Anna, Moas mamma

Det är jag det. fast här på sjukhuset har jag varit Moas mamma, inte Anna. Undrar varför? I början trodde jag att det för lathets skull var enklare att bara behöva hålla koll på barnets namn. Men vette fasiken om de inte är smartare än så. Genom att hela tiden kalla mig för Moas mamma befäster och bekräftar dom min nya roll. Anknytningsproblem är ganska vanligt bland prematurmammor. Jag kan inte låta bli att undra om det är av samma anledning en av våra favvo-sköterskor hävdar att Moa är så lik mig... Till henne säger jag förvånat -Tycker du? Men inombords sväller mitt hjärta av stolthet.
Jag kan nästan, nästan se hur hon blir större för varje dag som går. Mognare och mer bebis på nåt vis. Det är så lätt att man fastnar kvar i det sjuka, bräckliga när hon inte tålde så mycket. Nu är det dags att vänja både henne och mig vid hur hon orkar hanteras, var hennes ljud- och ljusgräns går. Och det verkar ändras varje dag. Idag hade jag henne uppe med kläder på! Kändes lite märkligt, ha henne uppe utan att sitta hud-mot-hud? Som en vilken bebis som helst. Ikväll ska vi för första gången vara som vilken familj som helst! Pappa kommer till sjukhuset och vi ska fredagsmysa. Alldeles, alldeles underbart. Vi firar med att vara utan sonden några timmar.

Två av sköterskorna hintade idag att "tidig hemgång" inte är så långt bort alls. De släpper inga barn före vecka 35 och på tordag är vi där... Vem vet? Eventuellt tas den sista övervakningen bort efter helgen. Det känns helt okej, jag vande mig väldigt snabbt vid att inte ha nån skärm att titta på. Då är jag nog mer nervös över att åka hem. Orolig över att vissa inte förstår när vi tackar nej till besök och att andra inte förstår hur välkomna de är. Nervös över att vingla i trappen. Orolig över att vi ska bli sjuka. Välkommen till föräldraskapet?

Igår glömde jag ju jämförelsebilden med ankan, så den kommer här.