Lycka är...

...att känna ett dunigt huvud under min hand, att se vågen stanna på dubbla födelsevikten, att titta in i ett par spädbarnsblåa ögon som har svårt att fokusera, att känna dregelfläcken bli större och större när hon ligger på mitt bröst, att höra henne knorra nöjt i sin säng, att höra henne skrika när hon är missnöjd för då vet jag att hon kan säga ifrån om det blir jobbigt, min uppräkning kan fortsätta ett tag till. Jag är säker på att föräldrar i min bekantskapskrets försökte förklara men jag kunde inte förstå. Förrän nu.

Efter helg kommer måndag och rondning av Moas läkare, vårvinden Sofia. Hon hade såklart läst om helgens provtagningar men tyckte att allt såg bra ut i det stora hela. Det hänger lite på var snuvan tar vägen, bort eller blir till en förkylning. Moa har fått nezeril på morgonkvisten och vi fortsätter droppa koksalt vid behov. Crp:n som togs idag visade heller inte på nån infektion så nu kunde vi ta bort infarten igen, skönt. I nuläget avvaktar vi bara och fortsätter Moa framåt kanske kanske vi kan få åka hem i helgen! Helt galet, jag kommer nog att vara i chock hela den dagen. Fnissa och gråta om vartannat. Härligt! Men för att återigen använda doktor Sofias ord; Vi får se...
Här i rummet ska vi snart fira att Moa dubblat sin födelsevikt sånär som på 4 gram, idag stannade vågen på 1896 gram. 2-kilosklubben borde inte vara en omöjlighet denna vecka. Det har gått så fort nu på slutet att jag har lite svårt att ställa om mig till att ha en bebis som man faktiskt kan hantera utan att hon blir alltför trött. Att bada lilla (stora) tjejen är numera en stund för mys och inte ängslan som tidigare. Idag skötte mamma badning och pappa torkning, Moa fixade mysandet åt oss alla tre.