Att utgå från sig själv.

Det är ju något vi alla gör. Vi lever i vår egen verklighet, vår vardag blir vår norm. Det är viktigt att komma ihåg det även om det är svårt. Svårt blir det när någon säger till mig att de vet hur det är, de fick minsann vara på barnkliniken 3 dagar för deras bebis behövde sola. Då vill jag allra helst skrika dom rakt i ansiktet: Vad fasiken vet du om något? Vi har varit här i över fem veckor. Men det gör jag inte. Jag försöker komma ihåg att för den personen var det jättejobbigt att vara på barnkliniken istället för att få åka hem efter sex timmar.
Som sagt; jag försöker...

Med det sagt så vill jag berätta vad som händer imorgon. Vi ska vara på eget rum några timmar! Vilken grej, som jag längtat. En sköterska berättade för mig att redan första dagarna hade jag pratat om eget rum. Hahaha vad naiv jag var då, för länge sen, för en månad sen. Men nu verkar det vara dags, både Moa och jag är redo för att umgås med varandra utan någon annan i samma rum. För första gången ska jag få vara ensam med min dotter. Jag blir tårögd bara jag tänker på det. Ett steg närmare inflytt och ett steg närmare hemfärd. Hon har varit lika stabil idag som de föregående dagarna trots dagens ögonundersökning. Det känns ovant men underbart att säga till pappa att inget speciellt har hänt. Ögonundersökningen gick förresten bra, några små förändringar men inget som inte är normalt för hennes vecka. Nästa vecka kollar dom igen...

Så imorgon, Onsdag, ska vi få vara själva i ett samvårdsrum några timmar. Givetvis med sköterskorna bara ett pling bort. Moa får dock sova på sal på natten och jag åker hem. Tror att de vill hålla ett öga på henne nån natt till för att se så att framstegen är bestående. Och kanske ge mig en chans att vänja mig långsamt. Tanken sen är att jag och pappa kan flytta hit till helgen för att bo med vår tjej. Längtar.