Tigermamma?

Idag var det en väldigt bra dag, om man bortser från det faktum att för att få vara med min Moa måste jag först klä på mig, sätta mig i bilen och köra till sjukhuset. Parkera, fixa biljett, ta hissen upp och sprita händerna på tre olika ställen. Tiden detta tar är inte alls lång, vi bor ju 4 minuter från sjukhuset men ändå kryper det kroppen när jag sitter med pumpen mot bröstet innan jag ska åka. Vill ju redan vara där! Nu, helst nyss. 

 Morgonpysslet klarades av utan problem. Har redan fått in en rutin som oftast funkar. Vi bestämde oss för att upprepa gårdagens strategi och plockade bort sipapen innan jag tog upp henne. Grimma satte vi på för att inte pressa henne för mycket. Moa får med beröm godkänt. Jag tror hon också tycker att det är skönt att slippa pyset och väset men framför allt trycket på näsan. På bilden ovan har tom pillat bort grimman och använder den som snutte istället. Planerade veckans bad och tog en tidig lunch. Jag och pappa passade på att åka ut till Valbo för att leta sänglampor och vardagsrumsbord. Hittade ingetdera. Det börjar gå upp för oss att det är dags snart. Som att gå och vänta på en förlossning fast utan att vara otymplig. Eller vad vet jag, den biten missade jag ju. Men snart kommer hon hem till oss. 
När jag glad i hågen kommer tillbaka till Moa möts jag av öppna dörrar i slussen och sekunden senare ser jag Henne, sköterskan som borde gått i pension. En av dom som gjorde min första helg på Gävle Sjukhus till ett privat helvete. Så fort hon ser mig går hon och stänger salens andra två öppna dörrar. Jag blir nästan full i skratt, det är inte för MIN skull dörrarna ska vara stängda. Det är för bebisarnas. De vill ha lugn och ro, inga plötsliga ljud eller folk som ränner i tid och otid. Bestämmer mig på stående för att skjuta upp badet till imorgon istället. Jag vägrar bada Moa och ha henne till hjälp. Det visar sig under kvällens gång att jag inte minns fel. Hon är även idag burdus och obetänksam. Rusar fram och vill nästan stå på mig för att titta på Moa när jag pysslar med henne. Fattar inte. Hon kan titta på Moa närsomhelst, låt oss vara ifred när jag är där. Tack. Det är mitt barn, vår tid. Blir mer och mer irriterad på henne och på mig själv som bara knyter näven i fickan. Till slut får jag nog. Moas sipap hade halkat snett och jag försöker rätta till den och då börjar hon såklart gnöla, det är ingen fara, hon plingar inte. Rätt vad det är står sköterskan bredvid mig och lyfter upp Moas axlar och huvud. Jag fattar inget, mår hon dåligt? Det plingar ju inte? Jag säger till henne att hon gärna får berätta för mig vad jag ska göra så gör jag det, själv. Ser på henne att hon blir lite snopen men hon förklarar i alla fall att pyttebebisar känner sig tryggare om man håller om huvudet när man pillar i ansiktet på dom. Sen lommar hon iväg. Jag känner mig stark, jag vågade säga vad jag tyckte och jag växte. Efter ett tag kommer hon tillbaka och frågar om jag hade tagit illa upp? Jag förklarade att jag vill själv, som sagt mitt barn. Snart är det ju kanske dags för eget rum och då måste jag ju veta vad jag ska göra och vill gärna lära mig alla knep. Jag hoppas budskapet gick fram.

Så hela dagen blev en en bra dag. Tror Moa bara plingade två gånger under tiden jag var där. Syresättningen låg som lägst på 92 och hon verkar bli mer och mer redo. Hon har heller inga problem med att hålla tempen. De nyinköpta byxorna är väldans söta men överflödiga än så länge.