Back on track!

 Idag väger Moa 1302 gram, helt otroligt! Tycker mig se skillnad bara på några dagar, både storleksmässigt och om man ser till hennes beteende. Hon har längre vakenstunder nu och ibland tittar hon åt det håll min röst kommer från. Eller är det kanske önsketänkande? I alla fulla fall blir hon mer och mer bebis, en individ och en egen person. Jag ser fram emot att få lära känna min dotter.  Undrar om kämpaglöd, envishet och styrka blir en av hennes framträdande egenskaper? Eller hon kanske inte har behövt kämpa alls, bara glidit på en sondmacka genom Neotiden... Det kommer iaf att bli väldigt svårt att inte skämma bort henne.
Idag när vi låg känguru började hon gnälla och gnöla och böka. Klockan började närma sig mat så jag tog för givet att hon började bli hungrig. Då vrider flickebarnet på huvudet alldeles själv och somnar sedan nöjt om. Hade jag inte legat i sängen så hade jag fått plocka upp min haka från golvet. Sipappslangarna hon har på huvudet väger ju trots allt litegrann, kunde inte tänka mig att hon var så stark redan. Moa har ju lyft på huvudet förr, men ytterst kort tid och då utan slangar. Kom inte och säg att det inte händer grejer här!

Pappa Pär kommer att se en tydlig skillnad tror jag nästa gång han kommer upp, hoppas bara förkylningen försvinner nån gång. Man är ju extra försiktig när det gäller halsont och huvudvärk. Däremot så kom kuratorn förbi en sväng och sa hej. Tror inte hon enbart var nyfiken på Moa men tror ändå att det var kul för kuratorn att se mitt lilla mirakel. Ett mindre angenämt besök var det ifrån ögonläkaren. Dags för ROP-koll igen. Moa är som sagt redan en envis och stark bebis och en sån här gång, när hon inte vill ha ögonen öppna och inte titta åt det håll ögonkillen vill, är det inte enbart positivt. Efter att ha givit henne glukos i munnen och bedövningsdroppar i ögonen spärrar man upp ögonlocken med miniatyrhakar. Mindre trevligt att se som förälder. Tur man får titta bort. Men det känns bra att vara där, hålla en hand på hennes mage och prata lite med henne. Och det känns bra att få positiva besked.

Undrar förresten när hon börjar/började känna igen mig (och pappa)? Min röst och min beröring. Vet hon att det är jag? Och det jag egentligen vill veta; får jag henne att känna sig trygg?