Den här maskinen är väldigt bra. Den heter Sipap och hjälper våra pytten att andas, den bidrar med tryck och syrgas och är mycket skonsammare mot lungorna än vad en respirator är. Moa fick ju tillbaka Sipapen för några dagar sedan och det kändes ju trist. Men nu har det återigen blivit dags att börja träna bort den. Imorse vid tvättning, mätning, vägning och byte av sondsida fick hon vara utan och det gick jättebra. Först på slutet började hon krokna. Helt okej, mamma var stolt ändå. Hon är lite nyckfull, vår dotter. Från att den ena dagen vilja ha syrgas vid matningen behövde hon ingen alls på eftermiddagen. Eller så börjar lungorna komma ikapp?
Efter lunch kom pappa upp på sjukhuset också, vi hade vårt första läkarsamtal med Doktor Sofia. Idel goda nyheter! Jag kan inte fatta att det kan gå så bra? Hon är så stark, vår lilla. Hon tog upp frågan om samvårdsrum och om allt fortsätter framåt i den här takten kommer jag nog att kunna flytta dit till nästa helg. Träna bort Sipapen är definitivt ett steg i rätt riktning. Ett annat kliv framåt är att vi bestämde oss för att ta bort värmemadrassen. Hon håller värmen såpass bra att det är den givna fortsättningen. De fortsätter att hålla koll på hennes mage och andning, ögonen fick ju godkänt igen. Vi pratade även om hur framtiden ser ut. Framtiden... tröttnar inte på det ordet just nu. Moa kommer fortsätta ha kontakt med neo till hon är ca fem och ett halvt. Det känns jättebra att de inte släpper henne vind för våg.
Mamman pendlar väldigt mycket i känslor nu men glad och positiv är övervägande. Känns så märkligt att för en månad sen visste vi inte om hon skulle leva eller få skador, förra veckan kunde jag på allvar ta till mig att hon ska få komma hem med oss och idag började vi planera för inflytt. Jag har under den senaste veckan vågat kliva fram mer och mer som mamma. Det känns fantastiskt! Igår berättade jag för personalen var hennes filtar fanns, sen kom jag på mig själv att de vet nog var allt finns. Men jag hajar fortfarande till varje gång jag säger vår/min dotter. Min dotter, jag har en dotter, ett barn, en perfekt liten människa. Jag och Pär har redan konstaterat att första natten vi är hemma alla tre blir det nog inte mycket sömn. Dels för att vi kommer att vara nervösa men mest för att jag inte kommer att kunna se mig mätt på henne.
Idag blev Moa 32 fulla veckor och det var dags för mätning igen. Hennes huvudomfång är nu uppe i 28 cm, längden mättes till 39, 5 cm och vikten 1336 gram. Hon t.om känns större. Nu måste hon ju ha kläder på sig för att inte frysa, precis som alla andra bebisar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar