Sover dåligt den natten, mår illa. Får ihop 2 timmars sömn till slut. Ser mig i spegeln och upptäcker att jag svällt mer i ansiktet, det känns lite läskigt. Åker till jobbet iaf supertrött men mår hyfsat. Eftermiddagen och kvällen spenderas på soffan och jag börjar verkligen fundera över varför bebisens rörelsemönster ändrats. Bestämmer mig för att ringa min Barnmorska måndag morgon om jag inte känner mig bättre. Så när måndag morgon kommer bortser jag från att jag känner mig lite gnällig och ringer till BM, hon vill att jag ringer in till förlossningen. Där vill de att jag kommer in under förmiddagen. Dricker kaffe och funderar på om jag borde ta med en väska med kläder. Men kommer fram till att det känns lite väl dramatiskt. Jag är nämligen lite förvånad över att bli tagen på allvar och är övertygad om att jag ska bli hemskickad efter ett urinprov och kanske ett ultraljud.
På förlossningen blir jag väl mottagen av en barnmorska som som frågar hur jag mår och ber om ett urinprov efter att ha tagit mitt blodtryck. När resultatet på urinprovet kommit blir jag visad till ett annat rum och får höra att de vill göra ett ultraljud. Är imponerad över den uppmärksamhet jag får. Ultraljudet kommer som en chock och jag blir rädd för första gången, men inte den sista. Bebisen är 17 procent mindre än vad hon borde vara och flödet i navelsträngen är inte alls bra. Jag gråter. Åter på rummet får jag en kortisonspruta i skinkan för att påskynda lungmognaden. Börjar förstå att något är riktigt på tok och i min naivitet tänker jag att jag inte tänker föda barn den här sidan nyåret.
Barnmorskan berättar att de misstänker havandeskapsförgiftning och att de bokat en ambulans ner till Uppsala Akademiska Sjukhus. Förstår nog inte riktigt men ringer Pär som är på väg till Borlänge för att jobba. Blir tillsagd att ligga och vila medans vi väntar på ambulansen. Tack och lov hinner Pär komma upp och vara med mig ett tag innan den kommer. Vi pratar och försöker vara praktiska men så här i efterhand kan jag inte säga vad vi pratade om. Ingen av oss förstår vad som är på väg att hända. Ambulansen kommer och Pär åker hem för att packa den där väskan...
I ambulansen tar de mitt blodtryck flera gånger, men jag lyckas slumra lite ändå. Tycker allt känns så overkligt, bebisen ska ju inte komma förrän om tre månader. Inte nu. Framme i Uppsala tar det bara fem minuter innan jag får träffa en läkare som förklarar att det ser ut som att jag har havandeskapsförgiftning och att bebisen kommer att komma inom två veckor. Jag ändrar mig till att hoppas att bebisen kan stanna till Lucia istället för det nya året. 10 min senare är jag på ett eget rum på BB. Pär hinner komma fram och lyckas leta reda på mig. Vi får veta att det ska tas prover och göras ultraljud. Det finns en oro över hur bebisen mår. På nåt konstigt vis lyckas vi sova lite den natten trots att det kommer in en uska var fjärde timme för att ta mitt blodtryck.
Jag fortsätter att svälla och de börjar hålla koll på hur mycket jag dricker och kissar. De kommande dagarna fortsätter likadant; blodtryck, urinmätning och ultraljud. Jag kopplas till en CTG varje dag för titta till bebisen. Vid det här laget har vi förstått att vi kommer att bli föräldrar snart och det blir kejsarsnitt. Jag har också fått den sista kortisonsprutan.
Natten till Torsdag den 8 December blir jag ombedd att fasta, om flödet i navelsträngen blir sämre vill de kunna ta ut bebisen. På morgonen ser flödet bättre ut och jag får äta igen. Under dagen mår jag mer och mer dåligt, sover mycket. På eftermiddagen kommer läkaren och ber mig fasta igen, mina värden är på väg ner och de vill förlösa mig innan helgen.
Fredagen den nionde December, på Anna-dagen, är det dags. Jag rullas ner på op och Pär får såklart följa med, vi är nervösa men ganska lugna. Jag söker, hämtar och får min trygghet av Pär. Jag får ryggmärgsbedövning och vi håller varandras händer. Jag tittar honom stint i ögonen hela tiden för nu är jag rädd på allvar, rädd att hon inte ska leva när de tar ut henne. Allt går ganska fort och helt plötsligt håller de upp en röd mörkhårig pytteliten bebis som är alldeles tyst. Tårarna börjar rinna och innan de springer iväg med henne får jag ge henne en puss. Hon är kladdig och luktar konstigt och jag är i chock.
Rätt vad det är frågar kirurgen som syr ihop mig om jag hörde det där? Jag förstår inte först men sen hör jag skriken. Jag gråter ännu mer och önskar jag fick vara där hon är. Innan de rullar iväg Moa, japp det är en Moa, till Neonatalavdelningen visar de upp henne för mig och jag kan inte fatta att hon är så färdig som hon är. En alldeles perfekt röd minibebis. Pär får följa med Moa och jag rullas till uppvaket. Där får jag ligga två timmar längre än planerat, mitt blodtryck vägrar ge med sig. Bedövningen släpper ganska fort. Pappa Pär kommer upp till två gånger och berättar hur Moa mår och visar en bild. Till slut släpper de iväg mig och jag får åka säng ner till Moa på Neo på en gång.
Till min stora förvåning blir jag tillfrågad om jag vill ha upp henne på bröstet, klart jag vill! Men alla dessa slangar och en tokröd minibebis (995 g), törs jag? Var så rädd att tappa henne. En sköterska lägger henne på mitt bara bröst och hon ligger där som en liten fågelunge, jag kan inte fatta att hon lever, att hon mår okej och att hon inte går sönder. Tårarna rinner. Är det nåt man blir ödmjuk av så är det det här.
De följande dagarna ser ganska lika ut. Vi sover jättedåligt, är nere hos Moa jättemycket och har henne känguru. På BB där vi får bo håller de stenkoll på mitt blodtryck som fortfarande inte är okej. Efter tre dagar behöver Moa ingen syrgas längre. Sipapen får vara kvar med lite tryck så att det ska vara lättare för henne att andas. Vi oroar oss för infektioner och hjärnblödningar och gu vet allt men det ser bara fint ut så här långt. Första gången vi matar henne själva via sonden får hon 2 ml (varannan timme). Den eviga väntan på bajs börjar. Vi får lära oss att byta hennes miniblöja och jag är rädd för att jag ska ha sönder henne. Efter några dagar har jag vant mig.
De första dagarna efter snittet har jag så ont i såret att jag för mitt liv inte kan förstå hur det kan vara tillåtet att göra så inom svensk sjukvård! Mina ben fortsätter att svälla, jag har gått upp ca 1,5 kg/dag i vätska sen jag blev inlagd. Pär skjutsar mig i rullstoll dit vi ska. Onsdagen den 14e ökar de på min medicindos och Moas första riktiga bajs kommer. Tänk att man kan bli så glad för lite bajs. Tom magen funkar på vår lilla. Otroligt. Vid det här laget har vi hemlängtan till tusen och blir väldigt glada när vi får höra att vi ska få åka hem till Gävle under torsdagen. Sipapen får sitta kvar tills vi är på hemmplan utifall något skulle hända under transporten. Vi blir förvarnade av personalen i Uppsala att i Gävle görs vissa saker på ett annat sätt och att det var helt okej det med. Lika glad jag är över att få åka hem lika ledsen blir jag när det väl är dags. Lämna tryggheten i Uppsala och åka mot det okända. Kramar om personalen och gråter. Har aldrig gråtit så mycket som under denna vecka.
Ambulansen och transportkuvösen kommer vid 16-tiden och det är en chaufför, en sjukvårdare, en barnskötare och en läkare som gör Moa sällskap hem. Vi får inte plats och åker bil. Vi får rådet att inte följa efter ambulansen på väg hem. De förklarar att de kan få anrop från annan ort och därför behöva lägga på ett kol och använda sirener. Snacka om att vi skulle bli oroliga! I bilen på väg hem känns allt bara fint, vi är på väg hem med vår tjej.
Hemma i Gävle får vi leta oss fram till 107A, nyföddhetsavdelningen, dit Moa redan hunnit. Hon ligger i kuvös och solar. Hon har bra värden och eftersom Gävle inte ger möjlighet till att sola i famnen åker vi hem. För mig är det första gången hemma på 10 dagar medans Pär varit hemma och vänt två gånger. Jag tycker det är så skönt att få komma hem men det känns extremt konstigt. Ingen mage, ingen bebis och inte ett spår i huset av att vi blivit föräldrar. Tror jag är lite i chock fortfarande. Har en okej känsla i kroppen när jag somnar.
Sen börjar helveteshelgen. Det märks för det första en sån markant skillnad i resurser avseende lokaler och utrustning om man jämför med Uppsala, för det klart vi gör det. Det känns som om hamnat i Rumänien. När jag dessutom får veta att de använder samma matspruta ett helt dygn tror jag inte att det är sant. Innan Moa föddes fick vi prata med en barnläkare som berättade för oss hur kan vara att få ett prematurt barn. En av sakerna han tog upp var hur viktigt det var att undvika infektion, och så visar det sig att de sköljer sprutan i varmt kranvatten! Personalen som jobbar den helgen upplever jag dessutom som hemsk. De pratar högljutt och ogenerat vid min fotände vad de ska göra i jul och nyår och jag vill bara be dom hålla käften. Är det nåt jag vill så är det ju att ta hem mitt barn och fira jul som en vanlig, riktig familj. De tänder taklampor, skramlar, väcker oss med höga skratt inifrån expeditionen, hänger över axeln på mig när jag tar hand om Moa trots att jag sagt att jag klarar mig själv. De frågar samma sak flera gånger och de känns totalt empatilösa och oförmögna att visa hänsyn. Det här handlar ju inte om resurser och pengar utan om kunskap, kompetens och medmänsklighet. Jag grät mycket den helgen, längtade tillbaka till Uppsala där alla var mjuka, vänliga och kompetenta. Där gav de mig aldrig dåligt samvete när jag lämnade Moa. Pär kommer upp på söndagen och blir även han överkörd av en sköterska. De har heller inte lärt sig att stänga slussens dörrar, det irriterar mig ohyggligt. Vi har alltså två infektionskänsliga prematurer, Moa född v. 28 och en pojke född v. 30, och de stänger inte dörrarna ut till korridoren. Efter några dagar är jag så psykiskt nerkörd att jag gråter stup i kvarten och till slut bryter ihop i Pärs famn. Han blir livrädd att något hänt, nåt med Moa. Men det är bara jag som går sönder lite grann. Jag har ångest hela tiden. När jag kommer till Moa och när jag åker därifrån. Vill vara där jämt och skydda henne men måste få komma därifrån för att inte bli helt knäpp.
Får träffa vår kurator och pratar mig fram till att jag känner mig ensam och maktlös. Skuldkänslorna bättrar inte på det hela direkt. Jag känner skuld gentemot Moa för att jag inte kunde ha henne tryggt kvar i magen, skuld gentemot Pär för att det blev som det blev. Sviken av min kropp och sorg över att jag missat resten av graviditeten och förlossningen. Känner skuld över att vi inte riktigt firat att vi blivit föräldrar. För det klart jag är glad! Glad och tacksam och allt du kan tänka dig för att Moa lever och är frisk. För frisk är hon. Sipapen togs ju bort redan dagen efter vi kom till Gävle, dvs på fredagen. För första gången får jag se min dotters ansikte och hår. Den känslan kan jag inte beskriva. På nåt vis blev det än mer verkligt att hon är vår tjej. Och när hon dessutom öppnar ögonen för första gången är jag fast.
Under dagarna som följer vänder det sakta men säkert, visst en del av personalen är fortfarande inte så hänsynstagande och det är svårt att känna tillit när olika sköterskor säger olika saker. Men jag kan ju inte ta Moa under armen och gå så vad gör man? Jo, man sonderar terrängen och vänder sig till de sköterskor man litar på. Moas kontaktsköterskor är två av dom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar