En första gång för allt.

Hur det kändes att gå och lägga sig i min egen säng med älsklingen Pär på ena sidan och hjärtat Moa på den andra går inte riktigt att beskriva. Jag säger som Gert Fylking; Äntligen! Men sjukhustiden har ju satt sina spår och lite visade sig inatt. Jag har sovit lite knackigt nämligen. Om Moa har låtit har jag fått för mig att hon är på väg att kvävas och om hon har varit tyst har jag trott att hon slutat andas. Men så kanske alla nyss hemkomna föräldrar känner? Flera gånger under natten har jag sträckt ut min hand och lagt den på hennes lilla kropp. Och hon ligger ju där och andas gör hon också. Imorse när vi gått ner för morgonmålet var det så skönt att sitta i egen soffa och bara kunna glida ner i liggande position med henne på bröstet och vila lite efter maten. Vila och vila förresten, vi sov! När vi kvicknat till igen var det dags för en tripp ner på stan, utan Moa, utan dåligt samvete. Jag ska skaffa mig en liten hobby har jag tänkt och för att kunna sätta igång var jag tvungen att köpa garn och virknål. Surfade runt häromkvällen och hittade en så söt ugglemössa som jag vill göra till Moa. Som en liten bonus lär jag mig kanske virka söta converse också.

På kvällen passade jag på att testa bärtuben och bärsjalen som jag köpt här! Det är två sköterskor som jobbar på Neonatalen Uppsala Akademiska Sjukhus som utvecklat lite olika produkter anpassade till för tidigt födda. Forskning pekar ju på att dessa barn har stora fördelar av att vara nära, gärna hud mot hud. Och i ärlighetens namn skulle det vara väldigt praktiskt att ha båda händerna fria ibland, t ex när jag ska lära mig virka.

Så här första gången kändes det lite osäkert att bära henne, ville gärna stötta med en hand. Men övning ger färdighet. Den här dagen har gått så otroligt fort, är det så här det är att vara mammaledig så kommer jag inte hinna med nåt alls. Dagen är liksom indelad i tretimmarscykler. Byta blöja, pumpa, värma ersättning, mata, mysa och sen börjar vi om igen. Moa har i princip bott i det fina babynestet.