Japp, så är det. Speciellt mina egna. Idag var det ett ypperligt tillfälle att amningsträna. Efter en välbehövlig sovmorgon (bortsett från pumpning) så kommer jag till en sipapfri Moa. Hon har legat bra i syresättning ett helt dygn och alla andra prover ser bra ut också. Det var helt enkelt dags att prova att koppla från en längre period. Men hon kommer att få tillbaka den senast till kvällen. Hursomhelst, utan andningshjälpen är det ju mycket enklare att lägga henne till bröstet så jag vågade mig på att testa på egen hand. Givetvis under översyn. Alldeles ensam törs jag inte än. Och vilken grej! Vilken känsla. Moa var hungrig och gapade stort. Hon är ju för liten för att amma på riktigt, hon orkar inte suga ordentligt och förresten så har jag alldeles för lite mjölk. Det här var det bästa försöket hittills och hon sög så det kändes i bröstet. Hon somnade sött efteråt kan jag lova. Jag började precis slappna av igen när Plinget med stort P fick mig klarvaken. PulsPling. men den här gången såg jag att hon andades och kände att hon rörde sig. Syresättningen sjönk inte heller. Det är obehagligt och rädd blir jag men det var ändå inte lika hemskt som den gången hon blev alldeles slapp i kroppen. En halv minut senare var hon uppe i sina fina värden igen. Hon gillar att hålla sin föräldrar på alerten tror jag. Hur ska det sluta? Lindans på balkongräcket?
Har hittat mitt egna sätt att ta hand om Moa när jag inte är hos henne; fixa, förbereda och handla till henne. Igår monterade pappa ihop spjälsängen och jag bäddade den så fint så fint. Nu väntar den bara. Skötbordet blev monterat av bara farten. Skötbädden borde komma med posten vilken dag som helst. Kläder händer det ju att jag köper. Tvättmaskinen har gått varm de senaste dagarna, kläder, filtar, täcke, bäddmadrass och gosedjur har fått sig en omgång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar