Oskuld?

Läste nånstans vad en barnmorska sagt till en annan prematurmamma, det stämde så bra in på hur jag känner. Hon sa att man aldrig får sin oskuld tillbaka, vi kommer aldrig mer att tro eller ännu värre ta för givet att en graviditet slutar efter 40 veckor med en rosig knubbig bebis på magen. Vi vet annat, vi får aldrig vår oskuld tillbaka. Och så är det, efter en månad vet jag saker som ingen förälder ska behöva veta. Jag har varit med om saker jag inte visste fanns... för en månad sen. ABL, ROP, ultraljud på hjärnan, Tina-prov och CRP och mer därtill. Jag har droppat glukos i min dotters mun för att hon inte ska känna när dom sticker henne i foten, handen eller huvudet. Jag har hållit min hand på hennes kropp när man lyser in i hennes små ögon för att leta efter förändringar på ögonbotten. Och jag har skakat liv i henne när hon glömt att andas. Varenda gång gråter jag inombords och känner återigen den förbannade skulden. Hade jag bara kunna haft henne kvar i magen, i trygghet. Om inte om fanns.

Idag har det varit höga berg och djupa dalar. Det började så bra med morgonmys, blöjbyte, temp, tvätt och vägning. Nu har hon tom passerat 1400 g. Fort går det! Får ha henne på bröstet utan Sipapen, bara lite syrgas i grimma. Underbart. En stund efter jag lagt tillbaka henne i sängen och pysslat lite med henne, så börjar det plinga. Pulsen. Ner. Långt ner. Petar på henne, då brukar hon röra på sig eller så ser man hennes andetag. Ingenting. Mitt hjärta fryser. En sköterska kommer på en gång, jag lyfter hennes arm och den är alldeles slapp. Panik. Efter några sekunders evighet kommer Moa igång igen och pulsen stiger snabbt. Allt är som vanligt igen. 

Så här ser trygghet och ångest ut. En monitor som visar Moas hjärtslag, syresättning och andetag. Jag vill inget hellre än att vi ska slippa den snart men så fort den är pausad så undrar jag över hennes syresättning.
 Ge mig min oskuld tillbaka.