Gilla läget.

Ni vet den här reklamen för hjärt-lungfonden? "Jag skulle inte ha varit här". Den frasen ekar i mitt huvud när jag är med Moa på sjukhuset. Vi skulle inte ha varit här. Det kanske låter som jag ältar, och det gör jag nog. Men det måste man väl få? Och sörja, vara ledsen, det får jag väl också vara? Fast oftast känns det som att omgivningen tycker att den tiden borde vara förbi. Herregud, det går ju bra för Moa. Finns väl ingen anledning att vara ledsen? När bebis efter bebis lämnar salen och vi är kvar, när magen börjar funka så blir det trassel med pulsfall istället. Eller när jag försöker lura mig själv att hon är en vanlig bebis genom att handla till henne, jag betalar mina nappar 0-6 månader och småpratar med expediten som om allt var som det skulle.
Fast det kanske är som det ska ändå? Moa kanske kom tidigt av en anledning mer än havandeskapsförgiftning? Fast för att tro det måste jag ju tro på nåt, och det gör jag ju inte. Faktiskt. Jag vill så gärna tro på Moa, tro på mig själv. Vet inte om jag törs. Och så länge jag inte törs det sörjer jag. Vissa dagar mer och andra mindre. Och det måste väl vara okej?

När jag säger att jag sörjer betyder inte det att jag inte uppskattar hennes framsteg. Oh nej, dom vårdar jag ömt och är väldigt tacksam över att framstegen är så många och "bakslagen" så få. Idag, för tredje dagen i rad fick hon ligga vid bröstet. Hur jag känner då går inte att beskriva. Ordet kärlek känns fnuttigt.

I det här skåpet ställer jag den surt förvärvade mjölken, här hämtar jag flaskorna som hör till pumpen. Jag kommer INTE sakna mjölkbaren om/när jag får amningen att funka.