tok. Men för säkerhets skull behåller de henne över helgen. Och vet ni? Det känns helt okej. Visst, vi vill väldigt gärna åka hem men Moa ska ju vara 100 procent redo också. Och på måndag har vi ett ultraljud på hjärnan inbokat också så då lär vi ju i alla fall vara här. Imorgon är det ögonundersökning igen. Hoppas den går bra, hon skämmer ju bort sina föräldrar den här lilla. Hon går ju från klarhet till klarhet, tack och lov! Men dagarna blir väldigt lika varandra och dygnen går i ett eftersom vi gör samma saker oavsett om det är natt eller dag. Vet inte hur många gånger jag skrivit fel datum på mjölkflaskan.

För att göra hemgången ännu mer verklig tog jag med Moas åka-hem-kläder till sjukhuset, aningens stora. Var smart tyckte jag när jag köpte den... Strl 62 är ju ganska för stort till henne. Men men, hon lär inte frysa!

Lycka är...

...att känna ett dunigt huvud under min hand, att se vågen stanna på dubbla födelsevikten, att titta in i ett par spädbarnsblåa ögon som har svårt att fokusera, att känna dregelfläcken bli större och större när hon ligger på mitt bröst, att höra henne knorra nöjt i sin säng, att höra henne skrika när hon är missnöjd för då vet jag att hon kan säga ifrån om det blir jobbigt, min uppräkning kan fortsätta ett tag till. Jag är säker på att föräldrar i min bekantskapskrets försökte förklara men jag kunde inte förstå. Förrän nu.

Efter helg kommer måndag och rondning av Moas läkare, vårvinden Sofia. Hon hade såklart läst om helgens provtagningar men tyckte att allt såg bra ut i det stora hela. Det hänger lite på var snuvan tar vägen, bort eller blir till en förkylning. Moa har fått nezeril på morgonkvisten och vi fortsätter droppa koksalt vid behov. Crp:n som togs idag visade heller inte på nån infektion så nu kunde vi ta bort infarten igen, skönt. I nuläget avvaktar vi bara och fortsätter Moa framåt kanske kanske vi kan få åka hem i helgen! Helt galet, jag kommer nog att vara i chock hela den dagen. Fnissa och gråta om vartannat. Härligt! Men för att återigen använda doktor Sofias ord; Vi får se...
Här i rummet ska vi snart fira att Moa dubblat sin födelsevikt sånär som på 4 gram, idag stannade vågen på 1896 gram. 2-kilosklubben borde inte vara en omöjlighet denna vecka. Det har gått så fort nu på slutet att jag har lite svårt att ställa om mig till att ha en bebis som man faktiskt kan hantera utan att hon blir alltför trött. Att bada lilla (stora) tjejen är numera en stund för mys och inte ängslan som tidigare. Idag skötte mamma badning och pappa torkning, Moa fixade mysandet åt oss alla tre.

En vanlig söndag?

Idag har det tyvärr blivit lite provtagningar igen..
Det började redan igår med att pappa tyckte att Moa var lite flåsig och när syrrorna tog upp det på rondningen togs det på allvar. Måste säga att de är väldigt duktiga på att agera när frågor uppstår. Moa hade lite indragningar när hon andades och det kan vara tecken på lite allt möjligt; utmattning, lågt blodvärde, magen eller trassel med lungorna. Läkaren beställde lite prover och en lungröntgen. Oron kom som ett brev på posten men inte i samma grad som tidigare. Tror jag är mer trygg i att kunna läsa hur hon mår och det jag såg var hennes uppblåsta mage och att hon har jobbigt att bajsa. Eller så orkar jag bara inte ta till mig alltför mycket nu när man har fokus på tidig hemgång. Proverna såg bara bra ut och crp:n, snabbsänkan, visade inte på nån infektion. Tack och lov för det! Lungröntgen visade heller inget oroväckande men de såg att tarmarna var uppblåsta. I nuläget ser det alltså ut som att det är magen som påverkar andningen lite grann. Imorgon bitti ska det tas en ny crp för att kolla en ev infektion igen. För att vi riktigt ska kunna kolla hennes andning under natten har vi satt tillbaka elektroderna på bröstet. Inte ens det kunde rubba mina cirklar.

I övrigt har dagen varit som den ska, vi har varit föräldrar. Bytt blöjor, matat och myst. Mina tankar har snurrat mycket kring hur det blir när vi kommer hem. Innan vi fått rutin på allt, var vi ska ha vissa saker och göra andra saker. Ser så mycket fram emot första barnvagnpromenaden, första bilturen när vi åker hem, ja allt "första" du kan tänka dig. Tog en liten promenad idag och min första tanke när jag kom utomhus var att jag tänker inte låta Moa kliva utanför dörren! Vi ska vara kvar här tills det blir varmt! Men näe klart jag inte vill. Undrar när vi får veta nåt om hur de tänker? Men det är väl svårt för dom att veta innan vi ser vad som händer med mage och andning. Vi får se...

Tiden går...

Har väl nämnt tidigare att vi har största delen av sjukhustiden bakom oss? Och att vi hoppas få åka hem snart? Japp, kunde tänka mig det. Men idag blev det så tydligt av två anledningar. Var hem en sväng för att duscha och när jag parkerar bilen på infarten till huset är två av våra grannfamiljer ute. Alla fyra springer mig nästan till mötes och bombarderar mig med frågor om Moa och när vi får komma hem. Det var mest kvinsen i respektive familj som frågade medans männen stod och lyssnade. I alla fall så fick/får det oss att känna oss väldigt efterlängtade. Tack, sånt värmer mer än kommentarer på Facebook! En annan anledning är att jag stötte ihop med en gammal klasskompis här på avdelningen. Hon hade nyss fått tvillingar i vecka 30+ varav ena var nere i Uppsala pga andningsproblem. I hennes ögon kände jag igen mig och jag avundas henne inte resan hon har framför sig. Vi småpratade lite och jag bad henne titta in hos oss nån dag om hon ville prata. Efter vårt lilla korridormöte kände jag mig nästan gråtfärdig av tacksamhet att vi kommit så här långt.  På bilden nedan ser ni vårt tillfälliga hem, pumpen, skötbordet, min säng, Moas säng, tvn och så pappas säng som dagtid måste stå hoppackad i hallen för annars kan vi inte röra oss.

Moa har ju haft lite trassel med magen igen. Det började i förrgår när hennes dos av tillskott fm85 ökades på och i samma veva började vi vänja henne med ersättning. Kring hennes nuvarande vecka är det nämligen dags att vänja henne av med den donerade mjölken och eftersom jag än så länge inte kan försörja henne blir det då ersättning. Det är jobbigt att hon ska få sån magknip bara. Idag testade vi att istället för att ersätta hela mål då och då så kör vi 50/50 varje mål. Det verkar funka bättre för henne. Jag ger ju inte upp min amningsdröm men ersättning i nån grad är nog bara att acceptera. I det stora hela har vi haft en bra natt och dag. Hela familjen på plats och hur underbart är inte det?

Anna, Moas mamma

Det är jag det. fast här på sjukhuset har jag varit Moas mamma, inte Anna. Undrar varför? I början trodde jag att det för lathets skull var enklare att bara behöva hålla koll på barnets namn. Men vette fasiken om de inte är smartare än så. Genom att hela tiden kalla mig för Moas mamma befäster och bekräftar dom min nya roll. Anknytningsproblem är ganska vanligt bland prematurmammor. Jag kan inte låta bli att undra om det är av samma anledning en av våra favvo-sköterskor hävdar att Moa är så lik mig... Till henne säger jag förvånat -Tycker du? Men inombords sväller mitt hjärta av stolthet.
Jag kan nästan, nästan se hur hon blir större för varje dag som går. Mognare och mer bebis på nåt vis. Det är så lätt att man fastnar kvar i det sjuka, bräckliga när hon inte tålde så mycket. Nu är det dags att vänja både henne och mig vid hur hon orkar hanteras, var hennes ljud- och ljusgräns går. Och det verkar ändras varje dag. Idag hade jag henne uppe med kläder på! Kändes lite märkligt, ha henne uppe utan att sitta hud-mot-hud? Som en vilken bebis som helst. Ikväll ska vi för första gången vara som vilken familj som helst! Pappa kommer till sjukhuset och vi ska fredagsmysa. Alldeles, alldeles underbart. Vi firar med att vara utan sonden några timmar.

Två av sköterskorna hintade idag att "tidig hemgång" inte är så långt bort alls. De släpper inga barn före vecka 35 och på tordag är vi där... Vem vet? Eventuellt tas den sista övervakningen bort efter helgen. Det känns helt okej, jag vande mig väldigt snabbt vid att inte ha nån skärm att titta på. Då är jag nog mer nervös över att åka hem. Orolig över att vissa inte förstår när vi tackar nej till besök och att andra inte förstår hur välkomna de är. Nervös över att vingla i trappen. Orolig över att vi ska bli sjuka. Välkommen till föräldraskapet?

Igår glömde jag ju jämförelsebilden med ankan, så den kommer här.

Första dagen.

Jag har inget nytt alls att berätta... Vi myser, sover, äter och byter blöja. Och ändå går klockan så hiskeligt fort. Tack och lov kanske jag ska tillägga för sjukhus är ändå ett sjukhus  även om väggarna är målade i terracotta. De har gjort ett tappert försök att göra rummen lite hemtrevliga. Som sagt terracottafärg på väggarna, några små tavlor på ena väggen och en avlutad liten byrå i ena hörnet. Men det förtas ju en aning av den här ikopplingsrampen mitt på väggen, bebisvågen i hallen och ett tvättfat tillräckligt djupt för att ha som badbalja. Men trust me! Jag klagar inte. Jag gillar att inte bo på sal längre och jag gillar att Moa inte plingat på hela dagen. Däremot är jag inte imponerad av föräldrapentryt. Det finns två små minikylskåp där, varav ett är det en familj som lagt beslag på. Vi andra, 3 eller 4 familjer får dela på det andra. Tokigt. Fast de hade satt upp en lapp där de förklarade sig och att det bara var att knacka på om nån ville ha mer plats. Men ingen knackar ju på för åtminstone jag funderar ju hur de ska lösa det problemet? Äta snabbt? Kasta mat?
Tid för det antagligen sista ultraljudet på hjärnan ska göras om 11 dagar och nervositeten kommer nog smygandes närsomhelst. Ni kanske kommer ihåg att jag bara skulle vara mamma ett tag? Jaja, ögonundersökningen kunde jag ju inte hålla mig borta ifrån och det blir väl likadant med detta. Idag klev hon in i vecka 34+0 och veckans mått ser ut så här: Längd: 42 cm Vikt 1748 gram och Huvudomfång 29 cm. Stora tjejen och mammas hjärta. På filmklippet här nedan knorrar hon, ett jättevanligt ljud som prematurer har för sig. Rätt vad det är så är det borta och därför ville jag ha det på film.

Inflytt

Så idag var det dags för lite egentid. Även denna natt hade gått finfint utan sipap så nu fick vi klartecken att flytta in i vårt nya hem, sal 2. Vi mjukstartade med att vara där över dagen och från och med imorgon bor vi där på heltid. Pappa kommer och bor med oss så ofta han kan men han har ju ett jobb att sköta också. Svår balansgång det där... Det var väldigt skönt att vara ensam med henne, inte för att vi gjorde speciellt mycket annorlunda. Men allt ÄR annorlunda. Min tjej, mitt barn, mitt ansvar. Härligt. Och lite läskigt att inte kunna förlita sig på maskiner längre. De har nämligen stängt av den lilla monitorn som finns på rummet, men är såklart uppkopplad mot sköterskorna. Nu får jag göra som alla andra föräldrar, titta på mitt barn för att få reda på hur hon mår istället för att titta på en skärm,Hon har sluppit de tre elektroderna på bröstet och har endast proben på foten kvar. Sonden är såklart också kvar, men att hålla reda på saker känns som en barnlek.
Dagens inlägg blir inte så långt. Trots att jag åkte vid halv fem från sjukhuset är jag fortfarande inte färdig med mina förberedelser, packning och lite tvätt och lite städ. Pappa håller på med elen i Moas rum så att snickaren kan fortsätta imorgon. Men två bilder bjuder jag på såklart, Moa väger idag 1,7 kg och imorgon är det dags för mätning av längd och huvudomfång igen.

 På den översta bilden snuttar hon på sin nya napp och funderar kanske på vad mamma och sköterskorna håller på med. På den undre bilden har vi kommit i ordning på vårt rum och då passar det ju med en tupplur på mitt bröst.

Att utgå från sig själv.

Det är ju något vi alla gör. Vi lever i vår egen verklighet, vår vardag blir vår norm. Det är viktigt att komma ihåg det även om det är svårt. Svårt blir det när någon säger till mig att de vet hur det är, de fick minsann vara på barnkliniken 3 dagar för deras bebis behövde sola. Då vill jag allra helst skrika dom rakt i ansiktet: Vad fasiken vet du om något? Vi har varit här i över fem veckor. Men det gör jag inte. Jag försöker komma ihåg att för den personen var det jättejobbigt att vara på barnkliniken istället för att få åka hem efter sex timmar.
Som sagt; jag försöker...

Med det sagt så vill jag berätta vad som händer imorgon. Vi ska vara på eget rum några timmar! Vilken grej, som jag längtat. En sköterska berättade för mig att redan första dagarna hade jag pratat om eget rum. Hahaha vad naiv jag var då, för länge sen, för en månad sen. Men nu verkar det vara dags, både Moa och jag är redo för att umgås med varandra utan någon annan i samma rum. För första gången ska jag få vara ensam med min dotter. Jag blir tårögd bara jag tänker på det. Ett steg närmare inflytt och ett steg närmare hemfärd. Hon har varit lika stabil idag som de föregående dagarna trots dagens ögonundersökning. Det känns ovant men underbart att säga till pappa att inget speciellt har hänt. Ögonundersökningen gick förresten bra, några små förändringar men inget som inte är normalt för hennes vecka. Nästa vecka kollar dom igen...

Så imorgon, Onsdag, ska vi få vara själva i ett samvårdsrum några timmar. Givetvis med sköterskorna bara ett pling bort. Moa får dock sova på sal på natten och jag åker hem. Tror att de vill hålla ett öga på henne nån natt till för att se så att framstegen är bestående. Och kanske ge mig en chans att vänja mig långsamt. Tanken sen är att jag och pappa kan flytta hit till helgen för att bo med vår tjej. Längtar.

Tur!

Nu har vi ju kommit så långt att vi har den mesta sjukhustiden bakom oss. Hur gick det till? När hände det? Jag har lite svårt att förstå att Moa varit på sjukhus i fem och en halv vecka. Och att det är sex veckor sedan jag åkte in till förlossningen i Gävle. Att det dessutom har gått så bra är nästan ännu svårare att förstå. Innan allt det här hände, innan Moa hände, var nog min uppfattning att det är förenat med men för livet att födas så tidigt. I sanningens namn vet vi ju inget om det i skrivande stund men det är inget som talar för det. Kan man ha sån tur? Ja, tydligen, det gäller bara att ta det till sig. Nånstans går jag och väntar på att det kan hända nåt snart. Som vi inte räknat med och som leder till att hon inte får komma hem när hon ska. Jag måste släppa mitt katastroftänk även om jag förstår att det är ett skydd. Om jag anar det nu så är jag förberedd om det händer.


Med det sagt så ska jag berätta vad vi gjort idag, jag och Moa. Ingenting. Vi har bara myst med varann idag med. Helt underbart. Hon har ju ganska långa vakenperioder nu och det är så härligt när jag pratar med henne och hon blir alldeles stilla och lyssnar. Eller om hon är lite gnölig och jag lägger min hand på henne så blir hon genast lugnare. Det börjar gå upp för mig att jag faktiskt är tryggheten i hennes liv. Vilken ynnest det är. Doktor Sofia som vi skulle ha snabbmöte med idag om veckan var hemma med sjuka barn, lite besviken. Imorgon är en annan dag.

Moa har för tredje dagen i rad varit utan syrgas och legat på jättebra värden. Tina-proven visar också på att hon vädrar ut koldioxid som hon ska och det är ju skönt. Det var ju lite på grund av att hon inte gjorde det tidigare som ledde till att hon fick tillbaka.  Imorgon tror jag att jag ska göra precis det jag gjort idag. Ha en mysande Moa på bröstet och titta på det här:

Händelselös helg till ända!

Det har aldrig varit så skönt med en händelselös helg, det innebär ju att Moas framsteg höll i sig idag med. Och det tackar vi för! Det enda som skiljer söndagen från lördagen är att det blev ett kvällsbad för fröken.. Pappa kom upp lagom för att delta i den stora tilldragelsen. Moa var inte så imponerad till en början men sen upptäckte hon att det var ju ganska skönt ändå. Ännu skönare blev det när man fick komma till det uppvärmda skötbordet och bli omvirad av ett stort (för henne) badlakan. Badet tog dock på krafterna och då såg hon ut så här; rufsig i det lilla hår hon har och gäääääsp...

Hemma fortskrider förberedelserna. Moas rum börjar ta form på allvar uppe, det kommer att bli superfint! Nu är det snart bara hon som saknas. Imorgon måndag ska vi ju ha det där snabbmötet, hoppas hoppas det går som jag vill!

Satt och läste genom tidigare blogginlägg och mina absoluta favoritord verkar vara: hoppas och förhoppning... Det är ju det vi kan göra, finnas där för henne och hoppas. Men tack och lov har fokus på det vi hoppas på ändrats. I början hoppades vi på att hon skulle överleva, sen att hon inte skulle ha några skador och nu hoppas vi att hon ska få komma hem före sitt BF (1 Mars).

Försmak...

....på hur det kommer att bli när familjen är samlad under samma tak. Hemma. Tillsammans. Självklara, vackra ord som har känts väldigt avlägsna. Nu närmar det sig, hoppas jag. Om det inte vore för att vi var på sjukhuset skulle jag kalla det för en underbar dag. Vi har myst i massor, hon har legat på mitt bröst och hon har snuttat. Och under tiden jag var där plingade hon en enda gång!! Imorse när jag kom tog jag bort sipapen och hon verkade tycka det var väldans skönt att få vila näsan lite. Under dagen har hon varit helt utan, så bra har hon syresatt sig. Så i min famn har jag haft en snudd på sladdfri bebis. Tokigt att man kan tycka så med tanke på att hon fortfarande har sond, prob och tre elektroder...
Blodtransfusionen hon fick igår gjorde nog susen, hoppas det håller i sig. Man ger ju blod för att kicka igång hennes egen blodproduktion men det är en svår balansgång. Ger man för tidigt kan det istället hämma den processen och ger man sent har bebisen hunnit bli trött i onödan. So far so good, proverna såg bra ut. Jag vill ju så gärna att hon kan få komma hem snart eller i alla fall att jag kan få bo med henne där. Ser på bilden nedan och det tomma hålet i mitt hjärta värker. Klyschigt men sant.

Vi har övergivit sängen och sitter nu i fåtölj när vi myser. Det är mycket lättare att lägga henne till bröstet på egen hand då. Flyttade över en stund till sängen igen idag för att vila och det kändes jättekonstigt. Vi är ju inte sjuka. Men det var jätteskönt att få blunda och slumra lite. Moa har börjat äta åtta gånger per dygn istället för tio och det gör stor skillnad. Mer tid för henne att vila, badas etc. och nu hinner hon bli hungrig och det underlättar ju amningsträningen.

Funderar på om jag ska göra bloggen officiell... Kanske kan den skänka tröst till några föräldrar som mår som jag mådde i början och jag har ju fortfarande dagar när jag är ledsen. Trots allt är ju Moa en solskenshistoria, vårt mirakel, peppar peppar. Och kanske kan den hjälpa utomstående att förstå hur det är. Jag har väldigt svårt att identifiera mig med förädrar till fullgågna barn än så länge. Men kan heller inte se mig som en "äkta" premismamma eftersom Moa är frisk. Huvudsaken är väl att jag kan se mig som Moas Mamma?

Vi får se...

Igår bestämde jag mig ju för att skona mig själv lite grann och bara få vara mamma. Det tillsammans med att jag lyckades sova fem och en halv timme istället för fyra och en halv gjorde att jag har mått så mycket bättre idag. Igår kväll åkte jag tom från sjukhuset innan de lade tillbaka Moa i sipap. Det var faktiskt jätteskönt! Man måste inte vara med på allt även om man skulle vilja. Det gäller lite att välja det minst onda.
Så när jag kom till Moa imorse var det med lätt sinne vi klarade av morgonpysslet, på med grimma och lägga till bröstet. Innan en premis (prematurbebis) är ca 34 veckor har man från vårdens sida inga förväntningar på att sugreflexen ska funka men det är bra om de får ligga och lukta, smaka och mysa. Vänja sig helt enkelt. Och vi kan säga så här; hon vet vad hon ska göra. Jag hoppas ju fortfarande på att kunna amma henne sen och detta bådar gott.
Apropå mat ska vi nu glesa ut hennes mål till åtta ggr per dygn istället för tio. Förhoppningen är att hon hinner vila mellan målen på ett annat sätt och att hon ska hinna bli hungrig. Kosttillskottet verkar komma överens med hennes mage på ett mycket bättre sätt nu än sist vi testade, det skulle vara kanon om hon fick en rejäl skjuts i viktuppgången nu. Det har gått lite segt de senaste dagarna.

Idag var pappa äntligen av med sin förkylning och ville såklart träffa Moa. Han såg stor skillnad på hennes kinder och fötter (!). För mig är det svårare att se, jag ser ju henne varje dag. Jag märker det nog mer på hur hon är, vad hon orkar och inte orkar  och att hon känns stadigare.

Läkarsamtalet på eftermiddagen innebar i stort sett bara en ny sak och det är att hon ska få en blodtransfusion ikväll. Hennes benmärg behöver lite hjälp på traven för att sätta igång på allvar. Vi pratade också om hennes pulsfall och det trixiga med premisar (iaf med Moa) är att allt hänger ihop. Var börjar man liksom? Förhoppningen är att pulsfallen ska upphöra nu när hon får blod, men det kan lika gärna bero på att hon har lite trassel med magen eller med andningen.

Vi får se.  Dom tre orden är flitigt använda här på neonatalen. Vi får se.
Under helgen ska vi hålla lite koll på hur hon blir efter blodtransfusionen och ses  på måndag för ett snabbt samtal om hur vi ska lägga upp resten av veckan, hoppas på överflyttning till lättvårdsrum snart. Vi pratade även om det här med att få bort sipapen och hon kommer få ha kvar den nattetid och grimma dagtid. Vila på natten och träna på dagen kan man säga. Döm om vår förvåning när vi ser att Moa ligger på 99-100 i saturation UTAN grimma när vi kommer in på salen igen! Fantastiskt. När jag skriver det här har hon legat så i strax över en timme. Mammas tjej och pappas flicka.

Bara vara mamma.

Det ska jag försöka ägna mig åt i fortsättningen. Det senaste dagarna har varit jättejobbiga. Inte för att det är nåt tok med Moa utan för att det känns som att jag bråkar med henne hela tiden. Vid blöjbyten, tvättning, när jag vill ta upp henne och när jag lägger ner henne. Bråkar är nog fel ord men det känns som om jag stör henne.
Började fundera kring hur jag ska komma tillrätta med hur jag känner för mitt intellektuella jag förstår såklart att jag och Moas pappa är de viktigaste personerna i hennes liv och inget vi gör just nu är av ondo för henne. Doktor Sofia och några av sköterskorna har ju också påpekat att det är vi som står för det mjuka varma och dom och miljön i sig som står för det hårda bråkiga.

Med det i tankarna har jag bestämt mig för att försöka bara vara mamma, vara den mjuka, varma och kärleksfulla och inte ett vårdbiträde-wannabe. Jag har ju velat vara där för henne vid undersökningar och provtagningar. Men jag blir ju ett vrak och det mår hon ju inte heller bra av i längden. Och inte jag heller uppenbarligen. Jag kommer fortfarande vara där och hålla min hand på henne och låta henne höra min röst men försöka skona mig själv lite grann.

Idag blev hon 33+0 och vägde in på 1528 gram, hon är 42 cm lång och har ett huvudomfång på 28,2 cm. Jämförelseankan är såklart med på bild. Synd att jag inte var lite snabbare här, hon hade ett litet leende på läpparna.

Blicka framåt.

Det är det som är min stora utmaning. Efter mitt senaste inlägg har jag ju såklart varit uppe hos henne igen och fick då tillfälle att prata med vårvinden Doktor Sofia. Hon pratade lite om hur det ser ut för Moa men vi ska prata mer på Fredag då vi har läkarsamtal. Hon är väldigt mån om att vi föräldrar "är med på tåget" och det känns ju jättebra. Hon är även väldigt mån om att Moas pappa ska veta vad som ska ske och inte bara Moas mamma. Jag fick dessvärre känslan av att det inte blir nån inflytt för mig den här helgen. Ska jag vara ärlig så vet jag inte om jag vågar heller. Pulsfallen är riktigt läskiga och då är det väldigt skönt att ha en sköterska i samma rum. Festina Lente, skynda långsamt är det som gäller nu.

Vi har ju redan konstaterat att jag gillar att handla saker till pytte. Då kan ni ju tänka er hur bra det kändes att få beställa tapeter till hennes rum! Jag hoppas det färdiga resultatet blir som det ser ut i mitt huvud...
Så här ser tapeten ut. Tjusig va? Däremot så kommer det inte att stå en spjälsäng för ca 8 000 kr i hennes rum. Vi har köpt en jättefin från Troll med tillhörande skötbord.

 Tänker mig också en vit stringhylla, kanske en matta från Pappelina och den här vid spjälsängen

(så småningom, klart hon ska sova inne hos oss i början).

Jag har ju en känsla av att hon kommer att få en del rosa saker och då är det skönt med en lugn bakgrund. Vare sig Pär eller jag är ju så mycket för det lull-lulliga och så länge vi får bestämma så passar vi på!

Det var rackarns svårt att få till det med bilderna och texten i detta inlägg, sorry!

Gilla läget.

Ni vet den här reklamen för hjärt-lungfonden? "Jag skulle inte ha varit här". Den frasen ekar i mitt huvud när jag är med Moa på sjukhuset. Vi skulle inte ha varit här. Det kanske låter som jag ältar, och det gör jag nog. Men det måste man väl få? Och sörja, vara ledsen, det får jag väl också vara? Fast oftast känns det som att omgivningen tycker att den tiden borde vara förbi. Herregud, det går ju bra för Moa. Finns väl ingen anledning att vara ledsen? När bebis efter bebis lämnar salen och vi är kvar, när magen börjar funka så blir det trassel med pulsfall istället. Eller när jag försöker lura mig själv att hon är en vanlig bebis genom att handla till henne, jag betalar mina nappar 0-6 månader och småpratar med expediten som om allt var som det skulle.
Fast det kanske är som det ska ändå? Moa kanske kom tidigt av en anledning mer än havandeskapsförgiftning? Fast för att tro det måste jag ju tro på nåt, och det gör jag ju inte. Faktiskt. Jag vill så gärna tro på Moa, tro på mig själv. Vet inte om jag törs. Och så länge jag inte törs det sörjer jag. Vissa dagar mer och andra mindre. Och det måste väl vara okej?

När jag säger att jag sörjer betyder inte det att jag inte uppskattar hennes framsteg. Oh nej, dom vårdar jag ömt och är väldigt tacksam över att framstegen är så många och "bakslagen" så få. Idag, för tredje dagen i rad fick hon ligga vid bröstet. Hur jag känner då går inte att beskriva. Ordet kärlek känns fnuttigt.

I det här skåpet ställer jag den surt förvärvade mjölken, här hämtar jag flaskorna som hör till pumpen. Jag kommer INTE sakna mjölkbaren om/när jag får amningen att funka.

Det gör ont!

Det gör ont att se min dotter ligga uppkopplad till ett ekg och mata henne med sond istället för att amma henne. Det gör ont att behöva rådfråga vårdpersonal om vad som är inte är jobbigt för henne. Det gör ont att låta henne ligga kvar i sängen istället för att ta upp henne. Det gör ont att oroa sig över hjärtslag och syresättning när jag tar upp henne. Det gör ont när jag inser att jag är för trött för att se henne. Det gör ont att åka ifrån henne. Det gör ont att ringa till avdelningen för att fråga hur hon mår istället för att ha henne hemma och se efter själv.  
Det gör ont.

Några hekton hit eller dit...

Det här är för bra för att inte visa! Den första bilden är tagen kring jul, och den andra är tagen idag.På båda bilderna har Moa en mössa med bin på som jag köpt. Söt va? Tänk vad några hekton kan göra...

Jag älskar bröst!

Japp, så är det. Speciellt mina egna. Idag var det ett ypperligt tillfälle att amningsträna. Efter en välbehövlig sovmorgon (bortsett från pumpning) så kommer jag till en sipapfri Moa. Hon har legat bra i syresättning ett helt dygn och alla andra prover ser bra ut också. Det var helt enkelt dags att prova att koppla från en längre period. Men hon kommer att få tillbaka den senast till kvällen. Hursomhelst, utan andningshjälpen är det ju mycket enklare att lägga henne till bröstet så jag vågade mig på att testa på egen hand. Givetvis under översyn. Alldeles ensam törs jag inte än. Och vilken grej! Vilken känsla. Moa var hungrig och gapade stort. Hon är ju för liten för att amma på riktigt, hon orkar inte suga ordentligt och förresten så har jag alldeles för lite mjölk. Det här var det bästa försöket hittills och hon sög så det kändes i bröstet. Hon somnade sött efteråt kan jag lova. Jag började precis slappna av igen när Plinget med stort P fick mig klarvaken. PulsPling. men den här gången såg jag att hon andades och kände att hon rörde sig. Syresättningen sjönk inte heller. Det är obehagligt och rädd blir jag men det var ändå inte lika hemskt som den gången hon blev alldeles slapp i kroppen. En halv minut senare var hon uppe i sina fina värden igen. Hon gillar att hålla sin föräldrar på alerten tror jag. Hur ska det sluta? Lindans på balkongräcket?

Har hittat mitt egna sätt att ta hand om Moa när jag inte är hos henne; fixa, förbereda och handla till henne. Igår monterade pappa ihop spjälsängen och jag bäddade den så fint så fint. Nu väntar den bara. Skötbordet blev monterat av bara farten. Skötbädden borde komma med posten vilken dag som helst. Kläder händer det ju att jag köper. Tvättmaskinen har gått varm de senaste dagarna, kläder, filtar, täcke, bäddmadrass och gosedjur har fått sig en omgång.

Tigermamma?

Idag var det en väldigt bra dag, om man bortser från det faktum att för att få vara med min Moa måste jag först klä på mig, sätta mig i bilen och köra till sjukhuset. Parkera, fixa biljett, ta hissen upp och sprita händerna på tre olika ställen. Tiden detta tar är inte alls lång, vi bor ju 4 minuter från sjukhuset men ändå kryper det kroppen när jag sitter med pumpen mot bröstet innan jag ska åka. Vill ju redan vara där! Nu, helst nyss. 

 Morgonpysslet klarades av utan problem. Har redan fått in en rutin som oftast funkar. Vi bestämde oss för att upprepa gårdagens strategi och plockade bort sipapen innan jag tog upp henne. Grimma satte vi på för att inte pressa henne för mycket. Moa får med beröm godkänt. Jag tror hon också tycker att det är skönt att slippa pyset och väset men framför allt trycket på näsan. På bilden ovan har tom pillat bort grimman och använder den som snutte istället. Planerade veckans bad och tog en tidig lunch. Jag och pappa passade på att åka ut till Valbo för att leta sänglampor och vardagsrumsbord. Hittade ingetdera. Det börjar gå upp för oss att det är dags snart. Som att gå och vänta på en förlossning fast utan att vara otymplig. Eller vad vet jag, den biten missade jag ju. Men snart kommer hon hem till oss. 
När jag glad i hågen kommer tillbaka till Moa möts jag av öppna dörrar i slussen och sekunden senare ser jag Henne, sköterskan som borde gått i pension. En av dom som gjorde min första helg på Gävle Sjukhus till ett privat helvete. Så fort hon ser mig går hon och stänger salens andra två öppna dörrar. Jag blir nästan full i skratt, det är inte för MIN skull dörrarna ska vara stängda. Det är för bebisarnas. De vill ha lugn och ro, inga plötsliga ljud eller folk som ränner i tid och otid. Bestämmer mig på stående för att skjuta upp badet till imorgon istället. Jag vägrar bada Moa och ha henne till hjälp. Det visar sig under kvällens gång att jag inte minns fel. Hon är även idag burdus och obetänksam. Rusar fram och vill nästan stå på mig för att titta på Moa när jag pysslar med henne. Fattar inte. Hon kan titta på Moa närsomhelst, låt oss vara ifred när jag är där. Tack. Det är mitt barn, vår tid. Blir mer och mer irriterad på henne och på mig själv som bara knyter näven i fickan. Till slut får jag nog. Moas sipap hade halkat snett och jag försöker rätta till den och då börjar hon såklart gnöla, det är ingen fara, hon plingar inte. Rätt vad det är står sköterskan bredvid mig och lyfter upp Moas axlar och huvud. Jag fattar inget, mår hon dåligt? Det plingar ju inte? Jag säger till henne att hon gärna får berätta för mig vad jag ska göra så gör jag det, själv. Ser på henne att hon blir lite snopen men hon förklarar i alla fall att pyttebebisar känner sig tryggare om man håller om huvudet när man pillar i ansiktet på dom. Sen lommar hon iväg. Jag känner mig stark, jag vågade säga vad jag tyckte och jag växte. Efter ett tag kommer hon tillbaka och frågar om jag hade tagit illa upp? Jag förklarade att jag vill själv, som sagt mitt barn. Snart är det ju kanske dags för eget rum och då måste jag ju veta vad jag ska göra och vill gärna lära mig alla knep. Jag hoppas budskapet gick fram.

Så hela dagen blev en en bra dag. Tror Moa bara plingade två gånger under tiden jag var där. Syresättningen låg som lägst på 92 och hon verkar bli mer och mer redo. Hon har heller inga problem med att hålla tempen. De nyinköpta byxorna är väldans söta men överflödiga än så länge.

Oskuld?

Läste nånstans vad en barnmorska sagt till en annan prematurmamma, det stämde så bra in på hur jag känner. Hon sa att man aldrig får sin oskuld tillbaka, vi kommer aldrig mer att tro eller ännu värre ta för givet att en graviditet slutar efter 40 veckor med en rosig knubbig bebis på magen. Vi vet annat, vi får aldrig vår oskuld tillbaka. Och så är det, efter en månad vet jag saker som ingen förälder ska behöva veta. Jag har varit med om saker jag inte visste fanns... för en månad sen. ABL, ROP, ultraljud på hjärnan, Tina-prov och CRP och mer därtill. Jag har droppat glukos i min dotters mun för att hon inte ska känna när dom sticker henne i foten, handen eller huvudet. Jag har hållit min hand på hennes kropp när man lyser in i hennes små ögon för att leta efter förändringar på ögonbotten. Och jag har skakat liv i henne när hon glömt att andas. Varenda gång gråter jag inombords och känner återigen den förbannade skulden. Hade jag bara kunna haft henne kvar i magen, i trygghet. Om inte om fanns.

Idag har det varit höga berg och djupa dalar. Det började så bra med morgonmys, blöjbyte, temp, tvätt och vägning. Nu har hon tom passerat 1400 g. Fort går det! Får ha henne på bröstet utan Sipapen, bara lite syrgas i grimma. Underbart. En stund efter jag lagt tillbaka henne i sängen och pysslat lite med henne, så börjar det plinga. Pulsen. Ner. Långt ner. Petar på henne, då brukar hon röra på sig eller så ser man hennes andetag. Ingenting. Mitt hjärta fryser. En sköterska kommer på en gång, jag lyfter hennes arm och den är alldeles slapp. Panik. Efter några sekunders evighet kommer Moa igång igen och pulsen stiger snabbt. Allt är som vanligt igen. 

Så här ser trygghet och ångest ut. En monitor som visar Moas hjärtslag, syresättning och andetag. Jag vill inget hellre än att vi ska slippa den snart men så fort den är pausad så undrar jag över hennes syresättning.
 Ge mig min oskuld tillbaka.

Ålder är bara en siffra!

Idag är det 4 veckor sedan Moa föddes, en månad, eller blir hon en månad först den nionde? En månad= 4 veckor? För att krångla till det ännu mer så blev hon 32+0 veckor igår. Det är ju så med prematurfödda att tills de når BF räknar man deras ålder i graviditetsveckor. Det gör man för att kunna hålla koll på att de utvecklas som de ska. Så Moa är inte född än, noll år. Man pratar om korrigerad ålder och okorrigerad ålder, vilket i praktiken innebär att hon ska jämföras med Mars-barn och inte December-barn. Det kommer vi att få göra tills hon är ca tre år. Då, om inte innan, bör hon ha hunnit ikapp. I mammas och pappas ögon är hon ju redan bäst och vackrast i världen!

Idag fick vi börja träna på att vara utan sipapen, det var helt underbart att återigen ha en bebis på bröstet som inte väser och pyser. I två och en halv timme var hon ur och det gick jättebra. Träningspasset på eftermiddagen gick inte lika bra, efter 1 timme tyckte Moa att det började bli jobbigt. Och ärligt talat så förstår jag henne, magen bråkar fortfarande lite med henne och det kom in en till bebis på salen. Den bebisen var snudd på fullgången och vips så inser jag på nytt hur yttepytte Moa är. Jag som tyckte hon började bli (lite) stor...
De här senaste dagarna har varit bra. Jag har har mått bra och Moa gör det hon ska, växa! I måndags hoppades jag att hon skulle passera 1300 gram innan veckan var slut och nu har jag vidgat vyerna till 1400! Imorse vägde hon in på 1370 gram.

Stor dag för en stor tjej.

Den här maskinen är väldigt bra. Den heter Sipap och hjälper våra pytten att andas, den bidrar med tryck och syrgas och är mycket skonsammare mot lungorna än vad en respirator är. Moa fick ju tillbaka Sipapen för några dagar sedan och det kändes ju trist. Men nu har det återigen blivit dags att börja träna bort den. Imorse vid tvättning, mätning, vägning och byte av sondsida fick hon vara utan och det gick jättebra. Först på slutet började hon krokna. Helt okej, mamma var stolt ändå. Hon är lite nyckfull, vår dotter. Från att den ena dagen vilja ha syrgas vid matningen behövde hon ingen alls på eftermiddagen. Eller så börjar lungorna komma ikapp?

Efter lunch kom pappa upp på sjukhuset också, vi hade vårt första läkarsamtal med Doktor Sofia. Idel goda nyheter! Jag kan inte fatta att det kan gå så bra? Hon är så stark, vår lilla. Hon tog upp frågan om samvårdsrum och om allt fortsätter framåt i den här takten kommer jag nog att kunna flytta dit till nästa helg. Träna bort Sipapen är definitivt ett steg i rätt riktning. Ett annat kliv framåt är att vi bestämde oss för att ta bort värmemadrassen. Hon håller värmen såpass bra att det är den givna fortsättningen. De fortsätter att hålla koll på hennes mage och andning, ögonen fick ju godkänt igen. Vi pratade även om hur framtiden ser ut. Framtiden... tröttnar inte på det ordet just nu. Moa kommer fortsätta ha kontakt med neo till hon är ca fem och ett halvt. Det känns jättebra att de inte släpper henne vind för våg.

Mamman pendlar väldigt mycket i känslor nu men glad och positiv är övervägande. Känns så märkligt att för en månad sen visste vi inte om hon skulle leva eller få skador, förra veckan kunde jag på allvar ta till mig att hon ska få komma hem med oss och idag började vi planera för inflytt. Jag har under den senaste veckan vågat kliva fram mer och mer som mamma. Det känns fantastiskt! Igår berättade jag för personalen var hennes filtar fanns, sen kom jag på mig själv att de vet nog var allt finns. Men jag hajar fortfarande till varje gång jag säger vår/min dotter. Min dotter, jag har en dotter, ett barn, en perfekt liten människa. Jag och Pär har redan konstaterat att första natten vi är hemma alla tre blir det nog inte mycket sömn. Dels för att vi kommer att vara nervösa men mest för att jag inte kommer att kunna se mig mätt på henne.
 Idag blev Moa 32 fulla veckor och det var dags för mätning igen. Hennes huvudomfång är nu uppe i 28 cm, längden mättes till 39, 5 cm och vikten 1336 gram. Hon t.om känns större. Nu måste hon ju ha kläder på sig för att inte frysa, precis som alla andra bebisar.

Back on track!

 Idag väger Moa 1302 gram, helt otroligt! Tycker mig se skillnad bara på några dagar, både storleksmässigt och om man ser till hennes beteende. Hon har längre vakenstunder nu och ibland tittar hon åt det håll min röst kommer från. Eller är det kanske önsketänkande? I alla fulla fall blir hon mer och mer bebis, en individ och en egen person. Jag ser fram emot att få lära känna min dotter.  Undrar om kämpaglöd, envishet och styrka blir en av hennes framträdande egenskaper? Eller hon kanske inte har behövt kämpa alls, bara glidit på en sondmacka genom Neotiden... Det kommer iaf att bli väldigt svårt att inte skämma bort henne.
Idag när vi låg känguru började hon gnälla och gnöla och böka. Klockan började närma sig mat så jag tog för givet att hon började bli hungrig. Då vrider flickebarnet på huvudet alldeles själv och somnar sedan nöjt om. Hade jag inte legat i sängen så hade jag fått plocka upp min haka från golvet. Sipappslangarna hon har på huvudet väger ju trots allt litegrann, kunde inte tänka mig att hon var så stark redan. Moa har ju lyft på huvudet förr, men ytterst kort tid och då utan slangar. Kom inte och säg att det inte händer grejer här!

Pappa Pär kommer att se en tydlig skillnad tror jag nästa gång han kommer upp, hoppas bara förkylningen försvinner nån gång. Man är ju extra försiktig när det gäller halsont och huvudvärk. Däremot så kom kuratorn förbi en sväng och sa hej. Tror inte hon enbart var nyfiken på Moa men tror ändå att det var kul för kuratorn att se mitt lilla mirakel. Ett mindre angenämt besök var det ifrån ögonläkaren. Dags för ROP-koll igen. Moa är som sagt redan en envis och stark bebis och en sån här gång, när hon inte vill ha ögonen öppna och inte titta åt det håll ögonkillen vill, är det inte enbart positivt. Efter att ha givit henne glukos i munnen och bedövningsdroppar i ögonen spärrar man upp ögonlocken med miniatyrhakar. Mindre trevligt att se som förälder. Tur man får titta bort. Men det känns bra att vara där, hålla en hand på hennes mage och prata lite med henne. Och det känns bra att få positiva besked.

Undrar förresten när hon börjar/började känna igen mig (och pappa)? Min röst och min beröring. Vet hon att det är jag? Och det jag egentligen vill veta; får jag henne att känna sig trygg?