Hon kom som en vårvind...

Doktor Sofia från Uppsala. Idag var det hennes första dag och genast känns allt mycket lättare. Hon presenterade sig nere i Uppsala och förklarade att hon nog skulle träffa Moa mycket eftersom hon skulle börja jobba på hemmaplan igen, dvs på Gävle Sjukhus. Eftersom hon träffat Moa när hon var en yttepytte på 920 gram som hon vägde som minst känns det som att hon förstår oss föräldrar på ett annat sätt än vad gävlefolket gör. Nu är ju trots allt hon en stoor tjej på 1268 gram! Jag tror Gävle Sjukhus tagit ett kliv upp på kompetensstegen när de anställde Doktor SofIa.
För Moas del är det bara att växa på som gäller! Sipappen får vi dras med några dagar till för att hjälpa henne att trycka ut lungorna ordentligt. Under omständigheterna är det ju petitesser. Hon har inte blåsljud på hjärtat, hon har ingen hjärnblödning, hon har inte förändringar på ögonbottnarna, hon har inga ärr på lungorna och hon har inte haft nån infektion. Tro mig när jag säger att vi är lyckligt lottade. Och tro mig när jag säger att jag vet att vissa av sakerna kan komma...

Åt lunch med en god vän idag som gått över sitt BF-datum med 4 dagar. Jag kan inte låta bli att fundera över många andra prematurmammor som till slut inte kan se fullgågna bebisar och mår riktigt dåligt över en höggravid kvinna. Visst, jag känner mig också jäkligt snuvad på konfekten men det är ju så det ska vara. Man ska föda en fullgången bebis efter att ha varit höggravid i 3 månader. Jag är tacksam över att min goda vän får göra just det.

Igår på självaste nyårsdagen var det pappas tur att bada Moa och jag vet inte om det hade med pappa att göra eller den ökade mängden badvatten som gjorde att Moa var lite mer rofylld än när jag badade henne för en vecka sen... De stickfria dagarna blir fler och fler och nu har vi tom haft några på raken. Hoppas det fortsätter så,