Första dagen.

Jag har inget nytt alls att berätta... Vi myser, sover, äter och byter blöja. Och ändå går klockan så hiskeligt fort. Tack och lov kanske jag ska tillägga för sjukhus är ändå ett sjukhus  även om väggarna är målade i terracotta. De har gjort ett tappert försök att göra rummen lite hemtrevliga. Som sagt terracottafärg på väggarna, några små tavlor på ena väggen och en avlutad liten byrå i ena hörnet. Men det förtas ju en aning av den här ikopplingsrampen mitt på väggen, bebisvågen i hallen och ett tvättfat tillräckligt djupt för att ha som badbalja. Men trust me! Jag klagar inte. Jag gillar att inte bo på sal längre och jag gillar att Moa inte plingat på hela dagen. Däremot är jag inte imponerad av föräldrapentryt. Det finns två små minikylskåp där, varav ett är det en familj som lagt beslag på. Vi andra, 3 eller 4 familjer får dela på det andra. Tokigt. Fast de hade satt upp en lapp där de förklarade sig och att det bara var att knacka på om nån ville ha mer plats. Men ingen knackar ju på för åtminstone jag funderar ju hur de ska lösa det problemet? Äta snabbt? Kasta mat?
Tid för det antagligen sista ultraljudet på hjärnan ska göras om 11 dagar och nervositeten kommer nog smygandes närsomhelst. Ni kanske kommer ihåg att jag bara skulle vara mamma ett tag? Jaja, ögonundersökningen kunde jag ju inte hålla mig borta ifrån och det blir väl likadant med detta. Idag klev hon in i vecka 34+0 och veckans mått ser ut så här: Längd: 42 cm Vikt 1748 gram och Huvudomfång 29 cm. Stora tjejen och mammas hjärta. På filmklippet här nedan knorrar hon, ett jättevanligt ljud som prematurer har för sig. Rätt vad det är så är det borta och därför ville jag ha det på film.