Vi får se...

Igår bestämde jag mig ju för att skona mig själv lite grann och bara få vara mamma. Det tillsammans med att jag lyckades sova fem och en halv timme istället för fyra och en halv gjorde att jag har mått så mycket bättre idag. Igår kväll åkte jag tom från sjukhuset innan de lade tillbaka Moa i sipap. Det var faktiskt jätteskönt! Man måste inte vara med på allt även om man skulle vilja. Det gäller lite att välja det minst onda.
Så när jag kom till Moa imorse var det med lätt sinne vi klarade av morgonpysslet, på med grimma och lägga till bröstet. Innan en premis (prematurbebis) är ca 34 veckor har man från vårdens sida inga förväntningar på att sugreflexen ska funka men det är bra om de får ligga och lukta, smaka och mysa. Vänja sig helt enkelt. Och vi kan säga så här; hon vet vad hon ska göra. Jag hoppas ju fortfarande på att kunna amma henne sen och detta bådar gott.
Apropå mat ska vi nu glesa ut hennes mål till åtta ggr per dygn istället för tio. Förhoppningen är att hon hinner vila mellan målen på ett annat sätt och att hon ska hinna bli hungrig. Kosttillskottet verkar komma överens med hennes mage på ett mycket bättre sätt nu än sist vi testade, det skulle vara kanon om hon fick en rejäl skjuts i viktuppgången nu. Det har gått lite segt de senaste dagarna.

Idag var pappa äntligen av med sin förkylning och ville såklart träffa Moa. Han såg stor skillnad på hennes kinder och fötter (!). För mig är det svårare att se, jag ser ju henne varje dag. Jag märker det nog mer på hur hon är, vad hon orkar och inte orkar  och att hon känns stadigare.

Läkarsamtalet på eftermiddagen innebar i stort sett bara en ny sak och det är att hon ska få en blodtransfusion ikväll. Hennes benmärg behöver lite hjälp på traven för att sätta igång på allvar. Vi pratade också om hennes pulsfall och det trixiga med premisar (iaf med Moa) är att allt hänger ihop. Var börjar man liksom? Förhoppningen är att pulsfallen ska upphöra nu när hon får blod, men det kan lika gärna bero på att hon har lite trassel med magen eller med andningen.

Vi får se.  Dom tre orden är flitigt använda här på neonatalen. Vi får se.
Under helgen ska vi hålla lite koll på hur hon blir efter blodtransfusionen och ses  på måndag för ett snabbt samtal om hur vi ska lägga upp resten av veckan, hoppas på överflyttning till lättvårdsrum snart. Vi pratade även om det här med att få bort sipapen och hon kommer få ha kvar den nattetid och grimma dagtid. Vila på natten och träna på dagen kan man säga. Döm om vår förvåning när vi ser att Moa ligger på 99-100 i saturation UTAN grimma när vi kommer in på salen igen! Fantastiskt. När jag skriver det här har hon legat så i strax över en timme. Mammas tjej och pappas flicka.