Tur!

Nu har vi ju kommit så långt att vi har den mesta sjukhustiden bakom oss. Hur gick det till? När hände det? Jag har lite svårt att förstå att Moa varit på sjukhus i fem och en halv vecka. Och att det är sex veckor sedan jag åkte in till förlossningen i Gävle. Att det dessutom har gått så bra är nästan ännu svårare att förstå. Innan allt det här hände, innan Moa hände, var nog min uppfattning att det är förenat med men för livet att födas så tidigt. I sanningens namn vet vi ju inget om det i skrivande stund men det är inget som talar för det. Kan man ha sån tur? Ja, tydligen, det gäller bara att ta det till sig. Nånstans går jag och väntar på att det kan hända nåt snart. Som vi inte räknat med och som leder till att hon inte får komma hem när hon ska. Jag måste släppa mitt katastroftänk även om jag förstår att det är ett skydd. Om jag anar det nu så är jag förberedd om det händer.


Med det sagt så ska jag berätta vad vi gjort idag, jag och Moa. Ingenting. Vi har bara myst med varann idag med. Helt underbart. Hon har ju ganska långa vakenperioder nu och det är så härligt när jag pratar med henne och hon blir alldeles stilla och lyssnar. Eller om hon är lite gnölig och jag lägger min hand på henne så blir hon genast lugnare. Det börjar gå upp för mig att jag faktiskt är tryggheten i hennes liv. Vilken ynnest det är. Doktor Sofia som vi skulle ha snabbmöte med idag om veckan var hemma med sjuka barn, lite besviken. Imorgon är en annan dag.

Moa har för tredje dagen i rad varit utan syrgas och legat på jättebra värden. Tina-proven visar också på att hon vädrar ut koldioxid som hon ska och det är ju skönt. Det var ju lite på grund av att hon inte gjorde det tidigare som ledde till att hon fick tillbaka.  Imorgon tror jag att jag ska göra precis det jag gjort idag. Ha en mysande Moa på bröstet och titta på det här: