Tiden går...

Har väl nämnt tidigare att vi har största delen av sjukhustiden bakom oss? Och att vi hoppas få åka hem snart? Japp, kunde tänka mig det. Men idag blev det så tydligt av två anledningar. Var hem en sväng för att duscha och när jag parkerar bilen på infarten till huset är två av våra grannfamiljer ute. Alla fyra springer mig nästan till mötes och bombarderar mig med frågor om Moa och när vi får komma hem. Det var mest kvinsen i respektive familj som frågade medans männen stod och lyssnade. I alla fall så fick/får det oss att känna oss väldigt efterlängtade. Tack, sånt värmer mer än kommentarer på Facebook! En annan anledning är att jag stötte ihop med en gammal klasskompis här på avdelningen. Hon hade nyss fått tvillingar i vecka 30+ varav ena var nere i Uppsala pga andningsproblem. I hennes ögon kände jag igen mig och jag avundas henne inte resan hon har framför sig. Vi småpratade lite och jag bad henne titta in hos oss nån dag om hon ville prata. Efter vårt lilla korridormöte kände jag mig nästan gråtfärdig av tacksamhet att vi kommit så här långt.  På bilden nedan ser ni vårt tillfälliga hem, pumpen, skötbordet, min säng, Moas säng, tvn och så pappas säng som dagtid måste stå hoppackad i hallen för annars kan vi inte röra oss.

Moa har ju haft lite trassel med magen igen. Det började i förrgår när hennes dos av tillskott fm85 ökades på och i samma veva började vi vänja henne med ersättning. Kring hennes nuvarande vecka är det nämligen dags att vänja henne av med den donerade mjölken och eftersom jag än så länge inte kan försörja henne blir det då ersättning. Det är jobbigt att hon ska få sån magknip bara. Idag testade vi att istället för att ersätta hela mål då och då så kör vi 50/50 varje mål. Det verkar funka bättre för henne. Jag ger ju inte upp min amningsdröm men ersättning i nån grad är nog bara att acceptera. I det stora hela har vi haft en bra natt och dag. Hela familjen på plats och hur underbart är inte det?